Lotta Abrahamsson

Det där med släkt...

2012-01-04T19:29:00.002+01:00

Det där med släkt. Det är ett delikat problem.

De är ju inga man direkt väljer utan de bara finns

ju där när man föds.

I dagens tidning går Anna Wahlgrens dotter ut med att

hon hade en så eländig barndom samtidigt som mamma

Anna är känd för sin "Barnaboken" och sin barnuppfostran.

Det var ju tragiskt att det kom i pressen och jag tyckte väl

att de kunde de väl ha läst vid köksbordet själva. För det

är ju ganska hemskt att skriva en bok om sin mamma på det

viset. Men sedan tänkte jag lite till...

Jag har ju faktiskt haft en riktigt bra barndom men sedan

blev jag äldre. Jag har upplevt att jag inte alls tolererats

så bra av släkt alla gånger när man är annorlunda och vuxen.

Kanske tycker folk i ens familj att NU..nu när man blivit

gammal nog för att ta hand om sig själv (jag tänker när jag

blev runt 18-20) att man också ska UPPFÖRA sig som

förväntas. Ja, i ärlighetens namn blev det inte bättre efter

det egentligen.

Jag har väl säkert gjort en massa fel avseende det där

uppförandet. Inte håller jag tyst heller när någon beter

sig som ett svin. Det är inte så populärt.

Men jag har funderat en del på det här. Jag märker det

tydligt i min egen släkt hur man faktiskt ibland hånfullt

ser ner på de som inte gör som "normaliteten". Är det

vanligt för andra med diagnos också? Att de sidosteppas

i sin egen släkt. I och med att ämnet är så smärtsamt så

kanske inte heller många talar om det.

Det är lättare att ta avstånd och bryta med släkten om

man har haft en usel barndom. Men för oss som fick

sin beskärda del av kakan som vuxna istället, blir

det lite knepigare för.

Hur som så har jag gjort det nu. Tagit avstånd. För

jag har gränser jag med. Som 47-åring säger jag att

nu räcker det. Slå på varandra istället. Blanda inte in

mig längre. Det var en sak som fick bägaren att rinna

över bara.

Det var hur min mormor behandlades under sina

sista år.

Jag fick inte vara med och bestämma ett dugg (det

var mig och mina barn hon firade högtider med)

från den dagen hon inte kunde meddela sig själv.

Jag kan ju berätta att boendet där hon bodde bl.a.

bröt hennes armar minst 2 ggr. Hon var själv

orörlig. Det gick så långt att jag själv inte orkade

hälsa på henne. För vanmakten att se eländet men

inte kunna göra något blev för svår.

Me droppen var att hon begravdes t.o.m. utan att

vare sig jag eller barnen informerades.

Där gick min gräns. Den rätten har ingen. Att besluta

om vem som får säga adjö till en viktig person i

sitt liv.

Så..jag hade tyvärr inte en dålig barndom som jag

kan berätta om. Men jag kan berätta hur illa behandlad

man kan bli som vuxen av sin egen släkt.

Lotta

Gott Nytt År!!!

2012-01-01T03:12:00.003+01:00

Jag önskar er alla ett fantastiskt...

Gott Nytt År!!

Kram från

Lotta

Beträffande Aftonbladets skriverier om psykiatern Ola Lundin

2011-08-30T12:46:00.005+02:00

Nedanstånde mail skickade jag idag till en reporter

på Aftonbladet:

Är du och Aftonbladet intresserad av den Ola Lundin som hjälpt

MASSOR med människor till ett drägligt liv? Den läkaren som

också med största sannolikhet räddat mitt liv. Är du intresserad

av människor som äter just Metamina och faktiskt mår bra av det?

Sådana som jag. Som arbetar, fungerar och har lyckats klara av

relationer bättre för första gången i sitt liv bland annat p.g.a. just

den medicinen men även för hans skicklighet som psykiater.

Ola Lundin har varit min läkare sedan 2003. Han är den läkare

som aldrig någonsin skrivit ut en tablett av någon sort i onödan,

som aldrig sjukskrivit mig en dag mer än nödvändigt och som

ständigt pushat mig mot både framgång och självständighet.

Den läkaren som samtalat med mig LÅNGT över den tid han

egentligen haft för en patient, som ställt upp på helger och hört

av sig vid krissituationer under storhelger (som när min mamma

hade en stroke eller när jag själv nåddes av eget cancerbesked).

Jag glömmer aldrig den dag när jag nydiagnosticerad och mitt i

den processen med att ställa in medicinen (den var inte helt lätt

i början och först handlade det om Concerta) och för att

säkerställa inställning på medicin var jag där en gång i veckan

samt fyllde dagligen i mitt mående vid varje dos för att dokumentera

(idag görs detta via nätet men på den tiden användes papper).

Jag nådde Ola på telefon då tåget var sent och hade då missat

min tid Uppsala. Han hör direkt hur dåligt jag mådde när jag stod

där på stationen och säger "Stanna kvar där du står...jag kommer

och hämtar dig.." vilket han också gjorde. Han åker från sin

mottagning med bilen och hämtar upp mig. Han jobbar sedan

över för att ändå hjälpa mig.

Vilken hemsk läkare han måste vara som gör sådana saker?

Ola Lundin har mitt fulla förtroende.

P.s. Hans taxor är för övrigt inte ett dugg annorlunda än

hans konkurrenters. Att läkare tjänar stora pengar är väl verkligen

ingen nyhet?

Vänliga hälsningar

Lotta Abrahamsson

TACK!!!....samt körkortet hägrar..

2011-08-26T21:00:00.004+02:00

Tack så hemskt mycket till alla som skriver här och

skickar mail. Det är så många just nu som skriver

nu bara att jag hinner tyvärr inte svara alla personligen

Men jag är så otroligt tacksam för den

fantastiska respons jag får av alla.

Så jag tackar här istället.

TUSEN, TUSEN TACK!!!

Era mail och kommentarer både här och på Facebook

värmer verkligen.

Jag har ovanligt ont om tid just nu. Jag skriver böcker

och småjobbar lite nu i augusti men framför allt så läser

jag teori för fullt just nu. Jag ska ju ta körkort är

meningen och inom en vecka ska jag skriva teori. Om jag

klarar den så får jag köra upp en vecka senare.

Gissa om jag är nervös... Jag är sällan nervös men nu

är jag verkligen det. Det är mycket på spel.

Jag är så nära ett körkort nu och det skulle

verkligen underlätta mitt liv oerhört. Åka kommunalt tar

sådan enorm energi av mig. Här på landet klarar man

sig knappt utan bil ens. I Stockholm gick det ju bra, då

jag bodde i innerstaden, men här kommer det bli väldigt

svårt utan bil.

Sedan måste jag få upp alla listor och strukturer inför

hösten som inte är klara. Jag reser ju så mycket att livet

bara MÅSTE flyta rent organisatoriskt. Även om jag bara

arbetar halvtidså är det precis lagom för mig och med

resorna så blirdet tufft ibland. Speciellt när SJ krånglar

och nästan varje resa var försenad från november till

juni förra året/i våras. Tyvärr kommer det bli mer flyg

nu och kanske bil då. Fast jag egentligen tycker det är mer

miljövänligt att åka tåg.

Ja, vad har hänt här annars? Inte mycket mer än att

jag bara har det riktigt bra och just nu plockar en himla

massa svamp. Även trattkantarellerna har kommit och ni

som följt min blogg känner ju till min passion för just

kantareller..:)

Jag har egentligen en massa att skriva om men det får

anstå till dess mer tid finnes.

Allt gott till dess..

och ni...glöm inte att i är bra precis som ni är.

Lotta

Money talks...bullshit walks..

2011-07-08T08:54:00.006+02:00

Vad tänkte jag på i Almedalen då?

Egentligen inte så mycket politik. Jag tycker politiken

kommer i skymundan för alla människors desperata

och ibland absurda kamp för att knyta kontakter.

Kontakter som är de mest ytliga jag kan tänka mig.

Som jag inte ens vet vad jag ska göra med. DET är vad

Almedalen handlar om. Att synas, visa upp sig och knyta

"rätt" kontakter. Vad nu det är? Folks popularitet svänger

ju liksom så det faller ju på sin egen orimlighet att man

kan knyta "rätt" kontakter egentligen... Vad sägs om att

man pratar med de man tycker om, behåller just de

kontakterna och struntar i om de är "de rätta" faktiskt...

Så gör jag. Sedan får man kalla mig socialt inkompetent

men ibland undrar jag. Är den ytliga sociala kompetensen

sann, beständig och så värdefull då? När det kommer till

kritan... Finns de människorna där för dig när du skiljer

dig, förlorar alla pengar, blir sjuk eller förlorar jobbet?

Eller var du bara en pjäs i deras sociala Monopol?

Jag kommer ju inte ens ihåg vilka jag känner och kan

därför inte knappt utnyttja deras talanger för egna syften.

Senast igår fattar jag att min vän som jag äter middag med

faktiskt ÄR fotograf. jag behöver just nu en fotograf men

kopplar inte ihop de tu förrän hon erbjuder sig att fota

mig...

Inte praktiskt direkt att inte utnyttja sitt nätverk men

å andra sidan kan ju folk vara trygga med att de jag umgås

med är viktiga för mig som PERSONER och inte för det de

eventuellt presterar. Att jag inte kommer att använda de

som verktyg i mitt eget liv eller för egen vinning. Att jag

helt enkelt gillar dom.

Eftersom jag fortfarande inte begriper vad man ska

med ytterst ytliga bekanta till så lämnar jag det därför

därhän. Jag har inget intresse av det tyvärr. Ser inget

gott syfte ens. De jag får kontakt med i mitt arbetsliv

har jag helt andra krav på och i ärlighetens namn vill

även jag vara mer för andra är ett visitkort. Jag tror på

mötet mellan människor. Det ärliga. Det givande där

vi lär av varandra och där vi utvecklas tillsammans.

Så dessa dagar har min tankar faktiskt mer fyllts av

mina nya rutiner som jag nu lägger hemma. Mer än

politik och ytlighet i grupp.

Jag är klar med räkningsrutinerna

och denna vecka kommer även mina faktureringsrutiner

sättas. Jag lägger upp dem i bloggen när jag är helt nöjd

med dem (och de tål att visas upp). Jag tänker på min

kommande bok och har några nya uppslag jag också vill

pröva. Det är spännade att skapa. Så väldigt spännande.

Jag har att göra resten av sommaren. Sedan ska jag ju

ta körkort också (körkortsteori är verkligen urtrist).

Livet är väldigt spännande just nu och jag vet inte

vilket håll vissa saker kommer att gå mot helt och

hållet. Det vet man aldrig med skapande.

Jag vet en sak däremot. Jag är ingen team-player.

Jag är en person som bäst arbetar själv. När man arbetar

så enskilt som jag gör så kan man dock aldrig förlita sig

på att kunna vara en i gänget ett slag. Det finns inga andra

att periodvis kunna luta sig mot när man har en svacka i

arbetet och det kreativa. Ingen täcker för dig...

För att hålla som föreläsare/utbildare så måste jag

ständigt förkovra mig i allt nytt som händer och forskas

på. Jag måste SJÄLV prestera och presentera ett material

som är tillräckligt intressant i sig för att ha en framtida

inkomst. När man inte kan luta sig mot andra så MÅSTE

man skapa ett ännu bättre arbete än de flesta. Materialet

och arbetet måste kunna tala för sig själv. Speciellt nu

när jag gör nytt. För jag kommer aldrig vara den som

säljer vare sig det eller mig själv speciellt bra.

Eller vara den socialt populära

Jag får helt enkelt bara gör ett bra jobb och i

framtiden ett ännu bättre sådant. Sådant säljer och i ett

näringsliv så är det så krasst. Säljer du så kan du anpassa

ditt arbete efter dig själv. Vilket är en förutsättning för

att jag ska kunna arbeta.

Money talks, bullshit walks....allt annat är en social

konstruktion. kanske t.o.m. en illusion ibland?

Men just de orden blir väldigt påtagligt sanna för de

personer som inte lyckas så bra socialt. För att kunna få

respekt för sina tankar och kunskaper så är det enda vägen

att gå för just mig. Att göra ett sjuhelsikes bra jobb.

I ärlighetens namn så räcker inte bara det. Det arbete du

utför ska vara bra både för dig själv, för de i din närhet

samt för hela världen. Det primära syftet är sällan pengar

när du skapar. Men när du är ärlig och gör det med ett

gott syfte och verkligen lägger dig vinn om att göra ett bra

jobb. Ett arbete där du INTE gör detta primärt bara för din

egen skull. DÅ är min erfarenhet att pengar och därmed

förutsättningarna för att fortsätta arbeta kommer...

Men det är min upplevelse och är givetvis ingen universell

sanning för alla andra. Det är min sanning.

Så det tänker jag göra. Ja, så tänker jag just nu i Almedalen,

Sommarhälsningar från ett stekhett Gotland och

från skuggan

Lotta Abrahamsson

Almedalen - Social konst på hög nivå

2011-07-07T09:38:00.003+02:00

Är på Gotland och bevistar årets Almedalsvecka. Det är

ganska hemskt. En massa folk som egentligen bara minglar

och inte säger många ord djupare än hej, vad gör du, utbyter

visitkort och sedan går vidare. Jo, de mäter sina fjädrar som

tuppar i detta också samt visar upp sig. Av outgrundliga

anledningar ibland.

Jag begriper ingenting. Jo , jag begriper att jag inte förstår mig

på denna faktiskt avancerade sociala konst - minglandet.

Jag är aldrig lagom alls. Jag är jag och det passar inte SÅ bra in

i det där mingel-formatet. Jag vill prata mer med människor.

Faktiskt...

Jag vill se att den där ytan de visar mig motsvaras av ett

inre som är likadant. I annat fall så är jag faktiskt inte speciellt

intresserad. Vad ska man med en massa ytliga bekanta till?

Mingel-bekanta torde nog vara det jag MINST av allt är

intresserad av. Jag vill ha kontakt med människor som

uppskattar MIG för den jag verkligen är. Inte för ett visitkort.

namn eller annat som de bara vill utnyttja för egna syften.

Jag vill ha ett reellt möte om jag nu faktiskt dristar mig

till att delta i ett socialt sammanhang.

Vi var på 4 mingelpartyn i går kväll. Jag misstänkte starkt att

jag sade fel saker (också rätt troligt) samt att jag inte var en

intressant människa eftersom folk hela tiden ursäktade sig och

gick vidare. Så var det nog en del också... Idag har jag lärt mig att

de går ju också vidare för att hinna träffa ÄNNU fler ytliga mingel-

bekanta. Vad de nu ska med dem till? Det har jag aldrig tänkt

på men så är det givetvis också.

Ja, vad ska folk med dessa mingel-bekanta till?

Någon som kan förklara? Vad är det jag inte begriper?

Lotta

Är en kylskåpsmamma defensiv?

2011-06-29T03:45:00.009+02:00

Efter långa och snirkliga samtal, med en äldre, erfaren

och luttradsocionom som jag känner, fick jag igår en kommentar

som jag hört förut. "Du är så defensiv. Du låter som du måste

bevisa att du är en bra mamma..." Denna kom när jag berättade

hur vi behandlades när sonen var mycket yngre och han ännu

inte fått diagnos.

Mitt första svar var att det tycker jag inte att jag behöver bevisa.

Det har gått bra för mina nu vuxna barn. Extremt bra t.o.m.

De hävda t.o.m. att jag varit en väldigt bra mamma. Det har

gått långt mycket bättre för dem än socionomerna och en viss

inkompetent barnpsykiater i början av 90-talet

förutspådde.

Efter min vän socionomen somnat i gästrummet funderade

jag vidare. Låter jag defensiv? Ja, troligtvis gör jag det i

somligas ögon. Bara faktumet ATT jag låter defensiv gör

att man effektivt lägger skuld på mig igen. För låter man

defensiv så är det fel...

Jag blev heligt förbannad i min säng och tänkte att nu får

det tamefan vara nog faktiskt. Inte förbannad på honom,

som jag visste inte menade illa alls. Utan på tankesättet

som jag känner igen från många med arbeten som anknyter

till myndighetsutövanden. Jag har hört dessa ord om att

jag låter defensiv under rätt många år nu. Närmare bestämt

i minst 12 år. Jag är lite trött på det... Dessa ord har inte

hjälpt mig ett endaste dugg oavsett välvilja eller ej. Faktum

är att jag nog sluppit höra dem de sista 3 åren t.o.m. men

nu kom de igen. Jag vet inte vad avsikten är när man säger

dessa ord i verksamheter men för mig var de bara negativa

i alla fall.

Det har gått bra för mina barn. Äckligt bra om man ska

jämföra med vad en barnpsykiater (som jag själv anser var

sjukare än alla sina egna patienter) förut- spådde 1999-2001.

Ska det vara ett brott att reagera på att ha blivit anklagad

för att vara en bedrövlig och undermålig mor på grunder som

inte ens höll i vare sig domstol eller i andra utredningar?

Ska detta följa dig hela livet för att du blir defensiv p.g.a. ett

felaktigt bemötande/andras felaktiga tolkningar? För att du

reagerar, känner fortfarande och till slut vill hjälpa andra att

slippa uppleva samma sak?

Det är snarare så att många av oss föräldrar verkligen HAR

farit illa av den s.k. hjälp man egentligen trodde man skulle

få i barnpsykiatrin och via socialtjänstens barn- och ungdoms-

avdelningar. Det är inte konstigt att man blir defensiv. Det vore

snarare konstigt om man INTE reagerade.

Det finns inget konstigt i att människor som utsatts för köpta

utredningar (av socialtjänsten) fulla av osanningar och upplevt

hur ett helt samhälle plötsligt vän sig mot dem (trots att de

verkligen arbetat för sitt barns bästa) känner att de måste

vara defensiva.

I mitt eget personliga fall har jag fått skriftligt på att det

som skrevs om mig en gång i tiden "inte var överensstämmande

med sanningen eftersom man hade så rörigt på sitt socialkontor

vid det tillfället". Men det innebär inte att kränkningen (av att

orättmätigen få känna, höra och bedömas som en dålig förälder)

inte är något man minns. För evigt...

Idag talar jag inte längre för mig själv. Jag talar mer för

dagens barn och dess föräldrar som jag VET dagligen utsätts

för detta i Sverige. Speciellt gäller det givet barn med en

neuropsykiatrisk problematik. Just den gruppen är illa

åtgången avseende kommunikationsbiten och det är svårt

att förstå dessa barn OCH deras föräldrar som kanske även

själva har svårigheter inom området (adderar till ännu sämre

kommunikation och misstolkningar). Om man inte kommu-

nicerar bra så blir ju bedömnigen därefter. Det säger ju sig självt

och inte blir det bättre av meningar som "Du låter defensiv" som

man som förälder inte ens begriper utan bara uppfattar som

någon mer negativt om sig själv. När barn mår dåligt t.ex. så

vet man ju redan att man misslyckas som förälder...den som

inte tänker de tankarna inom sig själv (även om man inte

uttrycker det utåt alltid) är nog lätträknad.

Mina egna barn är sedan flera år nu vuxna och jag

VET att de känt sig älskade och älskar sin mor liksom jag älskar

dem. Jag talar för alla de föräldrar som fortfarande idag får

känna att de inte är tillräckliga. För att de t.ex. rättmätligen

låter defensiva. Fast de slåss värre än djur för sina barns bästa.

Det är ett faktum att utredningar fortfarande köps av socialkontor.

Att det finns en hel skvader där av människor som inte ens borde

arbeta med människor. Människor som finner ett nöje i att

kollegialt försvara vad skit som helst en kollega gjort mot en

familj och ytterst mot ett barn. DET är sjukt. Det är inte sjukt att

reagera på ett felaktigt bemötande, utredningar och

bedömningar som inte ens följer dagens kunskaper, teorier och

banne mig sunt förnuft. För att inte tala om lagen...

Att jag skulle få en sådan kommentar av en bekant, boende i mitt

hus just i natt dessutom, bekymrar mig.

Hans kommentar om att jag var defensiv sade mig att ännu är

vi inte där. Vi är inte där i människans utveckling där man faktiskt

accepterar ett annorlunda tänkande eller person som

kommunicerar annorlunda. Vi är inte där ännu där utredningar

verkligen görs för att verkligen hjälpa. Vi är inte där ännu där

man i praktiken avser att placerade barn ens SKA hem.. Vi är

kvar i ett skuldbeläggande av föräldrar. Vare sig vi vill det

eller ej så blir det konsekvensen. Hjälp blir lätt ett stjälp fast

man naturligtvis inte avsett det som personal.

Det skrämde mig. Han är dessutom duktig i sitt yrke.

Men accepterat ett annorlunda tänkande eller lärt sig att göra

en neutral analys...DET kan han inte. Ord som skuldbelägger

föräldrar satt däremot i ryggmärgen... Naturligtvis var inte det

hans avsikt just där och då men ord kan ställa till det.

Ord som just jag kände igen... Ord som handlade om att jag var

defensiv där en gång i världen när jag de facto slogs för min

sons liv. Rätt hade jag dessutom, vet vi nu i efterhand.

Möjligtvis var hans ord avsett som ett försök till en analys

för att förstå vad jag sade, förstå mig eller gudars vet vad

avsikten var? Men så fel det blev...för mig.

Sanningen är inte alltid så komplicerad. Om man tar sig tid att

lyssna på individen och dennes sanning. Acceptera den och

inte värdera den.

Det finns nämligen ingen värdeskillnad i en personals bedömning

kontra en förälders eller individs bedömning. Frågan är bara

när t.ex. alla inom socialtjänsten och dess utförare ska begripa

att alla sanningar är just sanningar för den som uttalar dem.

Samt att man måste vara lite mindre svart-vita sin bedömning.

Jobba lite med kommunikationen och inte vara så enkelspåriga

i sin tolkning av andras ord.

För människor tänker så olika. Människor har så olika

referensramar och erfarenheter.

Om att hjälpa...

Om jag vill föra en människa
mot ett bestämt mål
måste jag först finna honom
där han är
och börja just där.

Den som inte kan det
lurar sig själv
när hon tror
att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå
mer än vad han gör,
men först och främst
förstå det han förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte
att jag kan och vet mycket mer.

Vill jag ändå visa
hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

Sören Kirkegaard 1813-1855

Nyanslöshet gagnar ingen. Är det inte förresten det JAG ska

ha större problem med än personal som är "normala".

Lotta Abrahamsson

P.s. En kylskåpsmamma är en moder som orsakat sina barns

besvär p.g.a. att de är så kalla att de inte kan ge barnet en god

anknytning. (Numera handlar det väl om pappor också? Vårdaren

brukar man uttrycka sig,). En gammal psykologisk skröna givetvis.

För var det mordern som anklagades för att ha "tinat upp

tillräckligt längre för att ha sex"...men sedan blev hon iskall igen...

*Suck* Förekommer säkert men så himla vanligt kan detta inte vara.

Faktiskt...för det strider mot instinkter nämligen.

Helger = Planering inför veckan

2011-06-25T18:16:00.004+02:00

Nu har jag varit sådär duktig som jag önskar att man var jämt.

Planerat och lagat fyra maträtter inför veckan som kommer redan

på en lördag? Faktum kvarstår att jag sparat en himla massa tid och

pengar på detta storkokande som tog ca 2,5 timme totalt. Pengar jag

mer än gärna lägger på annat. Tid jag behöver till att överleva

vardagen.Jag tycker tiden går så fort och så mycket som ska hinnas

med som jag inte hinner ändå...

Således är nästa veckas meny redan nästan klar:

Måndag: Rester från Midsommar (finns en del)

Tisdag: Spagetti och Köttfärssås

Onsdag: Falukorv och Potatismos

Torsdag: Ärtsoppa och Pannkakor

Fredag: Köttbullar med makaroner

Lördag: Öppen för förslag

Söndag: Köttgryta med ris samt Rabarberpaj m. Vaniljsås

I morgon ska jag betala räkningar och annat pappersjoxande.

Himla skoj det här. Att så småningom få en dunderstruktur

på livet igen. Ser fram emot att ha alla kläder strukna också

...någon gång i en sommarframtid. Det har jag inte hunnit med

under min föreläsningssäsong utan har strukit när jag behövt

något men jag skulle helst vilja ha allt struket och klart... Det

skulle kännas som en riktig lyx faktiskt.

Hunden jag har köpt har med största sannolikhet någon slags

hund-ADHD (läs att han är 75% Border Collie...) så han

sysselsätter mig den mesta tiden just i sommar. Det var

är ju självklart att om jag köper en hund så har den ADHD..*s*

När vi nu ätit middag själva (Det blev ju oxfilé och klyftpotatis

och morötter i ugn som bekant) och nu är det dags att räkna alla

portionspaket jag fått ihop idag. Jag räknar till minst 25 stycken

portioner och till det krävdes grundprodukterna 1 kg nötfärs,

1 kg fläskfärs och ca 600 gram grytbitar, lök, morötter, tomatsås

5 dl grädde och kryddor. Inte illa tycker jag...:)

Nu har jag varit så duktig att jag kan fläka mig i soffan hela

kvällen och dricka sockerdricka. Ja, lite jordgubbar och

vispgrädde går nog ner det med...:)

Lördagshälsningar

Lotta

Rutiner - Äta bör man annars dör man..

2011-06-21T17:19:00.010+02:00

Idag har jag haft en typisk dag då jag verkligen märker att

jag nog lär ha AS/ADHD hela livet. Vissa dagar bara mer

eller mindre...

Dels har jag känt av svårigheter med människor och min

minimala ork med de som inte är fullständigt ärliga mot

mig. Månne är detta ett resultat av dåliga erfarenheter men

samtidigt ställer jag samma krav på mig själv. Jag är ärlig.

Brutalt ärlig ibland och när jag släpper garden mot människor

och litar på dem blir det extra svårt när jag inte upplever att

andra lever upp till sin del. Besviken och sårad är nog mer de

rätta orden. Ibland kan det givetvis vara missförstånd men

hur ska man vara säker på sådant? Time will tell...

Sedan skulle jag då göra rutiner för mina papper och räkningar.

Främst sådant som kommer via post. Men så kom det ju ingen

räkning idag och då blev jag helt ställd.

Så jag blev förvirrad...fick inte mycket gjort men lyckades

plötsligt laga mat? Fråga mig inte hur det gick till för det har

jag ju ingen rutin på heller.. Men kom på att då kan jag ju göra

rutiner för måltider. Äta är ju oerhört väsentligt och inte

fungerar vare sig liv eller medicin utan att man äter ordentligt.

Man får även tvinga sig ibland faktiskt. Även om man inte är

hungrig. Ofta blir jag däremot hungrig av doften så lagar jag

bara så äter jag oftast. För mindre barn kan en serverad tallrik

ha samma effekt. Ett sinne hjälper ett annat för att framkalla

hungerkänsla.

Jag behöver rutiner för olika saker avseende mat. Dels så kan man

ju inte laga mat om man inte har mat hemma. Jag behöver helt

enkelt en lista för vad jag ska köpa. En sådan hade jag redan

inhandlat och börjat använda i huset så mat fanns redan. Den

se ut som på bilden nedan och något jag plockade upp på en

stormarknad. Den har en magnet på baksidan vilket gör den

enkel att flytta och fylla i på någon annan plats också. Det gäller

också att ha en penna lättillgänglig när man ska fylla på den

spontant på sin ordinarie plats.

Jag behöver synliga listor för detta. För i mitt fall glömmer jag

vad jag har även i en mobiltelefon (Out of sight - out of mind)

om jag inte ställer alarm. Jag är usel på att ställa alarm så för

att göra det hela mer säkert för egen del så har jag visuella listor

på mina rutiner. Då glöms det aldrig bort för då ser jag dem ju

hela tiden när jag är hemma. Ibland gör jag om dem/listor m.m.

så jag inte ska bli totalt hemmablind och missa dem bara därför.

Nya färger eller något annat käckt som fångar min uppmärksamhet.

Det underlättar det om man ju vet VAD man ska handla.

Detta är nog oerhört individuellt men generellt finns på

nätet en del listor som man kan hämta inspiration ifrån om

man inte är så van att handla hem saker. Titta här för t.ex.

billiga veckan hos ICA där just jag bor (vi har ingen annan affär

här). En annan bra länk för hur man kan spara pengar på att

planera sina inköp. Min mormor sade alltid att det inte är de

stora inkomsterna som är det viktigaste. Det är de små

utgifterna... Många, många med diagnoser lever på marginalen

och får de till vardagsrutiner skulle ingen hellre än de vara glada

för att pengarna räcker hela månaden.

Det finns vissa saker man alltid bör ha hemma. Gå in på vilken

onlinebutik som helst (som säljer mat) och ta inspiration av de

olika rubrikerna. Vad vill just du ha hemma jämt? Kanske tillhör

pasta, ris, potatis, mjöl, socker, kaffe och köttfärs det många vill

ha hemma t.ex.

Gör din egen lista för det du alltid vill ha hemma och när något

är på väg att ta slut/tar slut skriv genast upp det på din

inköpslista. Glömmer du skriva upp så vet du att det lätt glöms.

Iallafall om du har någon av mina diagnoser och/eller ett dåligt

arbetsminne.

Sedan ÄR det bra med en veckomatsedel. För egen del handlar

det om att också äta upp den mat jag fryst så de inte blir förstörd.

Jag lagar till vardags bara ett mål varm mat. Övrig mat består av

frukost och lunch blir oftast rester eller liknande. Jag försöker

undvika snabbmat men här slinker också färdigmat ned som Tacopaj

eller liknande...("in i mikron-klardirekt-mat").

Jag handlar alltid extrapriser på affären. Även om jag inte behöver

det just då ifall det kan frysas in eller lagras (som t.ex. pasta,

schampoo eller tvättmedel m.m.). Annars skulle jag faktiskt inte ha

råd att äta så bra som jag faktiskt gör. Jag delar förpackningar och

fryser in portionsvis och därför kan jag t.ex. äta oxfilé och annat bra

kött när jag känner för det. Den oxfilén jag köpte förra veckan kostade

169:-/kg. Från Chile visserligen men svensk oxfilé tycker jag faktiskt

är för dyr. Ofta kan man dock finna svenskt kött (vilket jag helst köper)

till bra priser om man kollar reklamen man får hem. (Men hinner du

inte kolla reklamen så släng den istället direkt i en papppåse i hallen

för papperinsamling när du fått posten. Ta inte med dig papper in i

ditt hem som du inte kommer använda. Det belamrar bara ditt hem

med ännu mer papper och stökar ner.

Veckans meny för mig ser ut så här:

Måndag: Grillad kycklingklubba med potatissallad, sallad (rester)

Tisdag: Pannbiff med potatis och kokta morötter

Onsdag: Risgrynsgröt med hårt bröd och skinkpålägg

Torsdag: Kycklingfilé med ris och currysås, sallad

Fredag: Midsommarmat (se speciell meny)

Lördag: Oxfilé med potatis och kantarellsås

Söndag: Pasta med oxfilé, grädde och persilja.

Veckomatsedeln sitter bäst på min kyl. Hinner jag inte skriva

ut den snyggt så sätter jag upp den ändå. Ja, ni ser ju på bilden

att SÅ tjusigt ser det inte ut just idag. Men ellre att den finns än

att den inte sitter uppe. För då glömmer jag ju vad jag ska äta

och det blir så oöverstigligt svårt att genomföra alla steg av

inköp, planering, matlagning, ätandet (många av oss har ju problem

med bara den biten) och sedan ska det diskas. Varje gång! Ja, ofta

kan det innebära att jag så riskerar att inte äta alls. Eller bara äta

snabbmat/halvfabrikat. Snabbmat/Halvfabrikat ÄR dessutom både

dyrare och onyttigare.

Idag gjorde jag pannbiffar på ca 500 gram köttfärs vilket innebar

att både hunden fick en rejäl portion samt att jag kunde frysa in

två portioner till andra dagars luncher t.ex.

Faktum är att är man välplanerad så tar det inte speciellt lång tid

att laga mat. Disken och själva ätandet är en annan femma.

Diskmaskin rekommenderas om man har möjlighet att inhandla

en sådan (En Bosch kostar från 200:- på Blocket när jag nyss kollade).

Den revolutionerade mitt köktill ett välstädat sådant. Från ett tidigare

formidabelt inferno...

Dagen blev inte som jag trodde. Jag fick inga pappers- och räknings-

rutiner. Men jag fick matrutinerna på plats iallafall.

P.s. Glöm inte att avsätta tid för att göra nya matsedlar till veckan

därpå. Jag brukar göra det på söndagkvällar...framför TV:n.

Är ni på nu då?

Börjar ni göra egna rutiner hemma hos er nu?

Tisdagshälsningar

Lotta

Ska vi skapa bättre rutiner ihop?

2011-06-20T11:55:00.016+02:00

Jag är så väldigt dålig på det där med rutiner.

Har alltid varit och därmed måste jag kompensera en hel del

för att livet ska fungera.

Eftersom det senaste året varit så händelserikt, och på många

sätt krävande, så har rutindelen verkligen blivit mindre

prioriterad. Jag föreläser ju om detta och borde vara mer

strukturerad än jag idag är. Jag kan men tyvärr har så mycket

annat tagit energi ett tag. Nu är det slut på det! Så kan jag

inte ha det. Inte om jag ska få till det i livet jag faktiskt vill.

Jag har däremot lyckats ordna förutsättningarna på ett

bättre sätt än tidigare. Jag fick mig en rejäl skrämseleffekt av

att få cancer och ansåg till sist att jag måste göra det mesta i

livet för att förebygga att den kommer tillbaka. En sådan sak

är att verkligen minska stressen. Jag visste ganska väl vad som

stressade mig och en sådan sak är ju att man har stora kostnader

som kräver inkomster som matchar de samma. Har man fler

utgifter än inkomster så är ju bara det en enorm stress och då

måste man kanske börja just där. Antingen tjäna mer eller

minska sina utgifter. En hyfsat fungerande ekonomi utan alltför

mycket press på att arbeta så mycket(när man inte orkar det)

är ändå faktiskt en förutsättning för att minska min stress.

Jag valde radikalt att flytta från Stockholm. Ut i landet till

Bergslagen och jag fick en helt annan månadskostnad p.g.a detta

då bostäder kostar betydligt mindre ute i landet. Jag fick även

möjligheten att faktiskt boi ett hus jag tidigare bara kunnat

drömma om. (huspriserna i Stockholm är ju astronomiska).

Jag vet att alla inte kan göra det men jag har ett jobb som

gjorde det hela möjligt. Var just jag bor är mindre viktigt

faktiskt då jag ändå reser i jobbet.

Jag är nära naturen och jag har köpt en hund.

Något jag längtat så väldigt länge efter.

En annan stressreducerande effekt är att med ca 5000

personer i hela kommunen så blir jag inte speciellt störd av

människor och de krav på social egenkontroll (som jag inte

har utan ansträngning) och jag slipper allt de ljud och intryck

som finns i en storstad

Jag har det väldigt bra på många sätt idag, helt enkelt.

Men eftersom jag flyttat så har jag behov av att återigen

strukturera upp både hem och vardagsrutiner. Det är ganska

mycket att göra och vill man dessutom passa på att göra en del

positivare förändringar så kräver detta lite tankeverksamhet

och faktiskt tid avsatt för detta.

Nu har jag tänkt klart. Nu återstår arbetet. Tänkte att ni skulle

få följa delar av det arbetet, ni som är intresserade. En av de

nya rutinerna är nämligen att att blogga minst 3 ggr i veckan.

Jag ska denna veckan göra rutiner till hemmet och så

småningom även andra samt arbetsrutiner. Dagens uppdrag är

att hitta vilka rutiner vill jag ha kring post/papper/räkningar

och städning. Jag tänkte börja medatt skriva upp vad jag anser

behövs göras. Kanske vill du pröva samma sak själv, avseende

dina egna post/papper/räknings-rutiner?

Det är det tråkigaste jag vet så därför börjar jag med det värsta.

Vad var det han sade Aschberg (nej, det heter INTE Aschbergs

syndrom) Häng med! Häng med på denna utmaning om även

du behöver bättre rutiner.

Lotta

Äntligen har dagen kommit...

2011-05-30T22:51:00.006+02:00

...dagen då jag har tiden att kunna blogga igen.

Jag har längtat så länge efter att ha möjligheten att själv få reflektera mer

över vad som sker i mitt eget liv och i min omvärld.

Blogga är guld värt för mig.

Där reflektionen kan få komma, sägas högt, skrivas, växa,

i lugn och ro så ett frö som kan växa till vidare förståelser.

Inom mig.

Jag har flyttat från storstaden. Det fanns en lång längtan och tanke

med vadsom skedde. Inte ens en välplanerad sådan initialt

men väl drömd om under en lång tid.

Imorgon ska jag berätta om de mål och drömmar som

ledde mig till Bergslagen.

Det började en decembermorgon med ett hus...

eller egentligen redan i november 2010.

Tills dess...HEJ! Kul att se er igen.:)

Lotta Abrahamsson

Puss i påsk - Via sms?

2011-04-22T11:59:00.004+02:00

När min ena son var liten så var det periodvis lite så. Man fick ibland vara glad för att man fick en puss eller kram till påsk. Långa perioder var han överhuvudtaget inte intresserad av kroppskontakt. Andra perioder klarade han av det som alla andra barn. Idag förstår jag att det naturligtvis berodde på hur stressad han var eller inte. Jag levde länge, länge på en kram.

Lika svårt var det att kommunicera med honom på avstånd. Att integrera två världar via en telefon var för det mesta svårt och ofta lade han helt sonika på luren. Sedan hände det.

Sms:en kom. Vilken revolution för år kommunikation. När han för första gången svarade mig utan motvilja (eller med en lur i örat), "Hej mamma! Jag har det bra. Kram H". Jag trodde knappt det var sant och minns hur jag studsade runt i lägenheten. Helt salig, som bara en förälder kan vara. Han svarade!!! En för de flesta föräldrar så självklart svar att få, var inte det för mig. Sedan så underlättades kommunikationen BETYDLIGT.

Idag finns Iphone och Ipad. I en sådan finns det mesta (eller i androider också vad jag förstått). Möjligheten att sms:a såklart men att även kunna surfa, chatta, (data-pratets fortsättning), Ha Facebook, G-mailappar, arbetsminnesträning, Kom-ihåg-applikationer, Mat- och sovklockor, spel, timstockar av alla dess format och ja banne mig ALLT. Jag har t.om. en svampguide i minså jag hittar tillbaka till fjolårets svampställen...

Har den revolutionerat världen för oss som antagligen kommunicerar bättre på det viset? Javisst. Enormt. Det är ett nytt liv även för mig. Det är dessutom ett globalt sådant.

Jag ser bara en enda risk med denna internet-världen. Att vi slutar samtala på andra sätt. Att vi slutar mötas rent fysiskt. Å andra sidan. Vad är "riktigt"? Vem avgör värdet på de olika mötena? Vilket som är mest värt. Det som är mest värt torde vara upp till individen själv att avgöra. Men lite saknar jag telefonsamtalen. Mötena. Saknar de vanliga breven. Gör inte ni?

Så här när vi väntar på uppståndelsen så vill jag också påminna lite

om hur människor också kan vara mot varandra. Det du gör mot andra

gör du också mot dig själv. Vi bör försöka att vara lite snällare.

Låt oss, i allt tuffare tider för många av våra medmänniskor,

be en liten bön för varandra...eller "Say a little prayer for you.."

Natalie King Cole och Whitney Houston

GLAD PÅSK ALLA FINA MÄNNISKOR!!!

Lotta

Är i Expressen idag...

2011-02-08T14:25:00.003+01:00

De startar en artikelserie om Aspergers syndrom och det känns
bra att de verkligen verkar ta oss med diagnos på allvar. Jag
är med i den första artikeln.

Jättetrevlig reporter och en fotograf som tog hundratals bilder.
Ändå ser jag så konstig ut..;) Men det tycker jag å andra sidan
med de flesta bilder på mig själv.

Det är tudelat detta att exponera sig så och t.o.m. finnas på
förstasidan (jag går INTE ut idag) men det är inte för min
skull jag gör det. Jag klarar mig. Det är för de andra
och framför allt för de nydiagnosticerade som ska få en mer
rättvis bild av vilken diagnos de har fått. Det sista året måste
de trott de var potentiella mördare om man skulle tro medias
inkompetenta uttalanden. Samt vissa mindre nogräknade
professionellas.

Människor med Aspergers syndrom begår INTE fler våldsbrott
än vilken vanlig medel-Svensson som helst. Inse!!
Om någon tvekar så finns faktiskt t.o.m. både dansk och svensk
forskning och artiklar om detta (se Anckarsäter, Heijlskov t.ex.).

Här är artikeln:

http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.expressen.se%2Fhalsa%2F1.2321814%2Fnar-jag-forstar-att-jag-sarat-nagon-blir-jag-forkrossad&h=815a2

God fortsatt tisdag

Lotta

Sömn och finurliga omedvetna beteenden

2011-02-07T23:33:00.002+01:00

Som barn minns jag att jag kunde falla genom madrassen ibland.

Eller det kändes iallafall så. Som riktigt liten blev man ju instoppad
ganska hårt under överlakan och täcke, omsorgsfullt invikt och som
lite äldre hade jag ett mycket tungt äldre lapptäcke. Det hade jag ända
fram till dess jag flyttade hemifrån. Vinrött var det ytterst och med en
massa andra tyger ganska små lappar. I alla möjliga färger och mönster.
Man såg sällan täcket pga överlakanet och senare blev ju påslakan mer
populärt så det täcktes helt. Men det var MYCKET tungt och jag sov.
Oftast mycket bra även om jag ibland kunde ha svårt med insomning
då och då så brukade det lösa sig efter en Kittybok (ofta hela boken...
jag läste och läser mycket fort) och med fasta rutiner kring sänggåendet.
Men det var inte så stora problem som jag senare skulle få.

Redan som student i Uppsala blev det oerhört svårt med sömnen. Jag
hade redan i högstadiet och gymnasiet börjat dra mig för att gå till sängs
i tid (då man fick lösare regler hemma) och har hela livet tolkat det som
en stressreaktion av yttre stress. Nu som 46-åring insåg jag sambandet.
Det var en inre stress.
Att tunga täcken hjälper till med känslan i rummet vet jag ju sedan
länge men eftersom jag inte riktigt förstått vidden av min egen
problematik inom just detta område uteblev min egen kognitiva
förståelse. Jag trodde det handlade om bara ren livsstress och uteblivna
fasta rutiner ändå avseende mig själv.

Som ca 13 år hade jag en engelsk flicka på besök. Hon låg i min säng
och jag låg i en extrasäng mitt rum (så är jag uppfostrad, att vara
så artig). Jag hade ett annat täcke än normalt och jag upplevde känslan
av att fara baklänges. Jag blev rädd och både yr och lätt illamående av
rädslan om jag minns rätt. Jag frågade Debbie, som hon hette, om det
brukade vara så för henne också? Hon svarade väldigt bestämt nej och
jag begrep av hennes sätt att det jag sade inte var riktigt OK och inget
man ens skulle prata om. Hon var rätt tydlig så att säga. Hon tyckte
nog helt enkelt att jag var helskum och resten av vistelsen blev nästan
förstörd och hon höll sig på ett större avstånd från mig efter det.
Då lär man sig att sådant pratar man inte om. Jag gjorde några tafatta
försök att prata med mamma om det men blev inte ett dugg klokare
av det heller. Jag tror inte jag riktigt berättade helt och hållet ens pga
av min erfarenhet med Debbie. Men jag visste ju inte varför det inte
var OK. Så jag stoppade nog detta inom mig någonstans som icke
diskuterbart. Sådant som jag inte förstod och inte kunde göra någonting
åt kanske?

Vad som sker när man gör så med känslor (som t.ex. rädslor) är att de
får större makt över en än vad sanningen och en eventuell lösning fått.
Jag blev istället omedvetet rädd för insomningen och denna spiral har
hållit på i många, många år. Närmare bestämt i 33 år....

Eftersom jag har ackumulerad stress i kroppen efter ett ganska tufft
år så var det ingen överraskníng för mig när min insomningsmedicin
sedan 10 år började förlora sin effekt. Enda lösningen var en doshöjning
men då mår man sämre i kroppen för dessa tabletter är starka även om
de är korttidsverkande. Jag missade en läkartid och det gjorde att jag
nyligen blev helt utan sömnmedicin i över en vecka. Jag måste alltså
byta preparat var min tanke. Till slut vill man inget hellre än sova då
man sovit dåligt en längre tid. Detta är basala behov och jag arbetar
faktiskt. Men eftersom jag var utan började jag titta på andra saker.
Då jag är inlärd i ryggmärgen nu mera att göra en analys (eller född
sådan kanske) så började jag notera vad jag gjorde. Hur jag drog mig
för att gå till sängs, hur jag mådde bättre om pojkvännen höll om
mig vid insomning. Hur jag sedan så länge jag kan minnas legas och
knipit fast den ena hälen mellan tårna på den andra foten och hållit
mig i madrassen på ett specifikt sätt inför en insomning. Plötsligt
förstod jag. Jag var ju rädd för att falla och tappa kontrollen över
var i rummet jag befann mig. Jag har nog alltid varit det.

I somras när jag varit så sjuk insåg jag hur stora problem jag
hade med den biten och under tiden sedan dess har det bekräftats
att jag reagerar väldigt mycket så vid stress som är svår vid just AS.
Jag började förstå min yrsel som jag tyckte dök upp så ojämnt och
kunde nu koppla den till stress. Nu förstod jag.

Min insomning handlade inte alls bara om stress idag eller om fasta rutiner
(sådana fungerar givetvis men sällan utan en förståelse varför och hur).
Det handlade om en ständig stress över att veta var jag befinner mig i
ett rum. Som även kan triggas av andra saker i sin tur. Ytterligare en
negativ spiral som kaka på maka är ju ganska onödig...

Plötsligt slog det mig. Känsla-Beteende-Tanke såklart... (tackade min
lyckliga stjärna över den begränsade KBT-kunskap jag ändå har av
Kognitiv Affektiv Träning som jag faktiskt både utbildar och certifierar
i). Jag hade bara inte fattat vad det handlade om. Jag hade Beteendet
klart för mig och Tanken...men inte Känslan.
För att använda ett favorituttryck så blev det inte "runt då".
Det gick inte hela vägen runt. Inte innan jag förstod detta kunde jag
slappna av. Jag somnade. Jag sov i tio timmar utan sömnmedicin.

Att det var så enkelt. Återigen handlade det bara om självkännedom
som så effektivt blockerats av att det jag beskrev som min verklighet
inte passade men "normens" och därmed blev hela min känsla felaktig
i min värld och måste gömmas undan. Illafall om man försöker vara
som alla andra måste den det.

Det ÄR viktigt att prata om sina känslor. Det ÄR viktigt att förstå att
de kan vara annorlunda. Att vi är annorlunda och att det är OK.
När man tar ut monstren ur garderober blir de verkligen inte lika
farliga i just detta avseendet heller.

Kom aldrig och säg till mig att vi inte ska prata om just dessa två saker.
Självkännedom och känslor. Kom igen efter egen 33 års grav
insomningsproblematik och säg det till mig...

Nu vet jag hur jag ska göra men det är ett helsike att hitta tunga
gamla lapptäcken som pssar i ett påslakan vill jag lova. Det är just
ett sådant jag vill ha. Inga bollar eller kedjor i täcker. Gammal tung
vadd ska det vara. Jag kommer säkert behöva hjälp med sömnen
ändå när jag reser och när jag är extra stressad men det bekommer
mig inte. För jag kom på vad det handlade om och jag behöver inte
vara rädd för känslan längre. Jag har en kognitiv förståelse.

Hemma kommer jag kunna sova bra.

Även om klockan är mycket nu (för jag ville delge er denna nya kunskap) så gör det ingenting för jag kommer sova. Mycket snart...och jag är inte omedvetet rädd längre. Jag medvetet förståndig. God natt alla säger jag för första gången på ett väldigt glatt och sorglöst vis. God Natt...:)

P.s. Saker är inte alltid som de ser ut och det går inte att lösa alla sömnsvårigheter om man inte förstår vad som triggar beteeendet...oavsett hur många böcker och forskningsresultat man läser. Man måste förstå sig själv. Man måste också kunna funktionsnedsättningen.

Lotta Abrahamsson

(Ovanstående tex är copyrightskyddat och får inte kopieras och användas utan tillstånd)

Nytt År - Nya Mål

2011-01-01T17:05:00.010+01:00

Nu när jag äntligen äntrat den fantastiska 2011 så var det dags för årets nya målformuleringar. Om man gör dessa skriftligen så brukar de ha en avsevärt bättre effekt faktiskt. Att verkligen tänka till är nyttigt. Är målen bra för mig? min omgivning? och för hela världen? är viktiga frågor man också måste ställa till sig själv. Är det värt det? Visualisera dina mål. Hör de, se dem, lukta, känn och smaka på dem. Se dig själv vid målet. Lägg ner lite extra tid på att verkligen se dig där, känn känslan och njut.

Well..here it goes (en del kanske är något överdrivet men drömmar är bra att ha - en del slår nämligen in).

I år har jag som mål att ge ut två böcker. Den ena är en fortsättning på "Tänk om". Arbetsnamnet är "Tänk om - en gång till...". Den handlar om hur man arbetar med människors styrkor "på riktigt" samt hur man visualiserar det där osynliga sociala kittet som t.ex. sociala hierarkier.

Den andra boken handlar om vikten av ett mindre socialt nätverk på nätet. Om dess betydelse för en grupp människor under över 10 års tid. Den heter "Babbel - på liv och död". Den sistnämnda skriver jag inte själv utan vi är flera inblandade.

Jag ska även presentera två sorters föreläsningar under detta året. Den ena är en uppfräschning (och en kombination av mina tidigare) "Hjälp! Hur gör man"-versioner och den nya heter "Hur får man en kompis då? De ska bli det bästa jag gjort på en scen. Det kommer hända nya, bra och helt oväntade saker för publiken i år.

Andra mer personliga mål är att jag ska få ett privatliv som både är friskt och fyllt av kärlek tillsammans med min partner. Jag kommer även få se mina söner må bra och själva kunna formulera sina livsmål. Därmed kommer de prestera vad helst de önskar.

Jag kommer helt enkelt ha ett väldigt bra år!

Julhelgen och Nyåret kommer 2011 att spenderas på Kuba. Ingen julstress kommer infinna sig alls och julklapparna skippar vi detta år. Man kan ge gåvor när man känner för det faktiskt. Om man nu har den möjligheten. En värdefull gåva kan faktiskt vara en sten (diamanter är också stenar). Jul är nog rätt tramsigt egentligen nu när barnen är så stora och faktiskt föga intresserade.

Jag avser att inte bränna ut mig någonsin mer och kroppen blifver bara vackrare och vackrare för var dag.

Världen terrorister tar sitt förnuft till fånga och börjar meditera istället. Världens makthavare slutar att bara se pengar och makt som sina enda drivkrafter och satsar istället på socialt företagande.

Världens befolkning inser under året att de du gör mot andra gör du

egentligen mot dig själv. Vi är ju att bara en liten del av samma sak.

Hur svårt kan det egentligen vara att skona vår miljö och behandla andra som du vill bli behandlad själv? Inte så svårt..så 2011 gör vi det.

Har du något emot ovanstående så ombedes du skriva till gnallspik@lottaabrahamsson.com istället för att förpesta kommentatorsfältet.

Gott Nytt År

och ha ett himla bra sådant!!!

Gott Nytt År! - En nyårsbetraktelse

2010-12-30T14:44:00.007+01:00

Detta året var ett av de mer turbulenta i mitt liv.

Med en sådan där himlastormande kärlekstid till en partner som raskt gick över till tiden kring min mammas stroke. Att ha en fantastisk och en enormt stor publik under året (varmt tack ni min publik, mina läsare, mina kunder..utan er vore jag egentligen ingenting), att min bok äntligen gavs ut i november och att den andra är på väg. Att den dessutom sålt oförskämt bra kryddades med lite cancer till en total utmattning efter höstens förvärv. Lysande recensioner och utvärderingar varvat med en rejäl dödsångest och därmed lyckan av därmed inse vilka fantastiska vänner jag har. Till att uppleva en ännu mer intensiv kärlek under årets senaste månad (samma man jadå..*s*). Egentligen hände det ännu mer men jag väljer faktiskt att inte gå in i fler detaljer just nu.
Ja, jag kan inte säga annat än att det var turbulent...

Det var himla tufft periodvis men samtidigt så himla bra i andra avseenden så jag har nog egentligen inte har ord för att beskriva det. Mer än att det till slut blev lite som "året då Lottas liv till slut blev mellanmjölk". Sammanslaget rätt beige alltså men i sina toppar och dalar vansinnigt bra och dåligt. Händelser som jag knappast ens kunnat påverka dessutom.

Det är därför rätt skönt att nu kasta ut det gamla och glida in i det nya fräscha 2011. Jag ser verkligen fram emot ett nytt år denna gången. Om jag gör...

Vad har jag då lärt mig detta året? Jo, att jag visst kunde älska och bli älskad ÄNNU en gång i livet. Detta hade jag nästan gett upp om och trodde inte ens på längre. Till min glädje hade jag ovanligt mycket fel denna gången. Jag lärde mig också att man överlever det mesta trots dåliga odds. Både i livet och i ett verkligt kärleksfullt förhållande.

Jag lärde mig också att alla omkring dig inte är de du tror. En del man tror står dig bi inte finns alls och en del du inte har en blekaste om att de finns där för dig förvånar och gläder ditt hjärta.

Jag lärde mig skillnaden mellan att inte orka leva och vilja dö. Det är ingen erfarenhet jag rekommenderar någon alls och som tur var varade den känslan bara en kort tid. Det är vad som kan hända när man ofrivilligt kommer för nära döden och får dödsångest. Något jag gjorde alltför ofta detta gångna år. Men nu förstår jag skillnaden och den erfarenheten kommer för jag alltid att bära med mig och förhoppningsvis kan den hjälpa någon framledes. Någon dag, någon gång...men jag hoppas faktiskt att den aldrig behövs.

Ja, en stor lärdom var också man faktiskt inte vet vad som händer imorgon. Att allt kan bli både fantastiskt och hemskt plötsligt. Att ibland finns det faktiskt inget du kan göra för att påverka skeendena i livet. Men du kan välja hur du hanterar dem.

Det är därmed faktiskt viktigt att uppskatta NUET. Att vara här och nu är en konst. Att kunna njuta av nuet är en ännu större konst. De tu är nämligen två ganska skilda ting. Att var i nuet har ju aldrig varit mitt problem även om det är en förutsättning för att kunna njuta av det. Det är det senare jag haft problem med (och till viss del fortfarande faktiskt). Iallafall att njuta fullt ut av det. Egentligen bör jag också göra mycket mer "just nu" till och med. Varför vara så präktig och vänta år på att göra, säga saker eller tycka en massa? När man kan vara död imorgon. Carpe diem!

Så årets sista tankar blir helt enkelt bara det.
Carpe diem - Fånga dagen!

Det var den viktigaste lärdomen jag gjorde i år. Jag som faktiskt trodde att jag kunde det. Fånga dagen. Nej, jag visste inte hela innebörden. Nu vet jag.

Så ha ett alldeles fantastiskt år nu 2011 och försök att "carpe diem". Det betyder mer än man tror.

GOTT NYTT ÅR!!!
ÄLSKA IDAG OCH LEV IDAG

Kram Lotta

Facebook - Är det bra?

2010-12-22T16:21:00.005+01:00

Ja, för mig är det ju det.

Idag hade jag en diskussion med en en närstående (som inte läser mina FB-inlägg så frekvent som jag kanske önskar) och en person till.

Eftersom jag ofta kommunicerar bättre på FB än rent verbalt så blir jag irriterad när denne inte läser vad jag de facto säger (skriver alltså). För i mina ögon så PRATAR jag då. Har man inte läst vad jag skriver så missar man egentligen väsentliga delar av mig. För det är INTE så säkert att de kommer verbalt i samma veva. När man inte läser mina tankar (det skrivna) så är det lika oroande för mig som om man inte lyssnar på vad jag säger med ord, i verkligheten.

Någon kom med den ljusa idén att man kanske ska undvika sms eller skriftliga tankar delar av tiden i en av våra diskussioner. Jag fick nästan panik och tänkte att människan måste skämta, medvetet provocera eller också har hon inte fattat hur viktig skriftlig/visuell kommunikation är för personer med Aspergers syndrom? Eller var hon verkligen så okunnig?

Det skriva ger mig en ytterliga en möjlighet med en alternativ kommunikation, en möjlighet till delaktighet och gemenskap på MINA villkor. Villkor JAG hanterar bäst.

På Facebook "finns" ni på riktigt (ofta med kort och allt)..ni är inte abstrakta och jag måste inte föreställa mig er. Ni finns helt enkelt. Tyvärr gör ni inte alltid det annars. För jag får inte ihop det faktum att jag känner er, att ni finns just nu och att jag kanske ska höra av mig, gratulera er, använda er som ett nätverk (mina kunder riskerar ju ingen merförsäljning direkt) eller att ni faktiskt ens finns att tillgå som resurser/vänner.

Jag slipper också se på er och krångla med ögonkontakt (värst med er som jag inte känner så väl). Sedan kommer det riktigt häftiga. När jag skriver något så reflekterar jag. Jag drar slutsatser jag annars sällan gör. Jag går vidare i mina tankar även kring min egen emotionella förmåga och hur det kan se ut för andra. Saker jag sällan ens kommer på annars. Att andra kan ha egna eller andra tankar av det jag säger eller gör (eller överhuvudtaget). Facebook blir som en reflektion på schema.

Sms och Facebook HAR revolutionerat mitt liv. Jag läser och kommunicerar ut vad jag tycker/känner. Jag kommenterar, skriver och framförallt både lär mig och reflekterar så MYCKET lättare. Annars är jag egentligen ganska dålig på detta med en automatisk och ha regelbundna reflektioner.

Ni känner kanske igen läget där man kommer på saker när man säger dem. Plötsligt så har man en lösning när man uttalar något högt. Men när man inte ens kommer på att man ska säga saker till folk eller reflektera så blir just sådant svårt. Framför allt avseende sociala situationer. Allt blev så fantastiskt mycket lättare när Facebook kom.

Jag förväntar mig inte alltid omedelbar respons men jag förväntar mig en respons vad det lider av de som står mig nära (av andra förväntar jag mig faktiskt ingen alls.) För det jag skriver är precis lika viktigt ibland som det skulle sagt verbalt.
Däremot blir det ofta i form av tankar och är inte gjutet i sten därför. Man kan säga att det i viss mån ersätter mitt rätt svaga "inre tal". Hur säker jag än låter när jag både talar och skriver (för det gör jag tydligen) så finns det alltid ett utrymme för utveckling och omprövande av mina tankar.

Men nu till det jag egentligen försöker uttrycka. Kan man inte acceptera att jag kommunicerar i viss mån annorlunda än de flesta så har man inte fattat mycket om mig egentligen. Ge er då inte på problemlösningar utan att ha förstått vad mitt beteende handlar om. Det kan bli väldigt fel då...

Till slut vill jag bara dela med mig av en personlig liten anekdot. Min son hade ju stora svårigheter med sin kommunikation som yngre och tillhörde de barnen som aldrig berättade NÅGOT om sin skolvardag. Skulle man få reda på hur han mådde så fick man "leka tusen frågor" och formligen "dra" det ut honom. Han fattade inte ens varför han skulle kommunicera ut saker verbalt och detta var ju bekymmersamt i många lägen. Men jag glömmer aldrig när han fick sin första mobiltelefon. Han måste varit runt 9-10 år då.

När han inte var hemma så tyckte han mest det var obehagligt om jag ens ringde och kunde inte alls integrera mig och livet hemma med t.ex. livet hos mormor eller pappa (när han var där). Men med mobilen kom vår första ömsesidiga konversation i ett sådant läge (normalt lade han helst på om jag ringde och tyckte att jag störde..). Likaledes kunde han lyfta på luren hemma och säga till främlingar "Du stör!" och lägga på (utan att veta vem det var ens).

Jag frågade iallafall då på sms (för första gången) hur han hade det och han SVARADE. Han svarade "Hej mamma! Jag har det riktigt bra. Kram H.."

Jag vet inte om någon kan förstå den lyckan när ens barn äntligen KOMMUNICERAR ÖMSESIDIGT när de de facto inte är på samma ställe som du själv. Känslor dessutom....:) Då förstod jag. Eller jag började iallafall förstå vikten av en alternativ kommunikation.

All sorts kommunikation är viktig och det är viktigt att vi lyssnar på varandra. Det kan bara se lite annorlunda ut. Vi får inte lägga en värdering i vilken sorts kommunikation som är det "rätta". Vi kan undervisa i nyttan med olika sorters kommunikation och lära ut varför det ser så ut. Men en människas grundläggande kommunikationsstil har vi faktiskt ingen rätt att ens försöka modifiera. Bara att optimera.

Innan Jul-tankar
från Lotta

Ska bli ekonomisk...som specialintresse?

2010-11-12T03:27:00.004+01:00

Har god lust med det nämligen.

Jag ska börja med att begära tillbaka pengarna för denna resa som försenats snart 5 timmar med SJ. Varenda sekin ska jag ha tillbaka (för det påverkade de få timmar jag hinner vara med han jag vill vara med mer samt tvingas avboka en röntgen imorgon vilket inte är sååå bra när man har cancer...om än med 95% goda odds from oktobers mitt...:)

Men hur det påverkar morgonsdagen, hur jag frös, fick betala äcklig pizza i Alvesta (som knappt gick att äta o.s.v.) och annat får de banne mig ersätta mig för.

Jag SKA försöka bli en mer ordentlig och kanske lite grinigare tant. En tant som inte är så mesig utan tar tillbaka det jag faktiskt ska ha. Pratade med Com hem idag också och märkte att DE var skyldiga mig 1200 kronor. Njutningsfullt att begära en utbetalning på det, tackar!!!

*Morrar*

Ty en väntan från 20.40 ända till 01.10 i Alvesta var INTE kul. Inte ett dugg... Kaxig konduktör har inte vågat närma sig mig något mer efter påstigningen och mina "svarta" blickar (jag sägs kunna få svarta ögon..???). Han utbrast nämligen några tämligen ONÖDIGA och tykna kommentarer om jag faktikt inte kunde fövänta mig mat jag redan betalat för...när vi klev på. BAAAD move mot en omedicinerad tant med AS/ADHD.....jag behövde inte säga något...Han dröp bara av av blicken... Klockan är 04.24...tåget är inte frmme än...Vi ska vara där ca 05.00....(fint..01.10-05.00 blev det och jag skulle varit framme 23.39!!!!!!)

They will pay for this. SJ...akta er!!! Jag ska skriva klagobrev som aldrig förr för NU är jag grinig...

SJ är verkligen uselt sedan ca 1,5 år tillbaka....Riktigt uselt. Egentligen åker jag hellre tåg men det fugerar inte längre. Man vet inte om man kommer i tid då dit man ska. är det inte totalt snökaos så är flygen både billigare, snabbare och bättre

För övrigt har jag köpt en lägenhet och lånat flera miljoner....*hick*.

Vad har jag gjort???? Läskigt ju....

Lotta - Börjar likna elak tant i skogen som kastar sten på barn...

Hur svårt kan det vara att åka buss?

2010-11-09T00:18:00.005+01:00

Idag var jag så duktig. Planerade våren med
Medalgon, skrev under ett banklån, handlade t.o.m.
på en ICA-affär och tänkte att DÄR, där är ju en buss.
Den går förbi där jag ska köpa en ny almanacka och
sedan nära hemmet.

Perfekt! och kände mig jätteduktig (och ingen satte
sig bredvid mig)...tills dess jag insåg att jag hamnat
i bortre delen av Hammarbyhamnen. Den resan kostade
155:- istället för 30:-...

Det värsta är att så här är det jämt och har alltid varit.

Det är väldigt dyrt att ha AS/ADHD.
Väldigt....

Iallafall om man ska förflytta sig. Tack gode gud för
taxibilar och nära och kära med bil och körkort.
Jag har (med nöd och näppeden ekonomiska
möjligheten just nu att ibland ta taxi. Fast
egentligen borde de pengarna gå till en buffert.
För som ägare till en bostadsrätt MÅSTE man ha en
sådan då saker som t.ex. kyl och diskmaskin faktiskt
går sönder Vad händer den dagen jag inte tjänar lika
mycket pengar? Blir jag sittande hemma då igen?

Jag har varit där. Jag vill inte dit igen...
Jag måste försöka lära mig köra bil igen.
Jag måste!!!! För annars kommer inget att fungera
när jag blir äldre och inte orkar jobba lika mycket.
Eller den dagen jag inte kan planera mitt jobb
efter just mina förutsättningar.

Lotta

Stagediving är ingen bra idé utan mottagare...

2010-11-05T00:03:00.003+01:00

Jag var aldrig rockartist och har således ingen vana av stagdiving. Den bör dock troligtvis vara planerad och man ska INTE falla utan att ens märka det själv. Ingen tog ju inte ens emot och det hela gick blixtsnabbt...;)

Plötsligt bara for jag nedåt (sceen är ganska hög). Ont gjorde det ockaå och eftersom automatiseringen, liksom en del annat inte är på topp än så tog jag heller knappt emot mig. Jag faller handlöst. Jo, en del blåmärken och sår finns som minne.

Men nu till frågan. Direkt sedan ställer jag mig upp och fortsätter föreläsa (efter jag bett någon inhandla strumpbyxor..de gick sönder) och hittat den svarta whiteboardpennan jag behövde (tack för lånet du deltagare..).

Hur hade ni reagerat i samma läge?

Snart en minisenester med Mannen i mitt liv och jag har t.o.m. ätit lunch och middag. Det gåt framåt...:)

I ärlighetens namn..är det så onormalt att göra så???...att ställa sig upp och bara köra på (trots en klar smärta resten av föreläningen men ändå en hanterbar sådan..ont på en 7:a ungefär.) Men inget var ju brutet direkt..

"LottasTankar"

Skolforum och boksignering

2010-11-02T01:08:00.004+01:00

Idag var det dags. Den stora läskiga dagen...
Både boksignering av boken Tänk om!
och seminarium (med uruselt ljud och tyvärr
utan slingor för hörselskadade).
Men det gick bra ändå till sist. Man får göra det
bästa av situationen, helt enkelt.

Någon koll på dagen har jag egentligen inte haft men
jag fick en massa fina blommor och presenter och nu
är det dags att kolla på korrigeringar till upplaga
två. Samt fortsättnigen av ett ev. skrivande.....
Det finns ju mer att förtälja faktiskt. Eller också
blir jag något helt annat. Telefonist kanske? Vem vet?

Denna boken var ju mest avsedd som en introduktionsbok
för de som kanske inte vet så mycket om
autismspektrumtillstånd och ADHD.
Det finns mycket mer att berätta.

Dagen är över. Jag är tämligen snurrig själv och
har nog noll koll just nu avseende in egen insats
men tycker mitt förlag iallafall gjort ett primaa jobb.
http://www.epago.se (Gleerups).

Tack alla som kom och tack för alla fina presenter!!!
Jag blev jätteglad för jag hade glömt att man kunde få
sådant vid ett sådant här tillfälle.

Så här såg det ut idag vid boksigneringen....

Nu är det sovkoma och lite städning imorgon innan jag
föreläser om vänskaps- och kärleksrelationer på en
konferens i Göteborg på torsdag.

Lotta - trött men glad att jag klarade dagen iallafall..:)

Författare Lotta Abrahamsson - Tänk om!

2010-10-30T21:31:00.008+02:00

(Smakprov på boken kan läsas på www.smakprov.se, (Sök på Tänk Om!, Lotta Abrahamsson)

Det låter lite märkligt att även kunna tituleras som författare men nu är det ett faktum. Den 1 november står boken i Gleerups monter på Skolforum på Älvsjömässan. Det står mitt namn på den dessutom...

Inte för att jag haft full koll i mitt liv direkt så att jag äntligen skrivit en bok är ju egentligen ganska fantastiskt. Fast inte har det varit utan hjälp. Gleerups fackboksavdelning www.epago.se med Fredrik, Ewa, Lisbet och Elisabeth var de som faktiskt gjorde det möjligt...och det tog FEM år. Nu vet jag däremot hur man gör så nästa kommer fortare än så...;)

Mellan 14.00 - 15.00 är det boksignering i Gleerups monter och mellan 15.30-17.00 håller jag ett större seminarium på Skolforum om boken och hur man kan få bättre koll som lärare på hur man arbetar med dessa elever. Grundtanken är en gedigen kunskap om funktionsnedsättningarna, att förstå en annorlunda kognition (även perception) och hur man gör en gemensam ritpratad problemlösning och hur vi utökar vår verktygslåda för att vi ska kunna hjälpa alla elever. Detta är oerhört viktigt då vi nu satsar på en integrerad skola för ALLA normalbegåvade barn.

Boken vänder sig till dig som kan behöva den i ditt arbete, Den speglar min syn och är väl ingen absolut sanning men de som läst den påstår att den är riktigt bra. Bara att hoppas att den kan hjälpa många. Kanske kan även föräldrar och personer med egna diagnoser känna igen sig i delar av den också?

Att förstå hur olika vi kan tänka, men ändå vara ganska lika ändå, är grundtemat i boken liksom allas lika värde. Samt att alla människor behövs.

Den är skriven för att rädda liv. För att den var nödvändig att skriva. Jag har gjort så gott jag kan. Håll tillgodo!!!

Boken kan för företag/organisationer beställas via:

http://webbshop.gleerups.se/gleerups/se/kompetens-utveckling/kompetensutveckling/?ew_15_p_id=53450&product_category_id=1122&groupdetail=true

På mina föreläsningar har jag med ett litet antal böcker också...

För privatpersoner via:

www.bokus.com
www.adlibris.com
www.cdon.com
www.lycknis.se
www.kulturbutik.se
www.bokextra.se
www.bokia.se

Hösthälsningar från
Lotta Abrahamsson

Jag tänkte ta bort min AS-diagnos - Jag hade fel....

2010-10-17T02:59:00.009+02:00

De senaste två åren har jag hävdat att nu kunde jag nog
egentligen ta bort min Asperger-diagnos. Jag ansåg att
även om jag visste att jag en gång uppfyllt dessa
kriterier så gjorde jag det inte längre.
Dessa symptom skulle inte återvända nu när jag nu var så
medveten, välkompenserad och dessutom har jag ju
anpassat hela mitt liv efter just mina förutsättningar.
Jag har ju ändå tillhört den yttersta grenen av de
nästan-normala Aspergarna har jag resonerat...

Det var var jag trodde ja.... Ända till dess jag fick
cancer i somras. Jag hade ju oturen att få just ett
dumt litet malignt melanom som visade sig vara elakare
än vi trott från början. Operationer, både mindre och
större blev min sommar. Ovisshet och väntan. Cancer är
en evinnerlig väntan och en ständig ovisshet faktiskt.

Något stöd eller ens erbjudande om att tala med en
kurator för mig eller någon av mina anhöriga erbjöds
aldrig. I oktober frågade vi (för tredje gången)om
sådant inte fanns och fick ett kort till en kvinna på
sjukhuset som visade sig vara psykodynamiker med
sexproblem som sin sexualitet...Eh???

Juli-oktober är en lång tid...
under den tiden höll alla relationer jag hade på att
rasa, barnen hade givetvis en stor oro, partnern var
slutkörd och orkade inte mer och jag hann förlora fler
släktingar ur mitt liv än under hela min livstid...
pga att jag inte kunde kommunicera vettigt eller alls
faktiskt vid vissa tillfällen.

Samtidigt hade jag själv en dödsångest som var
allvarlig. Min halvsyster dog av cancer (och
troligtvis samma sort dessutom) i december förra
året. Efter att ha sett henne
ligga som en mager fågelunge på hospice blir man rädd.
Att se min morfar dö långsamt och vidrigt i Parkinson
och att idag se min mormor nu ligga helt utelämnad
utan vare sig tal eller rörelseförmåga på ett
äldreboende (där de dessutom lyckats bryta hennes
arm allvarligt 2 ggr dessutom på 6 månader utan
att någon vet hur..??) samt se min egen mamma få
en stroke i januari så var dödsångesten och rädslan
för slutets lidande inte långt borta. Var det min
tur nu? Ångesten var förlamande många dagar.

Om man har Aspergers syndrom och ADHD när man får en
allvarig cancer så tycker väl jag så här i efterhand
att bara de diagnoserna borde omedelbart göra att man
får en kontaktperson/terapeut med kunskap om just
funktionsnedsättningarna (INTE psykodynamisk) och hur
människor/nätverk påverkas av cancer. Det finns
tydligen om man har bröstcancer. Det är bra men
skillnaden är att har ett malignt melanom spridit
sig förbi lymfan så beräknas man ha en överlevnad
på 2 år. Vid full spridning ca 2 månader... De flesta
tunna melanom är inga problem alls. Man tar bort dem
och sedan är det över. Mitt var lite krångligare bara.

Malignt melanom (en värsta formen av hudcancer) är ingen
lek!. Risken vid en spridning är betydligt värre och jag
hade en högre sådan risk då mitt melanom gjort att
cellförändringarna befann sig ytterst nära fettlagret
(0,3 mm ifrån bara).

Vad hände då? Jo, jag fick tillbaka symptom som jag
inte haft sedan barnsben. Jag bokstavstolkade så grovt
att det var löjligt. Jag automatiserade så dåligt att
det tog timmar att äta en måltid (det är fortfarande
svårt om jag är det allra minsta trött).

På sjukhuset satt jag tappert och åt 3 potatisplättar
och ett halvt glas mjölk och det tog en timme och 20 ¨
minuter.Då började jag faktiskt att gråta... Den hårda
knäckebrödsmackan som låg på brickan jag fått var en
utopi att jag ens skulle klara av att tugga...fast
jag egentligen ville äta den. Jag blev så ledsen av
att se symptomen återvända att jag inte kan beskriva
hur hemskt det var.

Jag förlorade även rumsuppfattningen så grovt att jag
vinglade, blev yr och det kändes som jag skulle falla
bakåt i madrassen när jag låg ner under hela sommaren
fram till oktober. Så har jag inte känt sedan jag var
12 år...Jag t.o.m. sluddrade när jag pratade mer än
jag gjort någonsin. Jag drev läkarna till vansinne
och i detalj lärde mig tyda cytolog/patologsvar och
kunde saker och ifrågasatte saker som en normal patient
inte håller på med. De lär sig inte allt i detalj och
ifrågasätter var gränsen går vid en dysplasticitet
och undrar varför t.o.m. patologerna har olika syn
på sådant när både cell- och strukturatypier finns
(bara ett nördigt exempel av vad jag pysslade med..)
Hur kul blir det till slut för mig på en skala?
Minus 768 ungefär... Jag kan lova att man inte blir
populär iallafall.

ADHD:n blev värre och jag blev rörigare än på länge.
Jag var nog rätt outhärdlig t.o.m. periodvis och
samtidigt egentligen var jag ju så rädd, så rädd
och så outhärdligt ledsen. Samtidigt som allt detta
hände skulle alla slutkorrigeringar göras på min nya
bok. Jag vete tusan vad jag skrev egentligen på slutet.
Allt blev bara en röra i huvudet.

Nyligen fick jag det goda beskedet att cancern inte ¨
spridit sig till lymfan. Man opererar bort körtlar
för att kolla sådant (med en lymfskada som resultat
tyvärr i vänster arm som kan ta tid innan den går
över och att jag ser för gräslig ut med stora ärr men
det är ju en baggis i sammanhanget). Så från dåliga
odds för spridning är jag nu nere i ganska små och
mer hanterbara. Nu bara ca 5% chans för spridning och
då i blodet vad jag förstått. Får veta mer på måndag
antar jag då jag ska träffa kirurgen igen. Men allt
idag mycket bättre ut. Klart positiva besked!!

Men nu börjar det lätta....jag är bara hemskt trött.
För med det positiva resultaten kom kom också
tröttheten som accumulerats sedan juli samt sorgen
över de jag förlorat i mitt liv.

Flera av mina symptom av framför allt Aspergern är
fortfarande så påtagliga att det är en stor sorg att
se dem. Idag skulle jag UTAN TVEKAN uppfylla alla
kritetrier för AS igen. TROTS att jag är kvinna
och snart 46 år. Det kommer bli bättre men nu vet
jag också hur de kan förändras drastiskt över tid...

Jag är fortfarande inte helt ikapp med känslorna
och har nog inte riktig fattat allt av vad som hänt
(under så kort tid också) men det är på väg åt rätt
håll nu. Jag lär nog inte dö iallafall...

Men en sak vet jag. Aspergern växte jag inte ifrån.
Den är i högsta grad kvar. Jag klarade min systers
död och min mammas stroke utan större symptom mer
än tillfälliga och mer normala stressymprom.
Men denna gången gick det inte. Jag blev så autistisk
periodvis att det kändes löjligt. De gånger jag själv
märkte det...

Ett exempel. Jag har ringt min läkare för jag
inväntar ett speciellt provsvar (CT-scan av hjärnan).
En liten stund senare ringer det:

Han säger: "Tjena det är Peter!,..det var inget."

Jag svarar: "Jaha..ringde du fel?"

Han forsätter:" Det var inget.."

Jag svarar:" Varför ringer du då?"

Då svarar han: "Lotta, det var inget på CT-scannen,
du har inga metastaser i hjärnan."

Lotta: "Jahaaa..(Dåååå kopplar jag först..).vad bra...
vad glad jag blir...

Bara ännu ett tragiskt exempel på att AS växer
inte bort. Vad hade hänt om de på avdelningen när
jag var inlagd inte vetat om min AS? (På hudmottagningen
verkar de ännu inte ha fattat (med tanke på terapeuten
de till slut erbjöd förra veckan...man bara suckar över
deras okunskap) men på kirurgen fattade de iallafall.

De gjorde precis det som jag behövde där och underlättade
för mig (iofs glömde de ge mig en broschyr om
avdelningens rutiner som blev lite jobbigt) men de
gjorde så mycket annat bra som övervägde.

Men om jag tagit bort diagnosen då? Hur hade det blivit då?
Inte hade jag fått ett eget rum och samma hjälp och
förståelse över mina matbesvär, kommunikationsbrister,
bokstavstolkningen och kroppsupfattningens vinglande.
De hade nog bara tyckt att jag var en sådan där
vidrig patient (som läkare ofta tyckt om mig) och bivit
irriterade. Som vanligt när folk inte förstår.

Jag har fortfarande problem jag inte haft så tydligt
sedan många år men nu ser jag ljuset i tunneln igen.
Jag jobbar på, för då mår jag allra bäst ändå, men det
ÄR jobbigare med resorna t.ex. och igår grät jag på
vägen hem från Jönköping av trötthet och sov sedan i
17 timmar...

Jag hade fel. Den diagnosen ska vara kvar. Punkt!

Lotta

Malignt melanom - En liten sommaröverraskning

2010-08-21T08:30:00.012+02:00

När jag då äntligen lärt mig vara i solen (tog ganska många år av träning och olika sorters solglasögon) så får jag nu i sommar ett litet käckt Malignt melanom istället...

Precis som om det inte räcker med diagnoser nu? Som tur var så var det bara ett ytligt sådant och cancern är borta nu tror man då det togs i tid. Bara en liten säkerhetsoperation kvar nu som görs i början av september. Hela huden ska sedan kollas kontinuerligt i framtiden vad jag förstår då jag ingår i något slags vårdprogram. Oddsen är extremt goda just för det melanom de redan avlägsnat. Däremot löper jag väldigt stor risk för fler så något mer solande blir det inte för min del. Jag får köra med brun utan sol eller solduschar antar jag...om jag nu vill vara brun?

Jag har däremot reagerat en del på detta och sover ganska dåligt sedan ett tag. Jag bearbetar bra i sömnen men allt ska väl ha sin gilla gång och så även reaktioner på en cancer som numera är ingen cancer då efter borttagandet. En släkting dog nyligen av samma sak så med viss befogenhet har jag rätt att vara orolig p.g.a. den ärftlighet som finns i vissa familjer(tydligen min då). Alla leverfläckar är ännu inte kontrollerade så visst finns en ständig oro för de fläckar jag har kvar (hundratals...). Liksom för risken hos mina anhöriga.

Men ingen kris utan vinster. Hur tuffa saker som än händer så lär man sig alltid något av dem. Jag får perspektiv till AS och ADHD som kan te sig lite som petitesser jämfört med något potetiellt livshotande inom kort tid (får malignt melanom fäste är prognosen ytterst dålig tyvärr). Handlar det om livet så skiter jag faktiskt i AS och ADHD. Att leva alls är viktigare för mig.

Jag har lärt mig att människor jag trodde var något att ha inte är det och vice versa. Jag har lärt mig att den allmänna sjukvården jämfört med den privata har skillnader och att jag borde haft en privat sjukförsäkring. Än så länge har jag bra erfarenheter av SÖS men det kunde varit bättre och alla mina fläckar redan varit kontrollerade kan jag tycka...speciellt när man redan funnit cancerceller i en??. Tror tyvärr bara inte jag kunnat teckna någon schysst ens med mina diagnoser??

Oh well. För närvarande är jag inte döende iallafall. Jag blev bara rejält skrämd där och reaktionen verkar tyvärr inte vara över än. Tur i oturen drar ju inte säsongen igång ordentligt förrän i slutet av september. Ibland har man faktiskt tur och visst har jag börjat jobba så smått redan. Både Avesta och Borlänge har haft besök av mig i augusti...

I övrigt kan jag faktiskt berätta att jag haft en alldeles fantastisk sommar

Vi ses där ute i föreläsningssalarna när jag piggat på mig ännu lite mer. Det är liksom alla år en ynnest att få utbilda er. Ni är viktiga för så många och jag hoppas många, många kan få glädje av de erfarenheter jag förmedlar i höst.

Sensommarhälsningar
Lotta

Självskadande beteende och Aspergers syndrom

2010-07-23T11:10:00.009+02:00

Har haft all anledning att fundera över detta just denna sommar. Av egen erfarenhet genom åren både privat och i arbete har jag ibland sett mer än man önskar någon avseende just Aspergers syndrom och svårare tillägsproblematik.

Personligen tycker jag inte tycker det är så konstigt att självskadande beteende uppstår vid just autismspektrumtillstånd/ADHD. Jag tycker heller faktiskt inte att det är speciellt svårt att veta vilken väg man kan gå behandlingsmässigt. Även om alla visserligen är individier så finns det ju oftast orsaker till att man t.ex. självskadar. Eller snarare till att man ibland använder sig av det som strategi för flertalet orsaker. Även om dessa givetvis är individuella så är mekanismerna ofta väldigt lika även om de faktiskt i detalj även de skiljer sig ibland.

Fast det begriper väl de flesta att man inte gör självskadande handlingar för att man tycket att det är roligt. Man gör fel för man inte vet hur man ska göra rätt och det finns alltid en orsak till varför. Liksom "Olle" ångestlindrar genom att supa liksom det finns en orsak till varför "Anna" skär sig. Orsakerna kan däremot se mycket annorlunda ut just vid autismspektrumdiagnoser. Behandlingarna måste anpassas därefter.

Man talar om flera olika sorters självskadande beteenden och orsaker. Ibland är de sammanblandade dessutom och viktigt att man inte låser sig vid en förklaring.
Man talar t.ex. om sensoriskt utlästa självskadande beteenden, endorfin-kickande, kaosrelaterade beteenden (ibland affektutlösta), copingorienterade beteenden (för att kunna stå ut), tvångsbeteenden, impulsutlösta och en del talar även om social affektutlösta sådana vilket jag tror är extremt ovanligt. Utläckning/ignorera är INGEN bra strategi med denna gruppen alltså. Däremot förekommer social inlärning när många med självskadande beteenden möts i t.ex. behandlingsgrupper. För att inte tala om internet där en hel värld av självskadande delger sina beteenden helt öppet för alla att läsa. Man talar då om "smitta" och kanske man följer ett socialt grupptryck i viss mån? En identitet kanske ibland är bättre än ingen undrar jag..då så många med en ASD har svårt just med självkännedomen?

Det kan vara blandat vilket sorts beteenden det handlar om och det torde vara viktigt att inte fastna i att det enbart handlar om just ett. Viktigare för mig blir snarare att identifiera stressorena än att klassificera. För övrigt är det snarare en läkarbedömning.

De kognitiva looparna i huvudet fungerar ofta likadant oavsett och det är snarare frågan om HUR fast de sitter eller ej. OM man gjort ordentliga analyser på orsaker till beteendet som också innefattar svårigheter inom autismspektrumområdet och verkligen SER dessa som de enorma stressorer det är så kommer man nog långt. Detta kräver autismspektrumkompetens (vanliga psykiatrin klarar inte alltid av det idag enligt vad jag sett de senaste tio åren). Det är av vikt att systematiskt erbjuda strategier i program som gör att den drabbade hänger med på tåget. I mina ögon räcker inte en DBT/KBT om inte den autismspecifika kunskapen finns samtidigt. Som alltid måste program modifieras.

Som jag ser det finns det flera viktiga håll att gå åt:

1.
Ta reda på orsaken till stressen och dess faktiska nivå. Det är ofta stress som utlöser negativa tankemönster. Som utlöser självskadebeteende...som utlöser ångest..som utlöser självskadebeteende...o.s.v.

2.
Arbeta med de olika stressorerna. Inte speciellt svårt. Man måste bara veta HUR man kommunicerar med en individ som har en autismspektrumdiagnos, avseende nyinlärning. Detta kräver också autismspecifik kompetens. Det är i kommunikationen man brister som normaltänkande här men det FINNS verktyg för att lättare se individens världsuppfattning. KAT-kittet är t.ex. ett utmärkt sådant i detta fallet. Som hindrar dig att gå till tolkning/bedömning för fort och efter en "normal-mall". Här arbetar man utmärkt med en gemensam problemlösning efter en noggrann analys.

3.
Arbeta med Vardagstaktik och emotioner. Hur undviker jag att hamna i dessa lägen igen. Hur kan jag strukturera upp min vardag, arbeta med känslor i kroppen, hur gör människor normalt? o.s.v.

4.
Back to basic. När fungerade det sist? Kartlägg minutiöst här för att få en ordentlig analys. Detta kräver oftast kontakt med familj och närverk. Varför uppfinna hjulet igen om det en gång fungerat? Hur gjorde man då? Involvera familjen!!!. En individ utan sin familj är så skör, så naken. Varför arbetar man inte så rutinmässigt på så många ställen, är något jag funderat mycket kring.

5.
Arbeta kognitivt med nya strategier, nya tankemönster och hur man bryter de existerande som man som individ inte vill ha kvar. (Här ser jag ibland en förhoppning om att bli av med sina negativa tankar vilket jag inte tror på. Jag tror primärt på att lära sig leva MED saker och lära sig att undvika negativa konsekvenser helt enkelt. Tills slut bleknar det..)

6.
Innan ovanstående är på plats så måste man som behandlande personal faktiskt förstå att man INTE KAN ge ansvar "around the clock" för att inte självskada till en person som inte vet hur. Det är rätt grymt t.o.m. om man inte t.ex. reducerat stress och lärt ut strategier, att ens kräva det. I mina ögon triggar detta enbart ett självskadande beteende. På samma sätt som bestraffningar och gränssättningar gör. Man kan alltså inte lämna vederbörande innan dessa saker sitter. Då kommer de att självskada. Ju mer krav du ställer utan att stressreducering och strategier finns på plats desto större och tätare kommer självskadorna att bli. De är i allra högsta grad ett rop på hjälp i mina ögon. Åtminstone kan man se till att VISS tid under inledningsfas av behandling blir tid där klienterna kan vila och lämna över ansvaret till personalen. Detta gör man genom att finnas med hela tiden. På ett överenskommet sätt. Att självskadandet kommer att upphöra som "simsalabim" är en utopi men kan kan överenskomma om att skada lite, skära lite, hitta andra mindre farliga självskador under tiden t.ex? Så att behandlingen har en chans att fortsätta utan alltför större avbrott.

7.
Man pratar, avseende självskadebeteenden om impulsiva och tvångsmässiga sådana. Som två olika saker. Jag ser även klar en kombination av dessa tu som få pratar om. Jag ser autismen som ett större problem avseende den repetetiva tendensen (fastna i en negativ loop länge..) men impulsiva drag som försvårande och ibland ytterst fatala avseende att livet kan ta slut utan att man egentligen menat det. Det finns en skillnad på att vilja dö och inte veta hur man ska orka leva vidare...Sedan kan man fråga sig om stark ångest och impulsivitet ibland sammanblandas i detta fallet? Ser man en impulsivitet så torde förstahandsvalet av medicinering, i mina lekmannaögon, vara centralstimulerande amfetaminpreparat. Då ser man ju oftast snabbt om en tilläggsdiagnos som ADHD finns eller ej. Annars handlar det ju mer om en extrem ångest av alla möjliga olika orsaker som ska reduceras och det SNABBT. För har man en sådan oro utan en impulskontrollstörning så är ångesten enorm och jag antar att inget större behandlingsarbete är möjligt innan man reducerat vissa en sådan oro. Helst i praktiken och inte primärt med mediciner som i detta fallet ofta bara kan bli ett pläster för det som egentligen behöver uträttas. I mitt eget fall vet jag att det var så nu så här i efterhand.

Jag är ju verkligen ingen expert på ovanstående men har ju arbetat i två år med mycket självskadande individer under adekvat handledning dessutom samt även nu i vår/sommar och viss erfarenhet har jag därmed. Jag har även personligen haft ett självskadande beteende som yngre, om än ej i denna omfattning som kräver en kvalificerad hjälp. Vad gäller tvångsmässigheten, eller snarare det repetetiva beteendet har jag ju även den en gedigen personlig erfarenhet av.

Ibland kan man försöka kopiera arbetet som kollegor har framgång med t.ex. titta på vilka som har mindre självskadande beteenden under sin arbetstid. Inte ha så mycket prestige. Hur gör de. Är det något vi kan pröva. Diskutera i arbetsgruppen och försök att inte bry er om vem som göra vad och existerande hierakier. Man måste våga tänka annorlunda (out of the box) och pröva nya saker i samarbete med klienter.

Ingen har idag den hela lösningen på hur man ska göra. Kanske är just det DU kommer på riktigt bra och av stor vikt för många individer i framtiden.

Min drivkraft kring detta ämne finns för alla de individer jag mött genom åren med dessa svårigheter. För alla de som ännu inte fått rätt hjälp. För att det behövs. Unga och gamla människor dör idag av detta. Ibland helt i onödan då kunskapen faktiskt finns. Använd den!!!

I Stockholm finns faktiskt ett bra HVB-hem för vuxna med AS och tilläggsproblematik. Vårberget. Det ser värre ut för de som är under 18 verkar det som... Har någon tips på fler bra ställen. Kommentera gärna.

Här finns också en fantastiskt bra text (på danska) av Bo Hejlskov-Elvén.

Lotta Abrahamsson

(OBS! Ovanstående är copyrightskyddat - Lotta Abrahamsson 2010)

Det är skillnad på kvinnor och män...

2010-07-22T12:34:00.006+02:00

Har funderat en hel del idag kring kvinnor och män.

Dels så närmar sig Pridefestivalen i Stockholm så bara det gör att man matas med gender- och könsfrågor från alla håll i mail, press och på Facebook.

Men främst för att jag såg ett reportage igår på TV om hur män i Kongo-Kinshasa använder sig av prostituerade. Vi pratar västerländska män, militärer, poliser, biståndsarbetare o.s.v. Svenskar!!! Jag upphör aldrig att försvånas över detta med prostitution. En i mina ögon oftast smutsig handel av människor med många utnyttjade och misshandlade i kölvattnet. Undrar om den någonsin går att utrota ens?

Jag förvånas över hur mycket vanligare det är att män använder prostituerade jämfört med kvinnor. Jag kan nämligen slå vad om att de kvinnliga militärerna på plats inte utnyttjar prostituerade i samma omfattning som männen gör. Alltså..vad handlar det om. Är det kulturellt eller talar vi om instink, drift och/eller reella könsskillnader?

Har män helt enkelt en större drift? Ett större behov av regelbunden utlösning ty annars blir de knäppa eller något?? Är det en djurisk drift eller handlar det om patriarkat och den kulturella inlärning som säger dem att de har ju den rätten? Som män. Varför är män oftare fysiskt dominanta sexuellt än sexuellt? Varför gillar många kvinnor en hyfsat dominant och manlig man i sängen? Varför ser det ofta ut så i djurlivet också att hanen(om man bortser från t.ex. de få djur där kvinnan äter upp mannen efter parning)

Det ÄR vanligare att sexbrott begås av män. Med det säger jag inte att det inte finns kvinnliga sesxualbrottslingar, för det finns det också. Fast tydligen inte lika många. Vad beror det på då undrar jag lite provokativt...?

Är det så att kvinnans egenskaper ser mer annorlunda ut än vi erkänner? Jämfört med männens? Hur jobbar man då med jämnställdhet? Om man erkänner den skillnaden. Ellern inte. Bara lite nyfiken. Ty det är få som öppet erkänner en skillnad mellan kvinnor och män i dessa avseenden. Inte ens avseende föräldrapenningsdiskussioner, prostitution eller jämnställdhetsarbete generellt. Detta fast det är rätt uppenbart att män varken kan föda eller amma barn...

Vad tror du? Hur jobbar vi bäst för att komma till ett läge där de som blir utnyttjade slutar att utnyttjas? Vilket av könen är bäst på vad? Vad fungerar? Vad fungerar inte?

Att det finns fler män än kvinnor som diagnosticeras är också ett faktum. Är det kulturellt eller biologiskt? Att nästan all medicin forskas på manliga forskningsobjekt är ett annat faktum. Är det mer kulturellt??

Jag har inga svar alls. Jag blir nyfiken på vad folk tycker generellt och jag söker själv svar. Jag tycker däremot att analysen är tunn. Hur ska vi hitta bra lösningar utan en bättre analys. Det är den jag försöker göra nu....iallafall för mig själv.

Ibland tycker jag det tycks en himla massa utan en ordentlig analys. Detta är ett sådant ämne och faktum är att det retar mig lite... Genusteorierna jag läst är vissa rätt flummiga. Jag letar vidare och återkommer väl framledes med vad jag eventuellt kommit fram till.

Något jag vet att jag står för är iallafall att olika inte betyder olika värde.

Fast jag måste ha grunden klar för mig om man ska diskutera jämnställdhet och utjämningspolitik. Nu låter det som jag kanske aldrig läst genusteoier men det har jag faktiskt. Jag har t.o.m. rotat lite i s.k. crip-theory. Men jag kan det för dåligt för att jag själv ska vara nöjd. Jag måste in i detaljerna...in i grunden.

Detta är ju ibland diagnosticerbart, att vara sådan. När det tar tid från annat som anses vara viktigare (i vems ögon vete tusan ibland). Ibland kan jag stilla le för mig själv och tänka att om det är diagnosticerbart så är det väl för väl att många är diagnosticerade då. För hur skulle världen se ut om alla bara skummade på ytan hela tiden??

Lotta

Musik - en billig och bra metod

2010-06-29T17:59:00.006+02:00

Musik kan som alla vet användas för att koppla av, peppa upp sig själv, klara hjärtesorger och mycket, mycket annat... De flesta verksamheter har råd med en CD-spelare, om inte alla. Eller varför inte Spotify/Youtube på datorn som dessutom är helt gratis. De flesta datorer har högtalare idag.

Lägger till några länkar från Youtube för att visa lite av vad musik kan göra...

Avslappning:

Uppeppning:

Hjärtesorg:

Barnen de fantastiska(inspiration):

o.s.v o.s.v.

Musik ÄR verkligen fantastiskt.

En annan av mina många favoriter som avslutning...

Hoppas din sommar är fantastisk!!

Lotta

Kärleksfulla förebilder

2010-06-20T13:24:00.012+02:00

Jag har, liksom halva svenska befolkningen, följt detta bröllop mellan Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel. Visst var det romantiskt. Även den mest förhärdade republikanen i min närhet fällde en tår och gillade plötsligt (och tillfälligt?) monarkin. Jag vem gör inte det en sådan dag? (foto:scanpix)

Det som slagit oss alla är nog den kärlek och respekt Victoria och Daniel visar varandra. Med vilken värme vi även under åren sett Victoria behandla alla människor med. DETTA är förebilder som vi behöver.

För en vecka sedan hade jag förmånen att få bevista en föreläsning med Jane Goodall. Hon som under 50 år, mot de flesta odds dessutom, arbetat med vilda chimpanser i Afrika. Hon sade något som fastnade hos mig. Genom åren har hon funderat mycket kring vad som behövs för att vi ska kunna bygga upp vår jord igen. Hon har bevisat att det går att återställa regnskog men att det kräver en speciell sorts människa. En människa som går sina egna vägar. En sorts människa som inte lyssnar när alla andra säger "Det där kommer aldrig att gå..". En människa som inte har ett "benbrott" mellan sin vishet och kärlek/omtanke för andra.

Idag präglas kanske mycket i vård, skola och omsorg av "benbrott". Vi har kunskap och vishet (eller den finns faktiskt tillgänglig för oss om vi vill lära) men denna vishet är inte alltid i samklang med vår kärlek och omtanke. Personlighen tror jag att i det normativas namn görs många dumheter. Låt oss istället försöka behålla vår genuina kärlek och sympati för människor som behöver oss istället för att försöka "se bra ut" inför kolleger eller ett ännu större normativt kollektiv. Våga stick ut! Våga var den som talar för de som behöver det. Våga säg ifrån!

Filosofen Martin Buber skrev något tänkvärt (bland mycket annat) som jag satt och funderade kring just igår kväll:

"A person cannot approach the divine by reaching beyond the human. To become human, is what this individual person, has been created for."

Kanske är det så att vi bara behöver lära oss att vara humana? Att vara människor. Är det så enkelt? Ja, jag tror det. För när man går på sin magkänsla, när man kanske gör "tvärtom" mot vad alla säger för att det känns fel annars, så är det påtagligt ofta rätt. Det rätta är ofta ovanligt enkelt.

När 6 av 10 elever med Aspergers syndrom inte kan vara i skolan så behövs allt ovanstående. Det visar tydligt på att skolan inte alltid klarar av sitt uppdrag. Kan det vara så att alla metoder/strukturer i världen inte kommer göra en skillnad utan att det i själva verket handlar om metod/strategier och SAMTIDIGA grundläggande värderingar om människors lika värde? I kombination. Grundläggande värderingar som gör att vi inte enbart prövar metoder som kollegorna gillar när vi egentligen känner att vi skulle vilja pröva något annat? Att vi ibland behöver vara den där personen som säger ifrån? Som vågar pröva annat, när det vi har idag faktiskt inte fungerar. Det handlar faktiskt om något så enkelt som att inte ha prestige. Ingen är den andra lik och fungerar inte det ena så måste vi vara mer flexibla i tanken. Att tänka att det också finns andra strategier/metoder som kanske skulle fungera bättre just för just den här eleven. Det är kärlek och omtanke i kombination med vishet.

Jag tror det är dags att vi, som Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel börjar visa att det är kärleken och omtanken om varandra som ändå är det som måste komma allra först. Visheten och kunskapen om hur man är en prins kan man uppenbarligen ofta lära sig.

Bry er inte om ifall kärleken och omtanken inte är allmänt accepterad. För hur populärt tror ni det var hos det rigida, etikettfyllda och prestigefyllda hovet att de tu skulle gifta sig i början? Detta brudpar har visat att kan de så kan faktiskt vi andra också. Vi kan välja kärleken och omtanken före annat och SE så vackert det blev.

Lotta Abrahamsson

Medicinera ADHD kräver erfarna och kunniga läkare!

2010-06-19T10:03:00.013+02:00

Har funderat en del de sista åren. Får en massa frågor om medicin mot ADHD (centralstimulerande preparat som metylfenidat (Concerta, Ritalina) samt dexamfetamin (Metamina) - de amfetaminpreparat jag ätit. Hur det är o.s.v. Jag hör också att många ger upp väldigt lätt när de väl börjat medicinera. Jag har förvånats och undrat varför men tror mig idag ha en del av svaret nedan. För mig har medicineringen varit så positiv så det finns en del jag vill förmedla.

Tänker att det var ju lite synd att jag inte fick medicinera mot min ADHD som yngre. Kanske hade mitt liv varit mer stabilt då? Mitt liv har varit bra men sträckvis varit extremt ojämt och det har tagit av min energi på ett ibland obarmhärtigt vis.

Den första dagen jag tog centralstimulerande medel fattade jag nog inte vidden även om jag direkt förstod att detta var något stort. Jag kände mig plötslig pigg, kapabel och handlingskraftig, vilket var ovanligt till vardags för mig. Livet kändes liksom klarare och med risk för att detta låter konstigt, så var det som om jag såg färger tydligare t.o.m. Det var inte så suddigt längre helt enkelt. Men när medicinen gick ut så somnade jag... och nu kommer jag till det jag funderat på så länge...

Det tog mig tre månader att ställa in Concerta (som var det första preparat jag använde). Det var ett rent helvete dessutom. Jag tyckte läkaren var underlig som vägrade att tala om vilken dos som jag skulle ta överhuvudtaget mer än den lägsta ingångsdosen. Jag ville gärna ha en noga utarbetad plan på upptrappning och en exakt dos som sedan skulle passa just mig. Vad han redan visste var att den dosen existerar inte utan är extremt individuell. Varje dag fick jag fylla i ett papper på hur jag mådde, hur och när jag fick en rebound-effekt (den effekten man får när medicinen går ur och som kan ge värre symptom än man vanligtvis har omedicinerad t.o.m.) Just denna rebound-effekt gav för mig en tydlig hänvisning att jag behövde mer medicin. Då behöver det fyllas på.. Rebound är INGEN lek. Den är hemsk.

Concerta skulle fungera LÄNGE sades det och det visade sig i mitt fall inte stämma ett endaste dugg. Så är det säkert för de flesta men Så var det inte för mig...Tog jag medicin på morgonen så var den overksam vid 12-13 på dagen. D.v.s. ca 5-6 timmar senare. Inte speciellt praktiskt om man arbetar med utmanande elever, vilket jag gjorde på den tiden. Mest för att jag höll ju på att somna ibland, blev rörig men också för annan reboundeffekt, att bli extra lättretlig. Det var ju uteslutet med mitt yrke. Att med affektsmitta dra igång sin egen elevgrupp är ingen bra idé. Ganska snart så fick jag fylla på med Concerta mitt på dagen samt även öka morgondosen. Problemet var bara att om den ökades för mycket på morgonen (för mig från 36 mg och uppåt) så blev jag ju snarare speedad och darrig initialt samt var nästan "väck" rent mentalt. Helt utan kontroll ibland t.o.m. vilket ju var det motsatta syftet. Dessutom gick ju medicinen jag tagit på eftermiddagen ur redan vid 18-tiden på kvällen. Lagom till när jag kom hem och skulle vara en tålmodig och rar mor...*harkel*.

Jag började istället fylla på morgondosen (Concerta - som är metylfenidat) med Ritalina (samma sak men mer snabbverkande) från lunchtid. Läkaren ville helst inte att jag skulle ta en kvälldos då det påverkar insomningen negativt för många (och jag redan sedan många, många år hade problem med just insomningen). Men det var ju omöjligt om jag inte skulle vara en rent grotesk mor var kväll vilket blev ett faktum under en kort tid då jag var utan medicinering den tiden helt enkelt. Det var obehagligt att känna att man betedde sig som en riktig "Ragat-mamma" och inte hade en tillstymmelse till impulskontroll plötsligt. Jag sade ifrån på skarpen för mina egna barn var faktiskt viktigare än jobbet, när det kom till kritan. Då gick jag över helt till Ritalina för att själv kunna reglera så jag inte fick någon rebound alls och tog alltså även en kvällsdos för att kunna vara en bra mamma samtidigt. Som mest var jag uppe i 10-12 tabletter, extremt krävande och långa arbetsdagar (nomalt var doseringen 8-10 tabletter). D.v.s. Ca 100-120 mg vilket var vad jag behövde en anstängande dag. Jag har sällan vägt över 50 kg bör tilläggas.. Nu FUNGERADE jag!!!! Jag fick ingen maxgräns på hur mycket jag skulle ta utan jag skulle ställa in själv (i samråd med läkare förstås men då ofta i efterhand t.o.m. Fast vi sågs ju extremt ofta å andra sidan).

En alternativförklaring till min reaktion på Concerta kan också vara att det jag upplevde var att jag fick för mycket medicin den tidpunkten av Concertan? Effekten är snarlik en rebound faktiskt. Utsöndringen av Concerta är nämligen på topp just den tidpunkten... Oavsett vilket så fungerade det inte och jag tror mer på alternativ ett med tanke på hur hög dosering av Ritalina jag senare hade.

Att i detta läget drabbas av ett uppehåll (p.g.a. att man, som många berättar för mig, inte får sin medicin i tid för läkar- eller eller licensansökningskrångel) är INTE att rekommendera. Då får man ibland börja om från början. Jag är mycket glad att jag slapp det iallafall.

Jag kunde arbeta och vara mamma samtidigt. Jag klarade av socialt umgänge lättare(även om just den biten inte var den största skillnaden jag märkte tyvärr liksom mentaliseringen vilken förändrades enbart delvis). Det var dock ändå ett smärre mirakel faktiskt!!! De exekutiva funktionera blev påtagligt förbättrade och med en samtidig arbetsminnesträning ökade arbetsminnet dramatiskt. Jag fick dessutom ett tidsperspektiv. Ett sådant hade jag nog aldrig haft förut..inte i jämförelse med det jag nu fick iallafall.

Någon ökad mentalisering blev det givetvis. Jag hängde med lite mer och kunde säga ifrån mer. Jag läste sociala situationer lättare eftersom det inte gick lika fort i huvudet längre. Det var inte lika suddigt även där. Tyvärr gjorde det ju inte att jag automatiskt förstod allt VAD folk menade ändå eller vad de ville med sina kommentarer. men jag hängde med tillräckligt m,ycket mer för att nu för första gången inse vad jag också missat. Jag har ju ett utmärkt långtidsminne och nu började jag också känna en sorg för det jag tidigare missat. Sorgen i detta läget talar få om och är något jag anser behöver uppmärksammas mer och tas på allvar. Jag minns några veckor där då jag var mycket ledsen och jag är tacksam för en tät läkarkontakt i det läget. Detta gjorde att jag kunde prata mig igenom detta ganska fort och gå vidare med mitt "nya" liv.

Den första tiden när jag ställde in träffades vi, som sagt, ovanligt ofta. Nästan en gång i veckan t.o.m. doktorn och jag. Jag minns irriterade samtal där jag skällde på honom och tyckte han skulle tala om minsann vilken dos jag skulle ta. Han kunde ju det här och var väl faktiskt läkare, gudbevars? Hur lång tid skulle detta ta gentligen? Det blev ju nästan värre än innan ibland... Det skulle vara lättare för mig, ansåg jag då om jag fick allting serverat men jag hade fel. Han hade helt rätt i att det var jag själv som kunde märka vilken dos jag behövde. Jag var experten på min egen inställning. Han hade ju dessutom en god koll i dagliga anteckningar från mig samt regelbunden testning via webben. Senare när även släktingar diagnosticerats och ätit samma preparat har jag insett att förbränningen i just min släkt verkar vara mycket hög. Även mycket unga släktingar har haft mycket höga doser av Concerta/Ritalina.

Sedermera infördes även blodtryckskontroller och än idag (jag började medicinera 2003) gör jag regelbundna tester på nätet för att mäta effekten av medicineringen.

Det fanns en effekt av Ritalina som jag ogillade (detsamma gäller egentligen Concertan). När medicinen gick in i kroppen upplevde jag det som en kick-start (jag menar inte som en drogeffekt eller uppvarvad utan mer som en snabbare aktivitetsökning än kroppen hängde med i) och jag gick upp i aktivitet ganska markant och plötsligt. Tvärtom när den gick ur och lägg då till en rebound-effekt också. Jag kunde faktiskt somna ibland också. (Då var jag ju iallafall inte elak och fräste åt någon) Lite opraktiskt, minst sagt...

Jag började istället med Metamina (dexamfetamin) för att se hur det preparatet fungerade och Hallelujah!! Det hade samma positiva effekt som Ritalina fast utan de obehagliga upp- och nedgångarna (nackdelarna). Har man ADHD så är ju upp- och nedgångarna inte direkt det man är ute efter. Det är ju de samma man faktiskt vill slippa. Inte öka med en medicinering.

Ja, vad är då det bästa råd min erfarenhet har att förtälja? Jo, tricket är att hela tiden vara medicinerad under vaken tid (eller tid där jag verkligen behöver vara medicinerad snarare. Är jag ensam på en skärgårdsö behöver jag ju inte medicin i samma utsräckning som om jag ska träffa människor eller lever där vardagskrav existerar). Att aldrig hamna i en rebound igen vilket man alltså slipper vid en rätt inställd dos.

Idag tackar jag gudarna för en såpass kunnig läkare avseende medicinering. Utan honom vete tusan om jag fungerat idag? Nu har jag även senare lärt mig att just Metamina verkar fungera allra bäst för många med en samtidig Asperger syndrom.

Hur lätt hade de inte varit att ge mig för låg dos, neka mig att fylla på/öka dos när jag behövde o.s.v. Effekten hade då varit katastrofal och jag hade garanterat valt att vara omedicinerad framför en medicinering som kunde förvärrat livet periodvis varje dag.

Nu undrar jag kanske inte helt osökt hur många har gett upp medicineringen pga okunskap från behandlande läkares sida? Personer som egentligen med rätt kunskap om hur man ställer in den verkligen kunnat gynnats? Jag tror de är MÅNGA!!

Avseende medicinering så finns det en poäng med att ha specialiserade läkare/team (privata eller offentliga) för personer med ADHD/AS som verkligen KAN sin sak. Allt annat är en ren katastrof egentligen.

Det finns fördelar med centralstimulerande behandling som varit avgörande för mig. Fast som med allt annat finns det även nackdelar. Min kreativitet blir dämpad, mina muskler misstänker jag påverkas negativt och det tar givetvis på kroppen när man upphöjer den till en kapacitetsnivå jämför med vad den egentligen klarar av (även om jag inte vet vidden av sådant ännu). Men i detta läget väljer jag mellan pest och kolera. Att få fungera och kunna arbeta och att ibland t.o.m. klara av delaktigheter som jag förut bara kunde drömma om är väl värt medicineringen. Det är inte ens en jämnvikt likt pest eller kolera. Jag skulle idag aldrig velat vara utan min medicinering. Även om det inte är en mirakelkur och det enda jag behövde. jag behöver också en samtidig struktur och självkännedom i mitt liv.

Såhär i efterhand kan jag också lägga till fyra andra saker som verkligen fascinerat mig. Min extrema impulsivitet är i det närmaste helt borta. Nu är jag bara hyfsat impulsiv vilket jag klart kan leva med lättare. Det svåra försvann egentligen nästan med första tabletten. Den diffusa oro som jag innan medicinering kände (ibland utan att ens kunna hitta en anledning) försvann också med första tabletten. Jag har heller knappt någon lust att dricka alkohol. Jag har ju aldrig druckit några mängder men nu är det störtlöjligt lite jag dricker. Nästan så jag tycker att jag bör dricka lite mer...För hälsans skull. En sista bra sak. Medicinen HJÄLPER mot mina perceptionsstörnigar. Framförallt påtagligt avseende ljud just för mig. Det är det jag ser mest skillnad på (även de andra sinnena hjäls av medicinen).

Jag hade iallafall inte ens arbetat utan den. Frågan är faktiskt hur jag mått idag om jag inte fått en diagnos och medicin? Det är något jag inte ens törs tänka på men hemlös, utan arbete och psykpatient ligger väldigt nära till hands...

Jag önskar väl egentligen att jag slapp ta den. Precis som en epileptiker eller diabetessjuk inte heller vill behöva ta sin medicin. Fast det är nog inte så att jag någonsin kommer kunna vara helt utan den. Förhoppningen om minskade doser succesivt är redan ett faktum men helt utan den, en längre tid, bör jag nog inte vara. Utan tidsperspektiv förändras t.o.m. verklighetsuppfattningen (även om det inte är så påtagligt för en omvärld). Har man en gång förstått vad en sådan sak betyder (alla stressymptom ökar samt tvångsbeteenden ökar markant) så vill man aldrig dit igen.
Idag är dock doseringen klart minskad. Jag verkar inte behöva lika mycket även om jag ännu har relativt hög dos fortfarande.

P.s. Nu är vi alla med ADHD olika och för en del ser det säkert inte alls ut så här. Fast jag kan egentligen bara berätta hur det varit för just mig. För det är det enda jag är säker på.

Sommarhälsningar
Lotta

Vår-vila

2010-05-13T20:19:00.004+02:00

Jag är ute i Roslagen. Det är vackert, grönt
och jag vilar. I helgen ska jag avsluta skickandet
av alla åhörarkopior som jag lovat skicka ut.
Fast t.o.m. lördag låter jag mig själv ha några
gröna dagar.

Jag är i en sådan där grön, bra och lycklig bubbla
just nu nämligen. Det behövs också tid för reflektion.
Just nu är hjärnan mest lik ett av de där gamla
timglasen man förr såg på datorer när de "tänkte".
Jag sorterar vårens intryck och pusslar ihop dem.
Ibland kan det faktiskt ta rätt lång tid. Å andra
sidan får jag då också kanske möjligheten till av någon
bra idé..då jag fått ihop alla detaljer.

Vårhälsningar
Lotta

Glöm aldrig att ni räddar liv!

2010-05-06T11:15:00.006+02:00

Den sista offentliga föreläsningen är avslutad
och våren är nu här på riktigt. De längre resorna
är över. Bara mer lokala och icke-offentliga
uppdrag kvar nu.

Jag älskar att förmedla något som människor kan
ha nytta av. Fast de där resorna, de där hotell-
nätterna då jag aldrig somnar i tid och att alla
mina rutiner förstörs, är inte alltid kul. Det hör
dock till jobbet. Något jag gör för att kunna ge.
Det är faktiskt värt det. Fast just idag är jag
glad över att kunna vara kvar i samma landsdel
ett tag.

Nu ska jag vila några dagar. Sedan svara på alla
dessa mail jag inte hunnit med under reseperioden
och faktiskt hinna med att just blogga igen. Ni
som följt mig under åren vet ju att det är nu jag
bloggar. Det är nu jag har tid att tänka, utveckla
och lära.

Under sommaren (har iofs redan börjat) kommer jag
också befinna mig mer i en verklighet rent verksamhets-
mässigt. Det duger inte att bara prata och prata
utan man måste in i verksamhet då och då. Gärna
frekvent. Att handleda och föreläsa är aldrig samma
sak som att faktiskt befinna sig i verkligheten.

Nu har jag turen att känna de som startat upp boendet
"Vårberget" i Stockholm. Ett HVB-boende för personer
med AS/HFA och en särskild tilläggsproblematik.
(Är Anna Sjölund, Gunilla Gerland, Max Brar och Micke
Hübinette inblandade i samma projekt så är iallafall
JAG nöjd och det borgar för kvalitet i mina ögon.

Så det kändes ju extra roligt att jag kan jobba där
lite när jag nu har möjligheten. I sommar blir det
ganska mycket faktiskt. Fast märkligt nog känns det
inte som ett jobb som är ens betungande.
Snarare som ett intresse och faktiskt viktigt. Jag är
nog lite speciell inser jag. En människa som faktiskt
aldrig direkt jobbat för pengar. Jag har i princip
alltid arbetat med det som faktiskt intresserar mig.
Där jag också tror att jag kan göra ett bra jobb.

Jag vill tacka för alla hundratals och fantastiska mail
jag fått av er åhörare. Ni ska veta att det är dessa
mail och bloggkommentarer som får mig att "gå som tåget"
under de mer krävande månaderna. Extra roligt är det
att få alla berättelser om hur ritpratad problem-
lösning verkligen fungerat hos er och hur stor hjälp
andra verktyg och metoder varit för er.
Ett varmt tack för dessa mail/kommentarer.

Nu ser jag fram emot att få börja blogga mer frekvent
igen. Att få delge både er (och kanske även mig själv
som reflektion) hur jag tänker och utvecklar framledes.

Ni, mina kunder, åhörare och läsare, är VIKTIGA.

GLÖM ALDRIG ATT NI RÄDDAR LIV!!!!
TACK FÖR ATT NI FINNS.

Lotta

Luleå och nya föreläsningen

2010-03-20T08:37:00.005+01:00

I torsdags kväll var det då dags att testa den nya
föreläsningen just i Luleå. Fortsättningen på
Hur gör man? (metoder/strategier). Jag var ganska
stressad innan vilket är ovanligt för mig. Mest för
att vissa bilder inte var helt i min smak ännu
(måste justera lite detaljer som man alltid gör)
men också för att man inte egentligen kan veta exakt
HUR lång tid den tar i en sal med människor.
Dessutom var det fullsatt och jag blev jätteglad.
Fast när man för första gången ska köra en ny
föreläsning blir man ganska paff över att det är
så många åhörare.

Föreläsningen gick förvånansvärt bra och jag kommer
ha god nytta av utvärderingarna. Jag fick många bra
(övervägande extremt positiva) kommentarer och idéer
ifrån denna gången. Tack för att ni är så generösa
kära deltagare.

Utvärderingssnittet var förvånande högt med tanke på
att det var första gången jag körde just denna.
Nästan konstigt högt...

Luleåborna var lika trevliga som vanligt. Ja alla de
andra från orter runt om också såklart. Det det
var många där även från orter runt Luleå. Vissa
hade åkt MYCKET långt för att höra mig.
En av mina tidigare kunder ända från Gällivare t.o.m.

Jag har befunnit mig i Pite-palts-land och i
mina ögon finns det väl knappast något trevligare.

Vansinnigt trevligt alltihop!!

Med önskan om en fantastisk helg för er alla.

Lotta Abrahamsson

Visby - fullsatt ikväll

2010-03-17T03:58:00.002+01:00

Hur har jag kunnat missa Visby?
Idag var staden otroligt vacker i det
fina solskenet också..:)Varför har jag aldrig
varit här?

En sådan vacker stad är det ju sällan man ser.
Hit skulle man ju rent utav kunna flytta.
Om man flyr när turisterna kommer alltså...
Men annars måste det ju vara magiskt att
bo så här. Som i en saga.

Föreläste idag den första öppna kvälls-
föreläsningen för denna säsongen.
Det är alltid lite svårare när man inte
har vanan inne för att man varit ledig
från just denna föreläsningen ett bra tag.

Flera av de vanliga exemplen jag brukar
dra insåg jag efteråt att jag inte alls
använt mig av...inte heller hade jag samma
kläm på klockan heller. Det diffade ett par
minuter hit och dit och sådant gillar jag
INTE...:) Ordning och reda in i minsta detalj
ska det vara på mina föreläsningar...;)

I ärlighetens namn var det nog ingen som märkte
något men det räcker ju att jag gör det och
stööörs.

Lika svårt som vanligt att tolka en publik
men utvärderingarna var jättefina så jag
bör vara mycket nöjd:)

Efter föreläsningen hörde jag att man haft
en debatt på ön om ADHD-diagnosens vara
eller icke vara och så här i efterhand önskar
jag då att jag mer beskrivit vad diagnoserna
betytt för mig. Dels gav mig ADHD:n möjlighet
till medicinering. Detta höjde min livskvalitet
såpass att jag själv baxnade...

Dels så gav de mig möjligheten att för första
gången i mitt liv verkligen finna mig själv.
Lotta - Jag med mina styrkor och svårigheter.
Utan den självkännedomen (och därmed
möjligheten att kunna använda mina styrkor mer
och även kunna kompensera svagare sidor hos mig
själv) hade jag ALDRIG stått här på scen i Visby
idag. Inte heller hade det varit fullsatt...

Ja ibland glömmer man att förklara hur OTROLIGT
viktiga mina diagnoser varit för mitt fortsatta
liv. Jag hade troligtvis inte ens arbetat idag
utan diagnoserna. Jag hade varit sjukskriven minst
halvtid. Hoppas ni förstår allvaret.

Fast det skadar inte att erkänna att stigmatisering
förekommer. Det är ett faktum och ju mer hög-
fungerande någon är desto jobbigare kan det bli
när man förstår att man särbehandlas. Bara för
att folk vet om mina diagnoser så kan jag bli
behandlad som mindre vetande av vissa. Det är inte
så ovanligt faktiskt att av vissa anses mina ord vara
mindre värda. Speciellt i mer privata sammanhang. På
scen är man en auktoritet liksom när jag handleder.
Akuta doktorsbesök och nyaer bekantskaper däremot har
varit ett problem. En del beter sig mycket märkligt
när de får reda på mina diagnoser. En del börjar t.o.m.
prata riktigt lååångsamt med mig så jag förståååår...
*flinar* Å andra sidan..är det så mycket bättre då att
de istället överskattar min förmåga?

Givetvis är ingetdera kul och i första hand är jag
faktiskt LOTTA. Jag ÄR inte en diagnos för att
jag har den. Jag är mer än så får jag verkligen
hoppas. Jag tänker heller inte göra mg sjukare än
jag är. Eller friskare. Jag ÄR och tänker fortsätta
med att vara just JAG!!!

Visby och Gotland ja....himla trevligt folk
dessa gutar iallafall. Hit ska jag tillbaka.
Kanske med fortsättningsföreläsningen då..i höst?
Någon föreslog att jag skulle komma redan i
september. Inte mig emot för då är det väl
fortfarande varmt...:)

Hej Då Visby och tack för ditt/ert fina mottagande:)

Lotta Abrahamsson

Gårdagens internationella kvinnodag

2010-03-09T08:26:00.003+01:00

Gick omkring hela dagen igår och tänkte
skriva någon fyndigt om oss kvinnor. Något
om hur vackra, starka och oumbärliga vi
faktiskt är.

Det blev inget av det där fyndiga. Det enda jag till
slut tänkte på var att utanförskap är det samma
oavsett skäl.

Hur svårt är det då inte att vara kvinna, ha en
ADHD-diagnos,vara invandrare samt ha en synskada?

Ibland känner jag att jag är lyckligt lottad.
Jag är så glad att jag heller aldrig hamnat i
läget att jag förutsätter en diskriminering.
Varje gång det sker (och det sker tyvärr även
i mitt liv) blir jag fortfarande lika förvånad
och rent ut sagt förbannad.

Fast jag undrar om jag sagt samma ord om jag
haft det värre? Om jag tolkat bättre och, som
yngre, även förstått att man faktiskt hade en
Hata-Lottaklubb i gymnasiet (jag fick det
berättat men jag trodde inte på det).
Hur hade jag mått? Hur hade jag agerat idag?

Hade jag till slut tänkt som den
somaliska kvinna min väninna berättade om
häromdagen. Hon som var på kalas, firade och
hade skoj, och när det efter ett tag var dags
att fortsätta firandet på stan hade sagt
"det är ingen idé". Med känslan av att ändå
inte få komma in pga sin hudfärg. Hon var så
van vid att det skedde att hon inte längre
prövade. För att skydda sig själv och inte
bli ledsen.

Må jag aldrig landa där. Må de unga, som som idag
diagnosticeras tidigt, aldrig hamna där.

Det är faktiskt ett MÅSTE att höja värdet för
ALLA människor NU. Det där med lika värde är
inte så självklart för alla...
Vare sig det handlar om kvinnor, män,
funktionsnedsatta, invandrare, svenskfödda eller
vad vi nu är. Är det så svårt att förstå att
vi alla faktiskt kan komplettera varandra?
Annorlunda är långt ifrån alltid farligt.

Ett annorlunda tänkande kan t.ex. göra det
omöjliga möjligt.

Lotta Abrahamsson

NPF-forum

2010-03-04T16:43:00.002+01:00

Nästa vecka är det dags för den årliga konferensen
som anordnas av Attention. NPF-forum är i Uppsala
i år.

Det brukar vara roligt att träffas för oss som
föreläser. Vi arbetar oftast samtidigt och kan knappt
ens se varandras föreläsningar av den anledningen.
Jobbar den ene så jobbar med största sannolikhet den
andre (fast i en annan stad bara).

Konferensen har ibland varit riktigt matnyttig och i
år så har de en konsert också (med anledning av sitt
10-års jubileum). Det finns utställare och som alltid
får man väl förhoppningsvis en del nya perspektiv och
lärdomar med sig.

Själv tänker jag bara vara där mellan torsdag och
fredag. Mest för en intimare middag med närmaste
medarbetarna (då Attention inte verkar inbjuda till
någon för sina vanliga konferensdeltagare) och för att
sedan under fredagen bevista konferensen och se om den
är något att ha även detta år.

Lotta Abrahamsson

Vårens föreläsningar:

2010-03-04T13:06:00.007+01:00

VÅRENS ÖPPNA FÖRELÄSNINGAR 2010

(Tyvärr är Visby och Luleå redan fullbokade.
Några få platser finns kvar i Skövde men
resten ska gå att boka fortfarande)

16 mars
VISBY

18 mars
LULEÅ

22 mars
SKÖVDE

23 mars
GÖTEBORG

24 mars
JÖNKÖPING

14 april
GÄVLE

15 april
FALUN

20 april
KALMAR

21 april
RONNEBY

26 april
HELSINGBORG

27 april
STOCKHOLM

28 april
VÄSTERÅS

4 maj
ÖREBRO

VARMT VÄLKOMNA!!!

Äntligen - Boken kommer ut!!

2010-03-04T13:01:00.008+01:00

Min bok om AS/ADHD

(och hur man kan arbeta socialt och emotionellt
och med en hel del annat då) kommer äntligen ut.

Garanterat ska den vara ute till bokmässan
hösten 2010.

Den ges ut av www.epago.se (Gleerups)

Äntligen!!! Skönt att bli av med en massa
skvalp i huvudet och ge plats åt annat som
kan behöva få rum.

Lotta

Facebook

2010-03-04T12:53:00.004+01:00

Jag finns där under namnet Lotta Abrahamsson.
Jag har en hyfsat offentlig sida där man kan lägga till
mig på för att kunna följa med i allt jag hittar
inom detta intressanta område. Ibland diskuteras
det en hel del också.

Jag vill däremot helst veta vem du är och vilken anknytning/intresse
du har av ämnet.

På Facebook lägger jag till det allra mesta jag finner
om ny forskning et.c. Det händer massor inom
detta område just nu och jag hinner bara inte
blogga om det dessutom.

Sedan pratar jag inte så lite strunt också.
Varning utfärdad. Lägg till på egen risk alltså...

Välkomna!!
Lotta

Var tvungen att ta paus där ett tag...

2010-03-04T12:46:00.004+01:00

Det var länge sedan jag skrev.

Min syster dog strax före jul och sedan fick mamma
en stroke (hon är bättre). Det blev lite mycket så jag
pausade lite i bloggandet.

Nu är jag tillbaka. Still going strong!

Till alla jag missat ringa eller svara under denna tid:

Hör av er igen!!! Nu är jag mer up to date med min
mail et.c. (men det som ligger långt bak i inkorgen
hinner jag tyvärr inte igenom igen förrän i sommar tidigast.)

Lotta

God Jul och Gott Nytt År

2009-12-24T01:50:00.003+01:00

"Communication is the key -
Kommunikation är nyckeln."

God Jul och ett

Gott Nytt År

Det vore häftigt om vi till sist kunde lära oss
att kommunicera med varandra. Hur olika än
våra hjärnor tänker. Hur olika erfarenheter
vi än har av livet. Vi borde kanske bara
förstå det enkla faktumet att vi egentligen
ska komplettera varandra, helt enkelt?

Det finns sätt. Jag utvecklar just nu även
helt nya sätt för att t.ex. tolka en social
situation när du har Aspergers syndrom.
Nu när jag äntligen fattat hur man måste
göra. Egentligen inget nytt (som alltid).
Bara sättet man gör det på som jag tror är
ganska nytt. Iallafall för de allra flesta
med egen diagnos. Definitivt för de flesta
i en personalgrupp.

Jag är så spänd på hur dessa metoder
kommer att fungera. Jag testar mig fram,
lite trevande just nu, på både mig själv
och några vänner. Snart är det dags att göra
det med en större grupp.

Tänk om det verkligen fungerar i en större
skala. Nästan en hisnande tanke. Men man
får pröva. Fungerar det inte så får jag väl
komma på något annat.

December har varit en fantastisk månad på
många sätt. Jag har fått så många fantastiska
erbjudanden jobbmässigt att jag knappt vet
hur jag ska hinna med allt. Jag har fyllt 45
och fick en drömresa till Förenade
Arabemiraten av min son. Vi kom hem nu
i måndags.

Jag har varit med på Nyhetsmorgon i TV4
(för att någon på redaktionen läst just den här
bloggen...inte visste jag att mediafolk läste min
blogg... Ibland känns det som den är något som
bör läsas på egen risk t.o.m...*s*).

Jag hade t.o.m. en tjejfest p.g.a min födelsedag.
Fatta!!! Jag bjöd hem nästan 20 personer i mitt
hem. Något jag ytterst sällan gör men jag övar
på det..:) Nu har jag haft det 2 ggr på 5 år.
Det var dessutom så himla trevligt att jag blir
rörd när jag tänker på det.
Jag inser att jag nog har vänner. Faktiskt.
Jag har nog vänner!!! Underlig känsla men bra.
Jag tror t.o.m. ett par av de är verkliga vänner.
Jag har kommit långt. Mycket långt...

Jag har haft ytterst få nära vänner i mitt liv.
Kanske egentligen bara två och det under bara
några år sammanlagt. Den ena dog snart av en
aggressiv bröstcancer. Den andra flyttade (men
hon finns kvar ändå på något vis även om vi
nästan aldrig ses).

Nu är jag där mer "på riktigt" med vänskaper. Jag
hoppas att jag nu är mogen och redo att knyta mer
närmare relationer. "Late bloomers" kallar de oss i
USA. Vi mognar sent...och ack så härligt det är att
mogna..så jag har längtat efter att naturligt kunna ha
vänner. Riktiga vänner. Där också jag är en del av
en kommunikation relation som består av givande
och tagande från bägge håll.

Efter allt detta positiva hände det hemska.
Igår dog min syster.

I somras fick vi reda på att hon hade lungcancer
och igår, bara 4,5 månad senare, somnade hon
lugnt in. Jag hängde inte med alls, i ärlighetens
namn...

Jag borde skickat fler julhälsningar än jag gjort.
Jag borde redan ha skickat ut föreläsnings-
material till kursdeltagare jag haft. Just nu finns
varken ork eller motivation för alls mycket. Jag
försöker få ihop en jul iallafall. Jag inväntar nu
att julskinkan kokat klart och sedan ska jag sova.
Jag snäpper nog tillbaka snart, som vanligt, men
tills dess så måste jag få bara vara ett tag...

Livet är förunderligt och idag gjorde jag något
nytt. Jag lärde mig att man kan "köpa" mycket
av ett julbord i en charkdisk. Man behöver inte
göra allt i detalj och själv, som vanligt. Det är
inte lätt och det tar emot men när livet kommer
emellan har man ibland inget val.

När jag som mest behöver rutinerna hinns de
inte med. Jag kompenserar på andra sätt och
jag kommer klara det här. Men sorg är svårt.
Jag hanterar inte alls att människor jag tycker
om ska dö och har även svårt att närstående
ligger för döden. Oftast undviker jag att besöka
de t.o.m.

Jag hoppas att denna upplevelse förändrar det
här. För det måste vara hemskt när människor
man älskar inte ens klarar av att besöka en när
man är döende (kom jag precis på...).

Jag är så glad att jag hann det med min syster.
Nu återstår bara mormor som jag inte klarat av
att träffa alls de senaste åren (hon har inte långt
kvar heller). Jag måste bara lära mig att
människor kan förändras, bli sjuka et.c. och inte
vara samma som de alltid varit. Jag kan inte vara
kvar i stadiet där jag tror att människor är en annan
person bara för att de t.ex. bytt löständer.
Jag ser fram emot ett utvecklande år under 2010
och JA jag tänker sluta röka. Jag har ingen lust att
dö än. Jag har alldeles för mycket att göra innan jag
har tid att dö. Jag måste t.o.m. bli mycket gammal,
tror jag...

Avslutningsvis vill jag tacka alla kunder, åhörare,
kollegor och ni som jag bara tycker om av en
mängd olika anledningar. Ni är fantastiska!
Utan er skulle jag aldrig ha ork och motivation att
fortsätta utveckla och lära.

Tack för att ni finns. Ni får mig att sträva vidare...
ni får mig att orka det jag ibland inte orkar.

Julkram
Lotta

P.s. Ursäkta om denna bloggen blev lite rörig.
Jag är nog lite mer rörig i huvudet än vanligt.
Som det nog ska vara. Sorg gör konstiga saker
med oss...det bara är så.

TV4 Nyhetsmorgon - imorgon är jag med..

2009-12-05T21:39:00.000+01:00

Avgör efteråt om det är bra eller dåligt.

Jag ska intevjuas av Tilde de Paula och
det kan ju bli rätt intressant. Beroende på
vad jag kläcker ur mig denna gång så får jag
väl antingen sträcka på mig eller gömma mig
efteråt.

Bäst är att bli sminkad iallafall. Slår högre än allt
det andra. Man blir sjukt snygg när proffsen
får jobba. I ärlighetens namn skulle jag kunna
vara med i nästan vilket program som helst
bara för att få ynnesten att bli sådär snygg...:)

Sist jag var med på SVT så gick jag omkring
hela dagen efter inspelningen och bara njöt av
faktumet att t.o.m. JAG tyckte att jag var
snygg...:)

Jag borde egentligen ha jobbat på TV kanske?
De kan väl ge mig nåt litet tramsprogram bara.
Jag kan prata om svampar, eller vad
som helst...

Jag kunde kanske bli den nya supernannyn
som INTE kör med bestraffningar
och mer ser till faktumet att människor utvecklas
bäst av positiv förstärkning och får hjälp med
förklaringar på hur man ska göra istället....

Tycker Ross Greene säger det bra...

"Människor gör inte fel för att de tycker det är kul...
...de gör fel för att de inte vet hur de ska göra rätt.."

Lotta

Bo Hejlskov

2009-12-03T23:14:00.000+01:00

Kan bara rekommendera den mannen.
Han vet faktiskt vad han pratar om.

Kan du lyssna till en föreläsning av honom eller
läsa hans bok så gör det. Mycket intressant och
för mig också bekräftande. Delar av han föreläsning
var nästan kusligt identiska med min. Fast jag vare sig
hört eller ens läst något av honom.
Sådant är spännande...riktiga människor uppskattas..:)

http://www.hejlskov.se/

Med en aha-upplevelse rikare ska jag försöka
att sova tidigt nu. Glömde givetvis hämta ut medicin
i god tid så nu ska jag somna utan...Kan bli intressant
det med.

*Natti Världen*
Lotta

Ingen pratdag

2009-12-03T16:28:00.001+01:00

Idag blir orden grötiga och meningarna konstiga och
ibland inte ens fullständiga. Jag får hålla all min
uppmärksamhet på exakt vad jag säger för att det
ens ska bli begripligt för andra.
.
Idag är ingen bra pratdag alltså. Jag är för trött.
Jag glömde t.o.m. bort ett möte med banken...
Så gör jag sällan idag men är det något som
faller så är det alltid just det privata.

Varför är det just sådana här dagar som hela
världen verkar ringa?

Pratade nyss med TV4 och jag lovar att jag
lät helt sjuk i huvudet. Kunde knappt få ihop
meningarna. Tur att jag sällan har det så här.

Jag vet att jag tog ut mig för mycket igår och
i förrgår. Stressades mer än normalt och då blir
det så här. Jag landade på Bromma igår (efter
att haft en ovanligt stressad resa och föreläsning
i Östersund) och hann dessutom med att åka
till ett möte på Söder och sedan åkte jag till
Sollentuna (kommunalt dessutom) för att lyssna
på min gamla kompis Åsa Gravander och Stefan
Widerlöv när de föreläste. Efter
hemresan åt jag dessutom en sen middag på
den lokala restaurangen med min son...

Nattens sömn blev upphackad och insomningen
problematisk och idag är jag knappt mig själv.
Ser fram emot att vara piggare imorgon. Inatt
blir det långsömn för det är det enda som funkar.

Tänk att så krångligt det kan vara med det
det som annars är så flödande...pratet.
Att behöva koncentrera sig på sådant
som jag normalt har svårt att stoppa.
Myntets två sidor.

Ikväll föreläsning med Bo Heilskov på
ABF-huset. Detta har jag sett fram emot
och man behöver inte prata själv då heller...

Som tur är...

Lotta

Vi är alla ett - Låt oss kommunicera på våra egna villkor

2009-12-03T02:21:00.001+01:00

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör men först och
främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att
jag kan mer och vet mer.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och
högmodig och egentligen vill bli beundrad
av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

Sören Kierkegaard

Ibland förstår jag plötsligt och allt blir glasklart...

2009-12-03T02:07:00.001+01:00

Har under flera veckor ältat för mig själv. Ja egentligen
under mycket lång tid. Det har handlat om att förstå.

Denna gång har det handlat om att förstå hur jag med
mina diagnoser kan vara så perceptiv in absurdum och
rent ut sagt vara extremt överkänslig samtidigt som jag
inte tolkar andra sociala situationer alls. Det är ju bara
andra sidan av kakan liksom...

Jag har magkänsla (ibland kallas det nej-känslor och
anses vara inlärt men det är inte bara inlärt)
och en del andra känslor som inte alla andra verkar
ha. Ibland tolkar jag klockrent. Där andra verkar blinda.
Ibland kan det ta flera år innan jag "får rätt" dessutom.
Påtagligt ofta har jag rätt just i sådana situationer fast
det kan ta TID innan andra ser och förstår vad jag redan
vet. Jag har utvecklat ett tålamod med er faktiskt genom
åren (liksom många säkert gjort med mig i de situationer
jag inte ser och förstår).

Jag har inte kunnat förstå hur jag inte verkar lära mig
att läsa vissa (de flesta då) situationer. Att jag inte har
koden. Det jag kan om normaltänkandes värld är det
mesta väl inlärt och kompenseras troligtvis också
mycket av mitt IQ.

Jag har letat och letat efter sätt att öka min förmågan
men inte funnit det jag letar efter. Samtidigt har jag
förmågan på ett annat märkligt sätt. Ett sätt som inte
alla verkar förstå eller kanske kan jag inte heller
beskriva det?

Jag letade på fel ställe. Jag glömde bort att nyckeln
finns hos mig själv. I hur jag faktiskt känner en massa
och även i kroppen men inte alltid de saker de flesta
verkar känna. Det handlar om andra känslor också.
Sådana som kallas intuition, magkänsla, fingertopps-
känsla eller "en del har det bara".

Nu förstår jag..jag kände t.o.m. i kroppen att jag
förstod. Den känslan i kroppen har jag ALLTID haft.
Så länge jag minns. Det ni...:)

Nu vet jag hur jag ska göra. Hur jag ska gå vidare.
Jag har egentligen alltid vetat hur jag ska göra men
det var inte det gängse sättet bara.

Jag lärde om?
Med katastrofalt resultat i så fall. Med min kognition
skulle jag kanske lärt annorlunda? Använt just de
delar just jag är bra på. Då kunde vi alla kunde samarbeta
i världen med våra olika styrkor och svagheter. Som ett.
I harmoni med varandra. Vi behöver varandra. Vi behöver
finna en delaktighet och förståelse TILLSAMMANS.
Inte i klickar av människor som förstår just oss.
Utan vi alla tillsammans.

Jag gör det annorlunda än ni men ändå har även alla
andra just denna förmågan också. Jag besitter inga
hemliga känslor, förstånd eller superkrafter.
Jag är osedvanligt träffsäker när jag är som bäst
(vilket märktes väl när jag arbetade som rekryterare)
men lika socialt blind i andra situationer..Jag tänker
och känner perceptuellt bara lite annorlunda. Detta
gör att jag ibland är så bra och ibland så komplett
usel avseende en liknande förmåga.

Så enkelt och varför skulle jag krångla till det?

Ibland är det magiskt livet. När sakerna dessutom faller
på plats för mig i ett logiskt, systematiskt mönster.
Då känner jag att det är rätt. Fast annorlunda...
Hur ska jag berätta en annan dag.
Jag vet att jag är på rätt väg nu.

Tills dess. Lyssna gärna på den här fascinerande
historien. Jag kan känna igen mycket. Jag har
ofta samma effekt på djur och barn...och min
första nära och villkorslösa vän som alltid fanns
där var min hund. Min hund hade jag aldrig svårt
att tolka. Mitt hemskaste barndomsminne var när
min vän dog av sjukdom. Jag överdriver inte när
jag säger att jag sörjde och grät i flera år.

http://www.horseboymovie.com/audio.php

Fascinerande ljudklipp och jag ska köpa boken imorgon.

Lotta (bilden är på en av mina katter - Vickan)

Så gick jag inte ut och dansade mer...

2009-11-29T11:26:00.003+01:00

I går kväll gick jag ut. Att jag går ut händer ju givetvis.
Jag är inte helt asocial. Det brukar sträcka sig till en middag
ute och sedan går jag hem.

Vissa mer asociala år kunde jag gå ut och ta en öl
och lösa ett korsord eller två, helt själv, och ansåg
att jag faktiskt var social. Fast jag inte pratade med
någon ens. Jag var ju bland folk...Jag gick givetvis
alltid på samma ställe dessutom men jag var ju ute
bland folk iallafall.

Andra år har det sociala livet sett mer normalt ut.
Aldrig har det däremot varit ett konstant och kompetent
socialiserande tyvärr. Jag har ofta velat vara som alla
andra just i detta avseendet. Ibland har jag lyckats
riktigt bra men aldrig över tid.

Fast onekligen har jag en enorm fördel i att jag är kvinna,
ser hyfsat bra ut, att jag gillar musik och att dansa.
Jag brukar inte vara helt impopulär bland män när jag
går ut. Hehe de vet inte att med mig får man verkligen
inte vad man ser. Har en bekant hemma som just i helgen
lånar mitt gästrum. Hennes kommentar i morse var att
folk tror nog på allvar att du är normal för du verkar
så normal. Ja, hon vet ju sanningen och har varit med i
lägen när den så "normala" Lotta brister fullständigt. I
lägen där man bara inte gör det...

Nu är det så att även jag varit ung och sprungit på stan.
Jag älskar att dansa och kan vara en riktig teaterapa
dessutom på ett dansgolv. Förr gick jag ofta ut helt själv
t.o.m. Numera händer det ytterst sällan. Går jag ut så är
jag i sällskap men jag föredrar att vara hemma, trots allt.
Jag föredrar att äta ostbågar, se på TV och läsa forskning
och litteratur om AS/ADHD.

Nu inser jag ju att jag behöver komma ut och normaliseras
ibland. Jag prövade en gång i somras med syrran med det
katastrofala resultatet att jag mest led...
Skam dock den som ger sig. Igår beslutade jag mig för
att prova igen. Eftersom jag så snällt erbjudits chansen,
och anser mig behöva socialisera som de flesta, så tog
jag den.

Efter mat- och vinintag (tapas och vitt vin) så bar det iväg
till Gamla Stan. Där finns det ställen som frekventeras av
även min åldersgrupp. Ja, gränsen går definitivt vid de
vattenhål där de yngre bratsen rör sig. Sådana ställen
orkar jag bara inte med. Dessutom spelas det techno
på sådana stälen. Huga...

Det spelades livemusik på stället jag gick till. Sådan musik som
jag både gillar och känner igen. Jag älskar ju att dansa men
eftersom vi nyss anlänt skulle vi ta något att dricka i baren först.

Jag hinner inte mer än ställa mig där så säger kvinnan bredvid
mig i baren att hon var på min föreläsning i tisdags....att hon
är psykolog och börjar prata om diagnoser. Jag trodde jag
skulle dåna...Dessutom fattar jag av hennes meningar att hon
är ganska kritisk, eller åtminstone okunnig, om diagnosen
Aspergers syndrom.

Tror någon på fullaste allvar att nu, nu när jag äntligen skulle
vara en helt normal kvinna på krogen och känna mig som
alla andra, att jag vill bli påmind om att det finns människor
som känner igen mig? Jag vill inte ALLS nörda in mig i
diskussioner om diagnoser just då. Det är ju det jag gör HELA
tiden annars och nu hade jag ju tänkt vara en riktigt normal
kvinna som festade loss som alla andra.

Att folk känner igen mig tycker jag faktiskt för det mesta är mycket
obehagligt. Lika obehagligt är det att se kort på sig själv i tidningar
et.c. Då det ändå har ett syfte, hjälpa någon individ i slutändan, kan
jag medvetet stå ut med et. Det gäller jobbet.

Mer obehagligt blev det när man dessutom druckit och försöker
vara ute på stan. När jag verkligen försöker vara bara JAG. Inte
en diagnos, inte en nörd. Bara JAG. Så jag bad henne maila mig
istället och på något sätt hoppas jag budskapet gick fram.
Jag vet inte om jag såg henne mer, eftersom jag aldrig känner igen
folk iallafall, men mig veterligen så gjorde jag inte det.

Resten av kvällen befann jag mig på dansgolvet. Jag älskar att
dansa så det gjorde jag. Onykter blev jag också (lagom onykter..
...Cola mellan alkoholintag är bra) och vinglade även till otaliga
gånger i mina superhögklackade stövlar. Jag dansade nog med
alla möjliga och sedan blev jag så trött att jag tog en taxi hem.

Väl hemma märkte jag att jag egentligen kände mig riktigt illa
till mods över detta faktum att bli igenkänd av kunder/åhörare
på stan. Jag kan bara tänka mig hur kändisar har det och jag
tycker oerhört synd om dom faktiskt.

Att gifta karlar flirtar och fånar sig det kan jag ta. Det händer
jämt och de kan jag avspisa rätt lätt. Även om det blir en del
prekära situationer nu och då eftersom jag inte fattat vare sig
mina egna och andras amorösa signaler...

Det är värre med kunder och åhörare. Bara tanken dessutom
på att folk känner igen mig och jag inte känner igen dom är
riktigt obehaglig. Det är baksidan med den där ansiktsblindheten.
Jag lyckas ofta stävja och glömma bort detta faktum.
Men det adderas faktiskt numera av att jag föreläser för
hundratals varje vecka...att jag inte är helt anonym längre.

Fasen också..så nu blir det ytterligare ett hinder för mig att
gå ut. Precis som om det inte är en hög tröskel dit ändå...

Vet ni....jag har ingen som helst lust att gå ut längre.

Lotta

Hur elever med neuropsykiatrisk diagnos upplever skoltiden

2009-11-17T16:05:00.002+01:00

Hittade en intressant uppsats (kvalitativ studie) från
2009 av Rosita Brolin (Stockholms Universitet).
Läsvärd och fläckvis lite ruggigt att läsa.

Hennes sammanfattning:

"Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka hur elever med neuropsykiatriska funktionshinder upplever tiden i grund- och gymnasieskolan. Mina frågeställningar handlade om i vilka sammanhang eleverna upplevde svårigheter kopplade till funktionshindren, på vilka sätt skolan visade förståelse för dessa svårigheter, hur skolan löste de problem som uppstod, vad skolan kunde ha gjort mer samt vilka starka sidor hos eleverna som var betydelsefulla i skolan. Jag intervjuade sex ungdomar i åldrarna 18 – 21 år. Jag använde mig av halvstrukturerade intervjuer. Resultatet, som analyserades ur ett sociokulturellt perspektiv, visade att eleverna upplevde svårigheter i skolan i flera olika sammanhang. Stora klasser och störande ljud i klassrummet förvärrade elevernas koncentrationssvårigheter. Projektarbeten utan strikta ramar och att tvingas redovisa inför klassen utgjorde ett stort hinder för flera av eleverna, medan undervisning på för låg nivå ledde till bristande studiemotivation. Under högstadietiden upplevde eleverna stress och svårigheter att hitta till klassrummen. Annat som medförde problem var bland annat fobier, sömnstörningar och att delta i skolidrotten. Utanförskap och mobbing i elevgrupperna var vanligt förekommande. Även lärare utsatte eleverna för kränkande särbehandling genom utpekande handlingar, skuldbeläggande och bestraffningar. Eleverna upplevde att de oftast möttes av oförståelse och okunskap från skolan. Endast enstaka lärare visade förståelse. Skolans åtgärder sattes oftast in väldigt sent och lösningarna på problemen blev därför kortvariga. Vissa åtgärder gjorde till och med större skada än nytta. Eleverna berättade om sina starka sidor och menade att dessa hjälpte dem genom åren i skolan. Av resultatet framgick att mindre klasser, men också kunskap hos lärarna och förmågan att samtala med eleverna och lyssna på dem, är viktiga medel för att kunna ta tag i problemen på ett tidigt stadium och skapa en skola för alla."

Folk som pratar o pennor som rasslar

Lotta

Magkänsla och autismspektrumdiagnoser

2009-11-17T14:47:00.001+01:00

Har arbetat en massa och kulmen är nog nu i november
som alltid är en hektisk månad. Denna vecka har jag
redan avverkat Vadstena och Malmö och Göteborg
väntar onsdag och torsdag.

Det är så fantastiskt att ha förmånen att både undervisa
och glädja människor. Man ska vara tacksam och inte
knota över resandet. Fast just det sistnämnda är
onekligen tufft för mig, och för alla egentligen, som
förflyttar sig längre sträckor i jobbet.

Fast det är värt det. Att möta alla jag får möjlighet att
möta och kanske kunna göra en verklig skillnad kanske
för några är värt det. Så är det bara.

Har funderat en del på känsligheten hos personer med
en autismspektrumstörning i samband med att kunna
känna en magkänsla. Har kommit fram till att
magkänslor har jag nog iallafall. Även om jag inte
alltid känner dom eller inte alltid känner igen dom.
Det sistnämnda problemet delar jag troligtvis med de
allra flesta människor.

Har man arbetat med personer med autism så vet man
att de ibland kan bedöma personer rätt väl. De känner
när någon inte fungerar som t.ex. coach eller lärare.
Graden av hur man uttrycker det kan variera. Från
ingenting eller till grava beteendestörningar till att
faktiskt kunna uttrycka det (om än ibland udda och
obegriplingt för vissa).

Vad är det vi märker? Jag hävdar att vi ser när detaljer inte
stämmer. När det blir ologiskt. Då brukar jag få den där
magkänslan. Den brukar vara korrekt dessutom. Jag hade
stor nytta av detta under alla år när jag rekryterade. Det var
dessutom en given form, tidsbestämd intervju och mallar för
hur intervjun gick till. Jag blev med dessa förutsättningar
klara en skicklig rekryterare.

Är det så att vi visst tar in men att det är tolkningen som
det fallerar mest vid. För om jag blir osäker över något du
säger (som verkar konstigt, ologiskt eller obegripligt) så
känner jag ju att det är just det samma. Annars skulle jag ju
inte fråga ens...

Problemet är att när människor sedan svarar tvärtemot det
jag känner DÅ blir det problem. Jag lyssnar hellre på det
konkreta som SAGTS än något diffust som en känsla. För
jämfört med vad som sägs så stämmer den ju inte. Folk säger
ju en sak men tycker en annan.

Skulle det kunna vara så att jag egentligen är rätt känslig
för människor. Att jag ser/känner "rätt in" men att det är er
fernissa (s.k. social kompetens) som krånglar till det för mig?
Övergav jag den förmågan jag hade? Kan jag öva upp den igen?
Lita på den mer.

Att det är svårt att tolka vet vi. Läsa av visuellt likaså.
Men tänk om vi egentligen är mer taktila och då också
känslomässigt begåvade än folk anar. Hisnande tanke.

Betänker man alla perceptionsstörningar som vuxna med
en autismspektrumdiagnos beskriver (och det är oftast värre
som barn) så blir detta ett spännande ämne som jag ofta
återkommit till de sista åren. Jag är inte så säker på att man
uppfattat autism 100% korrekt alla gånger.
Man kan jämföra detta med den empatistörning man beskriver
att vi har. Där har ju inte alla fattat hur det är egentligen
(i mina ögon.)

Vi är ju inte utan känslor utan har bara svårt att komma på och
automatiskt identifiera de samma hos oss själva samt att
komma ihåg och veta hur de ska kommuniceras. Det kanske är
samma sak med den där magkänslan. Magkänsla påstås vara
inlärd. Jag vete hundan om det är hela sanningen heller...

Hur som så hittade jag en intressant sida nyss om magkänsla.
Läs lite där och surfa vidare.

Lite kort om att träna sin magkänsla

Det där med magkänsla är intressant tycker jag OCH dessutom
tror jag det är viktigt.

Lotta

Lotta - En Social Error

2009-10-25T00:29:00.000+02:00

Under mitt snart medelålders liv har jag haft problem med sociala
situationer. Det beror nog till stor del på mina diagnoser. ADHD
och Aspergers syndrom. Säkert på annat också även om jag inte
ens vet vad det skulle vara. Besvikelserna av att inte hantera ett
privat socialt liv har definitivt en emotionell påverkan.
DET är jag säker på.

Vad jag sällan pratar med någon om är sorgen och frustrationen
över att ständigt kritiseras, förlora vänner och inte veta hur
jag ska få kontroll över mig själv i sociala situationer.
Denna bloggen finns för att jag fritt ska kunna tala om
sådana tabun. Det är så här att ju mer avslappnad jag är
desto större sociala katastrofer inträffar. Jag har naturligtvis
ett behov att få slappna av. Men inte ens i umgänge med
personer med egna diagnoser går jag fri från kritik
(detta är värst avseende mitt privata liv alltså).

Ibland verkar jag ha större svårigheter inom just detta
området än många andra. Även om det inte syns ytligt
på mig. Inte syns direkt utan det krävs ett par dagar i
mitt sällskap för att man verkligen ska förstå?
(Jag är rätt kass på nätet också faktiskt).

Det verkar bero på hur duktiga dessa personer med
egen diagnos är på att mentalisera? Hur mycket de
tolkar mig, om de har förmågan att faktiskt tänka så
långt att jag kanske menar någonting med det jag säger.
Vilket jag inte menar...om jag inte uttryckligen sagt det.
Jag menar YTTERST sällan annat än just det jag säger.
Om någonsin? Det finns inget bakom orden för det allra,
allra mesta... Jag tänker nämligen inte så långt själv.

Är detta så svårt att förstå? Ja, det är det faktiskt. Det
har jag faktiskt lärt mig under mitt nu snart 45-åriga liv.
Den hårda vägen...Jag blir dessutom rädd när folk blir
arga eller ledsna. Ofta vet jag inte vad detta kom ifrån
och jag tycker det var så plötsligt.
Om jag t.ex. avbryter dig så innebär det INTE att jag
inte respekterar dig. Eller att jag inte tycker om dig
eller att du inte är viktig för mig. Det kan t.o.m. finnas
olika orsaker till det. Tänkte jag skulle nämna några.
Jag hoppas du kan förstå.

Jag kanske impulsivt avbryter p.g.a.:

1. En bristande impulskontroll?

2. Jag kanske har så "slow processing" i hjärnan
att jag bara hör vad du säger men det har inte blivit
förstått ännu. Ibland köper jag tid genom att be dig
upprepa vad du sade...för att jag ska få tid på mig att
förstå och ibland är det så att jag kanske aldrig förstår
eller kanske inte förrän om 1-2 veckor) Ibland kan jag
återkomma flera veckor efteråt för att jag plötsligt
förstått vad du sade sist (jag har då spelat filmen i
mitt huvud om vad vi upplevde..om och om igen).
De som känner mig väl har nog alla varit med om
detta. Jag har inte ens prestige i sådana lägen och
kan t.o.m. erkänna om jag haft fel...

Detta brukar förvåna en del. Inte mig...jag är rätt van
så att säga.. Jag är faktiskt ovanligt benägen att ändra
mig om jag tycker en annan åsikt är bättre och mer
logisk än min tidigare.

3. Jag inväntar min egen förståelse innan jag reagerar
och eftersom jag har svårt att visa vad jag egentligen
känner så uppfattas jag som ignorant? Jag ser antagligen
helt blank ut och opåverkad ut i dessa lägen? Egentligen
är jag troligtvis mest förvirrad. Jag har tolkat
fel så ofta att jag blivit rädd med tiden. Blivit rädd för
feltolka alltför mycket. Detta har blivit värre med åren.
Värre efter varje gång jag misslyckats socialt men varje
situation är ny och jag vet iallafall inte hur jag ska göra
just i den jag befinner mig i. Bara kanske märker att du
plötsligt blir arg. Eller inte märker något alls.

4. Jag tror inte jag reagerar alls ibland p.g.a. att jag inväntar
mer information eller att du ska berätta mer. Får jag ingen
så frågar jag kanske något som du finner vara helt
irrelevant. Kanske vet jag inte vad jag ska säga...då styr
jag konversationen genom att prata om vad som helst.
I tron att jag har kontroll. Det har jag ju inte ändå. Eftersom
jag ändå uppfattas som ointresserad eller ännu värre ignorant,
elak eller kanske ointresserad?

5. Jag kanske är så detaljtänkande att jag måste
fråga dig om någon detalj. För att jag ska förstå
vad du menar. (Jag behöver många detaljer och
dessutom behöver jag förstå ALLA dessa detaljer
för att jag ska komma till någon slags helhet
även i tankarna och förståelser.

6. Jag har ett dåligt inre språk. Jag tänker högt
och i viss mån dirigerar och självkorrigerar jag
mig själv på detta vis som alla andra gör tyst i
huvudet. Ni råkar bara ha en bättre utvecklad
inre röst. Jag upplevs som ett ego som dessutom
avbryter. Egentligen kanske jag bara tänker högt.

7. Jag har svårt att komma på att du inte vet
vad jag tänker. Att du har egna tankar som kan
vara helt annorlunda än mina dessutom. Jag tror
ärligt att folk vet hur jag menar...jag vet idag att
det inte är så men jag verkar ändå inte ha
automatiserat den tanken. Alls...

8. Jag känner inte av att du blir irriterad ens när
jag avbryter förrän du kanske skriker..eller blir
tydlig på ett vis jag känner igen. Jag förstår inte
heller hur min egen monolog irriterar. Jag kanske
inte ens märker att jag har en förrän någon påpekar
det

Det gör så väldigt, väldigt ont att inte hantera detta.
Jag försöker hitta strategier men det är mycket svårt.
Även för mig. Trots att jag är välutbildad
Jag tror jag är nära att hitta en. Men den är inte optimal
men kanske det enda jag kan göra. Ha FULLSTÄNDIG
kontroll på mig själv i alla sociala situationer. Jag
måste ha sådan koll att jag antingen pratar eller inte pratar.
Jag har sällan ett mellanläge mer än en kort stund nämligen.
Det här gäller alla lägen. Även på nätet t.o.m.

Jag skissar på hur jag ska göra. Jag har många strategier
jag använt mig av som inte fungerar. Denna gång är jag
noggrann. Jag återkommer när jag vet hur jag ska
kompensera detta. Jag hoppas jag kan. Motivationen är
enorm. Bara lösningen som denna gång inte är den lättaste.
Jag har funderat ett helt liv...

Kom gärna med tips om du erfarit något liknande och löst det.

Lotta Abrahamsson

Det är för människorna jag gör det...

2009-10-24T23:18:00.000+02:00

Varför reser man land och rike runt?
Varför envisas jag år efter år att försöka
förmedla kunskap som inte ens alltid tas
emot (även om den oftast gör det).
Varför går jag ganska ofta över mina
egna gränser för andras skull?

Jo...för att jag bryr mig. För att jag ibland
inser att jag gör någon slags nytta. För att
jag tror att det är viktigt. Varje vecka tvivlar
jag igen. Hjälper jag verkligen? Är det rätt
information jag ger. Är det så viktigt då?
Det just jag har att säga. Kan människor
förstå vad jag vill förmedla?

Kan de känna värmen, för dom, inom mig?
Trots att jag inte alltid har förmågan att visa
den utåt. Jag har svårt att spela berörd och
för att det ska synas måste jag verkligen ligga
kvar i känslan länge. Det innebär inte att jag
inte är berörd.

Jag är mycket berörd.

Berörd av alla individer som inte mår bra.
Både personal och elever/patienter/klienter
samt givetvis familjerna.

Alla frågor jag får där jag förstår att man
letar lösningar och inte alltid funnit dom.
Bakom varje fallbeskrivning, bakom varje fråga och
bakom varje utvärdering finns verkliga människor.

Det är för människorna jag gör det.
Ni är alla lika viktiga. Bara så ni vet...om jag inte
alltid förmedlar det.

Lotta Abrahamsson

Hösthälsningar

2009-10-06T10:05:00.000+02:00

Det är ett fantastiskt höstväder ute och jag har

precis blivit frisk och smittfri från min influensa.

På onsdag kör det igång ordentligt och sedan är jag

mest på resande fot fram till i början av december.

Vi ses därute i föreläsningssalarna....:)

Hösthälsningar

Lotta

Bra med bokningar i höst

2009-10-03T14:24:00.000+02:00

Tycker att jag borde ha mer att skriva än om dagens
bokningsläge (rätt trist ämne egentligen). Fast efter en vecka med
influensa finns inte mycket kraft kvar. Har nog inte varit så här
förkyld sedan jag var under 15...Den bet denna influensan kan
jag lova.

Det är någon slags influensa har man konstaterat. Man testar
ju inte mig i onödan eftersom jag inte tillhör någon riskgrupp.
Däremot har jag fått beskedet att jag har en "virusinfektion
av influensatyp"..skratt...tror det är svininfluensa jag då jag
haft alla symptom och har dessutom nyss varit utomlands.
Helt säker kan jag ju däremot inte vara... Det kändes inte
helt rätt att åka hem med buss efter läkarbesöket.

Nåväl, oavsett vilken influensa jag än haft så får jag väl
troligtvis aldrig just den igen iallafall. Fast har man nu haft
svininfluensan så kan det ju kännas rätt onödigt att
vaccinera sig för den....

Bokningsläget var det ja...FANTASTISKT bra och tydligen
i topp jämfört med kollegor i branschen. Otroligt roligt och
det allra roligaste i höst är att fler och fler börjar bli såpass
utbildade att jag utmanas oftare och oftare av åhörare.
SÅDANT gillar jag..:) Dels för att bättre kunskap hjälper
så många till ett bättre liv men faktiskt också för att jag
triggas positivt av mer frågor och undringar av åhörarna.

Så sammantaget ska jag vara mycket nöjd...eller hur!!
Någon kris har jag faktiskt inte riktigt känt av än på
det sättet jag förstått det slår för många andra.

Ta det som ett gott betyg på god kvalitet skrev en
facebook-bekant. Ohhh törs man det, tänkte jag...
Jag har ju fortfarande så mycket mer jag vill lära mig och
kunna delge andra....så jag tycker att jag vill ge MER.
Jag sitter också ofta på kunskap som jag aldrig hinner
delge. Tiden räcker ju inte..:)

Det kommer, det kommer...Ju högre folks kunskapnivå
blir desto högre nivå kan även jag ha på mina utbildningar.

Nu ska jag krya på mig och hoppas ni alla har en fin helg.

Lotta Abrahamsson

Människor förvirrar

2009-10-02T22:44:00.000+02:00

Ibland blir jag sådär fundersam igen.
Jag tycker folk är underliga bara. Jag begriper mig
fortfarande inte på det där med sociala koder. Eller
vilka konstiga saker som verkar "normala".

Jag har inga problem med jobbet. Det är privat det
idag uppstår problem. När jag bara ÄR. Jag orkar
faktiskt inte vara socialt korrekt eller normativ även
privat. Vad jag ofta märker är...att vara som just jag
fungerar inte. Jag blir inte förstådd. Jag förstår inte
andra. Det fungerar inte...

Nu har jag som 44-åring kommit mycket långt med
min egen självkännedom men det känns iallafall alltför
ofta att jag saknar den där sista pusselbiten...att klara
av det privata. Att naturligt veta HUR man gör i de privata
relationerna. Hur flyktiga eller nära de än må vara så
uppstår det alltid situationer jag inte bemästrar. För ofta
egentligen för att det ska kännas hälsosamt.

Att klara av att ha en partner eller riktigt nära vän
men samtidigt fortfarande kunna vara helt mig själv.
Att få känna mig som en självklar del i något sammanhang
som INTE är direkt jobbrelaterat.

Kanske är det en utopi? Kanske har ingen det så faktiskt?
Jag vet inte. Vet ni?

Kanske är det helt enkelt dags att skaffa hund igen?

Lotta Abrahamsson

Imponerad av kunder

2009-09-25T22:37:00.000+02:00

Utbildade just i två dagar. En skola för elever med Aspergers
syndrom. De var så kunniga att jag nästan baxnade.. och det
var ljuvligt att utbilda dom.

Det torde innebära att kunskapen för nfp generellt ökar
markant för kunderna blir banne mig bara kunnigare och
kunnigare. De här sista var banne mig outstandig!!!

Gissa om jag gläder mig??...:)

Lotta

Svamprapport och höstens föreläsningar

2009-08-28T14:14:00.000+02:00

Om någon nu skulle missat att jag är hysteriskt intresserad av svamplockning
så kan jag nu iallafall meddela att så är fallet.

I Uppland finns det rätt gott om gula kantareller. En hel del Stensoppar börjar
jag också hitta nu. Fläckvis kan man se att den röd-gula trumpetsvampen är på gång
men inte så värst många trattkantareller har kommit än. Ser fram emot den säsongen.

Planerar nu det allra sista av höstens aktiviteter och kan säga att jag kommer föreläsa en hel del. Nytt för i höst är att jag förutom den vanliga metodföreläsningen och den mer privata erbjuder två helt nya föreläsningar. En tillsammans med leg. psykolog Ulf Lager och den föreläsningen handlar om bemötande och en annan som jag håller själv om ADHD och kreativt tänkande/företagande.

Lägger upp datumen strax men tills dess kommer lite allmän information om hur man hittar biljetter och så.

Alla föreläsningar kommer att kunna ses och bokas via:

http://www.biljettplatsen.se/
samt
http://www.medalgon.se/

VÄLKOMNA!!!!!

Stockholm Pride

2009-08-07T14:51:00.000+02:00

Det var mycket tankeväckande att gå på Pride just i år.
Då jag bor precis bredvid parkområdet har jag deltagit under
många år. Allt ifrån när det bara var ett litet arrangemang
till dagens stora (ibland även populistiska spektakel).

Så mycket som är likt avseende utanförskapet vare sig du är blå, svart,
svensk, invandrare, kvinna, homo/bi eller har ADHD/AS eller bara är kvinna.

Temat i år var heteronormen. Skulle lätt kunna översättas för mig
till "normaltänkandes syn på hur man bör bete sig".

Ja, gränsöverskridande människor behövs sannerligen.
Hur skulle annars världen se ut?

Vi har mycket att lära av gay-rörelsen.
MYCKET!!!

Lotta

Vad hände med allt tid i sommar??

2009-08-07T14:28:00.000+02:00

Ja.. den ägnades åt att tänka mycket, mycket. Jag har också vilat
en hel del och inga större traumatiska saker har inträffat.
En ovanligt lugn och skön sommar. En sommar för reflektion
blev det. Ovanligt och bra för mig.

Just nu funderar jag mycket kring framtiden och vad jag
ska göra när jag blir "stor". Jag har en del oförverkligade drömmar
kvar. Kanske dags att förverkliga dessa nu innan man blir för gammal?

Under hösten kommer jag fortsätta att föreläsa som vanligt.
Hur våren ser ut, däremot, det är jag inte helt säker på än...

Så tills dess jag funderat klart...Lev väl och ta hand om varandra.

P.s. Nu är det svampsäsong igen...det är liiite för torrt i marken
bara så lite regn skulle inte skada (trodde aldrig jag skulle skriva
just det där sistnämnda..).

Lotta

Nya foskningsresultat

2009-07-20T14:33:00.000+02:00

1. Citalopram verkningslöst vid autism (för repetetivt beteende).....
Länk: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19487623?ordinalpos=1&itool=EntrezSystem2.PEntrez.Pubmed.Pubmed_ResultsPanel.Pubmed_DefaultReportPanel.Pubmed_RVDocSum

Mer kommer....

Pressmeddelande från Uppsala Universitet

2009-07-20T14:25:00.001+02:00

Mobbning och stress vanligt bland barn med ADHD
2009-05-07
Pressmeddelande från

Uppsala universitet

Barn med ADHD har oftare än andra ont i magen, sömnsvårigheter och känner sig trötta. De är också oftare involverade i mobbning, visar Kirsten Holmberg som har undersökt fjärdeklassare i Sigtuna. Avhandlingen, som granskas vid Uppsala universitet den 7 maj, visar även att ett nära samarbete mellan skolan och skolhälsovården är viktigt för att i ett tidigt skede upptäcka ADHD-symtom hos yngre barn.
Kirsten Holmberg vid institutionen för kvinnors och barns hälsa har studerat drygt 500 fjärdeklassare i Sigtuna kommun. Föräldrar och lärare fick lämna information om barnens beteende och inlärning, dessutom besvarade eleverna själva en hälsoenkät med frågor om bland annat huvudvärk, magont, sömnsvårigheter, trötthet och mobbning.
- Barn med ADHD-diagnos hade dubbelt så ofta ont i magen, sömnsvårigheter och kände sig trötta jämfört med andra barn. Det här kan tolkas som ett tecken på betydande negativ stress i skolmiljön, berättar hon.
Forskarna fann också starka samband ADHD-diagnos och barnens svar på frågor om mobbning. 14 procent av eleverna rapporterade själva att de hade varit involverade i mobbning, något som få av deras lärare eller föräldrar kände till. Det var tre gånger så vanligt att barn med ADHD mobbade jämfört med barn utan ADHD. De här barnen hade ofta beteendeproblem av ADHD-karaktär redan i årskurs 1, vilket talar för att ADHD-symptomen var en bidragande orsak till mobbningsbeteendet.
Barn med betydande ADHD-symptom blev också själva utsatta för mobbning i betydligt större omfattning än andra - det var hela tio gånger så vanligt som bland barn utan ADHD. Dessa barn hade inte mer beteendeproblem än andra vid skolstarten. Det här kan, enligt Kirsten Holmberg, tyda på att den mobbning barnen utsatts för har bidragit till eller förstärkt deras ADHD-symptom.
- Barn med uttalade ADHD-symtom är en särskilt sårbar grupp. För att skydda också dem behövs effektiva förebyggande insatser mot mobbning i hela barngruppen i skolmiljön. De skolbaserade anti-mobbningsprogram som finns utnyttjas inte tillräcklig. Här har elevvården en viktig uppgift att se till programmen får en större spridning, säger Kirsten Holmberg.
- Då man utvärderar den medicinska behandlingen av barn med ADHD bör man också utvärdera behandlingens effekt på kamratrelationer och kroppsliga stressymptom. Skolhälsovården kan spela en mer aktiv roll som länk mellan behandlande läkare och skolans personal.
Kirsten Holmberg har också kartlagt den språkliga och motoriska utvecklingen hos en grupp 4- till 5-åringar respektive 7-åringar, för att se om det är möjligt att identifiera ADHD-symptom innan eller i samband med skolstarten. Avvikelser i utvecklingen och beteendeproblem var visserligen vanligare bland de barn som senare utvecklade ADHD, men inte så mycket vanligare att de kan användas för att identifiera ADHD.
- Det här talar för att man istället för screening behöver ha ett nära samarbete mellan skolans lärare och skolhälsovården, så att de här eleverna kan identifieras och få stöd. Skolan behöver generellt mer kunskap, bättre kompetens och klarare strategier för att möta dessa problem. Om stödet i skolan inte är tillräckligt behöver barnet få neuropsykiatrisk eller barnmedicinsk kontakt och eventuellt medicinsk behandling, säger Kirsten Holmberg.
En modell för ett sådant arbetssätt har utvecklats i Uppsala kommun, den så kallade VITS-modellen.
För mer information, kontakta Kirsten Holmberg, 073-992 13 84, e-post: Kirsten.Holmberg@kbh.uu.se

Sömnlöshet kan göra dig psykiskt sjuk...

2009-07-20T14:16:00.001+02:00

Googlade runt lite idag och fann forskning som säger just detta.

Ääälskar när foskningen kommer fram till helt självklara saker.
Klart som korvspad att man blir knäpp av att inte sova. Trodde
någon något annat???

Varför behandlar man inte primärt sådana saker som sömnlöshet?
Det har jag aldrig fattat. Först se till att folk har bostad, sömn och mat...
Sedan får man väl se var personen befinner sig och agera därefter...

Sunt förnuft kommer man långt med. Kanske psykiatrin ska ta efter det
med tanke på att jag så frekvent hör att folk inte få hjälp med sin sömn??
Precis som de skulle må bättre av att inte sova.....???

Tackar gudarna för en vettig läkare som förstått att jag måste ha hjälp
men att sova (insomningen).Utan sömn vete tusan var jag befunnit mig idag??
Ja inte hade jag jobbat iallafall...

Lotta

Personer med autism tar mer rationella beslut...

2009-07-20T14:02:00.000+02:00

http://http://www.scientificblogging.com/news_releases/more_thought_fewer_emotions_autistic_people_less_irrational_says_study

Det har jag alltid hävdat...:)

Lotta

Elevernas rätt att få hjälp stärks i ny lag

2009-06-16T19:55:00.000+02:00

Läs det här och gläds med mig.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/elevernas-ratt-att-fa-hjalp-starks-i-ny-lag-1.888102

Jag ser fram mot en ny lag där elevers rätt till särskilt stöd
garanteras bättre än idag (den beräknas träda i kraft 2011).

Där rätten finns till överklagande på ett mer "bitigt" sätt
än vad en anmälan till skolverket är.

Än viktigare är att det garanterar att EFFEKTIVA
åtgärdsplaner SKYNDAMT kommer till stånd.
Tiden går fort och jag tycker följande ord är enormt viktiga.

Effektiva och skyndsamma åtgärdsplaner som dessutom kan överklagas...:)

Lotta Abrahamsson

Star Trek

2009-05-11T01:56:00.000+02:00

Det var en ljuvlig och fantastisk kväll på bio.
Star Trek är favoritserien genom hela mitt liv...
I morgon ska jag till Falun....Tänk att kunna
säga #Beam me over Scotty#....istället för att
åka tråk-intercity.....*s*

Undrar hur långt våren kommit i Falun?

Lotta - towards the final frontier....

Lika vård för alla?

2009-05-07T16:43:00.000+02:00

De som känner mig vet att jag inte är något större
fan av medicinsk tandvård. Jag har bytt från den
allmänna vården för en otrooligt mycket bättre
sådan på Narkoskliniken i Stockholm. En specialist-
klinik för tandvårdsrädda där man även söver.

Jag har varit tandvårdsrädd länge men Medicinsk
Tandvård i landstingsregi gjorde tyvärr min tand-
vårdsrädsla värre. Det är min uppfattning iallafall.
Samt de som följde med mig dit och bevittnade
eländet. Olika personer vid olika tillfällen också...

Idag har jag en bra tandläkare. Som fattar vad det
handlar om faktiskt. Jag har dessutom nu fått
påbörja en KBT-terapi för samma rädsla.
Liiite roligt i sammanhanget är det att just den
betalar landstinget liksom större delen av min
tandvård men själva bemötandet krävs en
privatklinik för att klara av.
Lite spännande....(ironiii).

Samma kompetenta KBT-behandling hade de inte
ens där jag gick innan. Där arbetade de dynamiskt....
och INTE kognitivt...*suck*. Det är bra med
evidensbaserade metoder eller inte tydligen tyckte
Medicinsk tandvård?

Hur som så har en tand gått av på hälften mellan två
behandlingar av den.....
Jag har sedan en vecka nu haft en hiskelig tandvärk och
svullnade upp som en boll på ena kinden.
Antibiotikan jag fått klarar av den värsta
infektionen (d.v.s. bollen är borta iallafall) men har inte
tagit fullt ut.

Jag är alltså med andra ord rätt medtagen,
har lätt feber, gått ner i vikt och mår inte bra. Infektionen
är kvar och jag är fortfarande rejält svullen i munnen, runt
käken och har fortfarande ont. Tanden måste ut men
helst oinfekterad och under narkos anser tandläkaren.

Jag väntar på narkostid....de växer inte på träd....men
egentligen bör infektionen vara borta först....så man inte
riskerar att infektionen sprider sig igen eller mer.

Jag har fått uppsöka akuttandläkare under denna tid
(lö, sö och måndag) vilket gått bra (privat givetvis....
TV i taket hade de också...) men som sagt infektionen
vill inte ge med sig.

Jag äter antibiotika (Dalacin), full dos, sedan i lördags
(det är torsdag nu,,). Det finns bara ett annat preparat
att ta till (eftersom jag tidigare reagerat på penicillin).
Flagyl hette det och det fick jag i lördags och det
spydde jag som en räv av....d.v.s. jag var tvungen att
upphöra med det preparatet men äter ff det andra.

Jag kan inte ens jobba just nu. Kul i jul.....

Tandläkaren skriver ut en remiss. Jag landar idag på en
käkkirurg på Södersjukhuset. MYCKET nervös fick jag som
brukligt vänta bra länge (men bara ca 1,5 timme så det var ju
överkomligt men har man ADHD är bara det svårt). Det finns
väl ingen sjukvårdspersonal som kan tala om HUR länge man
ska få vänta...det är en akutmottagning och där vet de ju
INGENTING...som vanligt.... Ni känner igen det...

Nåväl jag sitter där (utan att ens irritera personalen om
HUR länge jag ska vänta...vilket jag normalt brukar göra.
(Jag fick ur en sköterska i förbifarten att jag nog skulle
hinna äta sushin jag fått med mig upp iallafall.....det fick
duga ansåg jag... man kan tugga på barahöger sida av
munnen har jag märkt...*s*). För övrigt hade de tidningar
där och jag hade förberett med en bok.

Till sist släpps jag in och får gå längst ner i en korridor och
veja för någon bår (smaalt) och sköterskan lägger händerna
ryggen på mig som för att leda mig rätt eller något. Jag är så
stressad redan,..Väntat länge, har ont, är svullen och orolig
över att infektionen inte gett med sig på SJU dagar samt är
JÄTTENERVÖS.

Jag är TANDLÄKARRÄDD och får behandling
för detta vilket jag också informerat om när jag skrevs in.

På remissen och min bifogade journal står att jag har ADHD
(i remissen) samt i journalen står även Aspergers syndrom.
Det står även att jag genomgår behandling för tandvårdsrädsla
och att ingen borttagning av tand ska ske utan sedering (MED
STORA BOKSTÄVER). Sedering betyder väl i normala fall
droga ner....eller söv....avseende en sådan som mig.

Jag reagerar STARKT på att sköterskan tar i mig (plötslig
oväntad lätt beröring vid stress är bland det värsta jag vet)
men håller mig och klarar av att be sköterskan att vara
snäll och låta bli att ta i mig eftersom jag har svårt för det.
Hon svarar inte men tar inte mer på mig iallafall. Hon fnös
mest och tittade konstigt. Hon skulle leda mig rätt i korridoren
begriper jag men det är jobbigt för det med beröring.

Jag leds in i ett rum till sist (dålig info om hö/vä, vilket rum
o.s.v. men vad fasen jag kom fram). Hon försvinner in i
ett hörn av rummet där hon verkar ha en arbetsplats (bakom
en vägg).

Väldigt snabbt sveper en kort man in och frågar
varför jag är där. Han presenterade sig så snabbt att jag inte
ens uppfattade det. DÅ jag är mycket stressad av
hela situationen (ja det räcker med att vara tandvårdsrädd
egentligen) och över att vara hänvisad till att sitta i en
tandläkarstol (modernare variant som jag inte ens kände
igen sedan tidigare i ny miljö) så säger jag till honom...
Läs i journalen!

Inte med den blidaste stämma p.g.a. extrem stress men inga
otrevliga ord eller höjd röst eller så alltså. Då säger han
SURT att han vill höra mig berätta. I denna situation ÄR
det inte lätt för mig att berätta. Vare sig prata normalt eller
alls ELLER att vara socialt begåvad.

Varpå jag iallafall svarar (stressat) att jag är här för en
infektion som man inte kunnat komma åt med medicinering,
som det står i remissen och att jag är tandläkarrädd.
Då säger mannen åt mig att jag måste "bete mig" om de ska
kunna hjälpa mig. Bete mig säger jag, Jag är rädd och jag
är dålig OCH tandläkarrädd.

Nu börjar jag få nog. Han påtalar igen att jag måste skärpa mig
och har en skarp otrevlig ton., Bra mycket värre än min vill jag
lova och nu får jag panik. Han sänker stolen bakåt snabbt fast jag
t.o.m. PÅTALAR att jag vill veta vad han gör innan han gör det.
Jaa...säger han och börjar skjuta stolen bakåt iallafall.....

Då säger jag att nu går jag. Jag tänker inte bli behandlad på
detta viset och tänker anmäla honom. Jag tänker fasen INTE
bli mer rädd för tandläkaren mer p.g.a. folks dåliga bemötande
och uppenbara ovilja att vilja förstå var jag befinner mig i denna
situationen.

Då svarar han hånfullt. "Var ska du anmäla det..?"
Jag svarar inte utan ber om min remiss tillbaka och går.
På vägen ut HÅNSKRATTAR sköterskan. Jag vänder och säger
att DET tänker jag också anmäla varpå karln PUTTAR ut mig
genom dörren. Då fick jag riktigt nog och gick.
Chockad och utan att få hjälp för det jag behövde.

DÄR går fan gränsen.
JAG har vare sig rört vid någon eller varit det minsta mer
otrevlig än han själv och jag ska PUTTAS ut genom en dörr.
Nåväl...det var i ärlighetens namn en liten putt men bara gesten
och att jag faktiskt steppade snett. Får läkare putta sina patienter?
Antagligen lika lite som att jag får putta honom.

varför hade de inte ens försökt ge mig lugnande innan en
undersökning? Eller frågat om jag behövde det?
Gränssättning är föga framkomlig metod vid vare sig AS/ADHD
eller tandvårdsrädsla....behöver de en metodföreläsning kanske?

Tror han att han är GUD? Tror han verkligen att man får bete
sig hur som helst. Namnet var inte svenskt (han var inte svensk)
och namnet var inget jag lade på minnet så lätt p.g.a. att det var
utländskt och så snabbt sagt...dessutom var jag stressad.
Jag ska få ut journalen imorgon med BÄGGES namn och denna
gången ANMÄLER jag.

Oavsett namn...
Oavsett orsak.

Det kan finnas flera orsaker till deras beteende.
Jag har nu funderat på detta i snart fem timmar och kommit
fram till följande..

Ett är att de bara inte kan hantera tandvårdsrädda personer.
(Jag har under sista veckan varit hos min vanliga tandläkare
...senast idag tog hon en röntgenbild)
samt varit hos 2 akuttandläkare under helgen utan problem.
Detta KAN omöjligt bero bara på mig. Den ena tandläkaren
tillät jag t.o.m. göra saker i min mun som hade varit en
omöjlighet för en vecka sedan. Han fick borra bort en sak
i tanden som är infekterad....rensa kanaler i den (den är död
tanden så inget känns...smärtan och det oförutsägbara är
det som skrämmer mig mest...)

Denne man på tandkirurgen kom inte ens in i min mun.
Jag satt inte ens ordentligt i stolen.
Vad säger det om bemötande?? Vilket förtroende han
skapade....inte.

Skulle jag använt KAT-Kitt och en VAS-skala så
hade jag sagt att jag upplevde hans bemötande
på MINUS 57. Ytterst oproffsigt!!!
Hos en akutvård dessutom.
Spånnande att jag utbildat kollegor till honom på
andra platser i landet.
Han behöver nog en fortbildning kanske? Samt sköterskan.

Själva mottagningspersonalen var väl inte jordens trevligaste
de heller men de gick aldrig över några gränser för vad jag
ansåg vara anmärkningsvärt faktiskt. De var bättre på bemötande
alltså. De möter troligtvis fler rädda personer i smärta än läkarna
och har en större vana. men jag kan inte låta bli att undra vad de
har för handledning totalt sätt avseende bemötande. Jämfört med
Narkoskliniken och City Tandakut är skillnaden milsvid....
Jag MENAR det...MILSVID!

Den andra anledningen kan vara att man sett på min funktionshinder
och ansett att jag var lite "bakom flötet". Jag harit varit med om
den situationen i sjukvården förr tyvärr... Kanske tror man t.o.m.
att det går att "gränsa" personer med ADHD/AS. Vara lite sträng
liksom....Håhåjaja....De har mycket att lära sig i så fall avseende
bemötande.

Det kan ju finnas en anledning till. Att jag var kvinna och inte skulle
"mopsa upp mig" och ställa krav. Det var en karl och inte svensk heller.
Kan det ha haft en avgörande betydelse? Det hoppas jag verkligen inte.
Men har samme läkare fått tillsägelser om liknande tidigare så skulle
det kunna vara en orsak.

På TV säger de dessutom att kirurger "är speciella". Gudar på
avdelningarna. Men inte kan de väl ha rätt på TV alltid heller?

Ja gudars vet vad orsaken var. Men det ska utredas.
Sanna mina ord! Jag hoppas det är så enkelt som okunskap
i bemötande. För det kan man nämligen lätt göra något åt
för en ledning av denna klinik.

Är det så att funktionshinder ligger till grund för deras bemötande
så kommer DO ha fullt upp med detta fallet. Kanske dags att pröva
den lagen då. DET lär jag kunna utläsa av journalen.
Ibland är det bra att jornaler hinner skivas innan läkare VET
vad man avser göra med dom...(jag är ARG ja....och jag kan vara
riktigt clever är jag sätter den sidan till och är fokuserat arg!)
Det är väl inte för inte vi ibland liknas vid paragrafryttare och
rätthaverister vi som har AS. Det är så enkelt att vi ofta tror
på riktig rättvisa och människors lika värde. Vi räds inte
heller auktoriteter. Faktiskt! Vi går ut från sådana läkarrum
som jag var i idag...om vi har turen att komma på det just då.

Den allmänna sjukvården och folktandvården tillika är LÅNGT
ifrån bra. Man behandlar folk som jag inte vet vad....

Om jag inte upplevt denna situationen flera gånger skulle jag
inte reagerat så här. Men nu har jag fått NOG!
Ordentligt.

Inte bara för egen del men för alla personer som har just AS/ADHD.
Om detta inte var orsaken så gör jag det för alla tandvårdsrädda
personer. Tror man heller inte att tandvårdsrädsla är något att
ta på allvar så kan man ju undra varför landstinget betalar en
KBT-behandling för det samma åt mig samtidigt....

Man hade inte vett att erbjuda mig annan läkare, klinikchef fanns
inte på plats (jag frågade i receptionen) så jag gick därifrån med
en infektion som varat 7 dagar utan att den svarat på behandling.

Nu råkar jag ha en bra tandläkare som kan tipsa om bra privata
tandkirurger...jo sådana finns som svarar direkt dessutom.
Jag har RÅD att betala dom dessutom just idag. DET har inte alla.
Jag fick rätt hjälp inom en timme.

Det är något sjukt med det system vi har i vården idag. Det systemet
behandlar inte människor som dom har lika värde. Idag ska man ha
resurser/pengar för att hamna rätt...Jag tycker det är hemskt.

Lotta

P.s.
Hade något erbjudit mig en annan läkare så hade jag kanske övervägt
att pröva igen (man är rätt motiverad efter 7 dagars värk och svullen
såpass mycket)...men DET gjorde man inte heller.
Patienter ska väl "gränsas".

Vad som står i remisser om rädsla är heller inte relevant...

Värdegrundsarbete "hörrni" på Käkkirurgin är MER än några
ord på ett papper. Det är ett LÅNGSIKTIGT och VIKTIGT
arbete som jag undrat om ni börjar med ens.
Eller innefattar det inte all personal? Blev det något man MÅSTE
göra men inte tog på allvar.

YES!!!!

2009-04-30T15:22:00.000+02:00

Nu sitter den nya metod-föreläsningen.

Efter Göteborgsföreläsningen är jag säker.
Göteborg var underbart varmt för övrigt. Det var lite kallt
att komma hem till Stockholm i jämförelse. Allt hade slagit
ut där nere...Undrar hur många veckor före, avseende våren,
de är?

I Göteborg fick jag för övrigt årets högsta snitt 4.85 av 5.0
möjliga och näca 160 deltagare varav merparten lämnade
utvärdering. NU är jag nöjd. Jippie!!!!
Jag har aldrig fått så fina kommentarer i utvärderinga som
just denna kväll så jag grät en liten skvätt på hotellrummet
när jag läste dom...NU minns jag varför jag föreläser. Nu minns
jag varför jag orkar. YES!!!!

Idag är det Valborg och jag ska tillsammans med sambon umgås
med en ASpie-bekant. Vi ska gå på Skansen och ha picnic.
Jag har aldrig varit där på Valborg tidigare så det ska bli
intressant att se hur det är. Känns lite traditionsenligt iallafall.
En miljon människor kanske.. men det klarar vi nog vi bägge
Aspisar. Vi har ju inte total social fobi liksom....och jag har sovit
gott (12 timmar) inatt så....Jag ser fram emot eftermiddagen/kvällen...:)

Jag ska försöka att inte tänka så mycket på AS och ADHD just
idag. Utan på våren.....och Valborgsfirande *s*. Hmm samnbon kanske
skulle uppskatta att jag gullade lite med honom också...
Barnen...ja de är ju inte hemma och inte kan jag lägga mig i vad
ungar som är 20 och 21 i år gör heller....då blir man bara FÖR
mycket,,som de säger...:)

Ha en underbar Valborgshelg alla ni som läser denna blogg.
Vårvädret är äntligen här!!!!

Lotta

Känner mig ödmjuk och hedrad

2009-04-28T01:09:00.000+02:00

Försöker varva ner efter en föreläsning i Helsingborg.
Det var en trevlig föreläsning och jag fick många tips
och idéer av deltagarna denna gången. Tack..alla ni
som så noggrant fyllde i utvärderingarna denna
gången. Tack för alla fina ord ni också skrev.
Jag läser allt noggrant.

Vilken vacker årstid att resa i Sverige. När vi for över
Ängelholm och skulle landa så såg man kustremsan
och Skånes kust är magnifik. Så vackert med denna
vackra och nästan oändliga sandstrand längs hela
kusten. Skåne... ja det är speciellt här, faktiskt.

Så annorlunda mot Över- Torneå (där jag var förra
veckan) som är så vackert på ett helt annat sätt med
sitt lugn, vackra älvar och fantastiska natur. Sverige
är onekligen ett mycket, mycket vackert land.

Vill passa på att verkligen tacka Hasse på folkhög-
skolan för all palt han skickade med mig på vägen
hem Jag njuuter av den!!! Tusen tack och med en
frys fylld av palt blir livet riktigt tryggt för
Abrahamsson...*s*

Just ikväll så känner jag mig nästan lite vemodigt
tacksam och ödmjuk. Tänk att det kommer så
många och lyssnar på mig. Det kunde jag aldrig
kunnat drömma om för 5 år sedan...livet är
förunderligt. Det blir dessutom sällan som man
planerar.

Jag blir lika förvånad varje föreläsning. Det är en
enorm ynnest att kunna försörja sig på sitt special-
intresse. Att få möjlighet att förmedla det som för
mig själv egentligen är självklarheter. Hur jag tänker
och vad som fungerat/inte fungerat i mitt eget liv
och för de individer jag arbetat med.

Kunna förmedla det jag fått berättat för mig av andra
som ofta har så påtagligt mycket större svårigheter än
vad jag själv har just idag (även om jag mycket tydligt
minns de tider där livet inte fungerat en ett litet dugg).
Ibland tycker jag ändå att jag bara säger självklarheter
men blir då påmind av andra att det faktiskt inte är
självklarheter för dom....

Lite genant är det dock. Det är ju bara jag och mina ord
liksom.. och jag kan ju inte ens garantera att jag alltid
har rätt ens. SÅ mycket kring Aspergers syndrom och
ADHD är ännu teorier (även om mycket mer är
klarlagt idag i forskning jämfört med för tio år sedan).
Men allt vet vi inte ännu...och jag kan bara tala utifrån
egna erfarenheter och det man forskat fram idag.

Jag sitter inte på någon "sanning" alls. Bara erfarenhet.

Googlade efter en tidningsartikel som jag undrade om
den publicerats ikväll (en intervju som gjordes nyss i
Norrland) och då stötte jag även på ett par blogginlägg
som skrivits om mig. Jag blev så rörd...så ovanligt rörd
faktiskt.

De allra finaste kommentarerna jag får är de som skrivs
av människor med egna diagnoser (som dessa nämnda
blogginlägg).
När de skriver att jag föreläser sunt och med fötterna
på jorden... skriver att min blogg är tänkvärd...och då...
ja då blir jag gråtmild. SÅ glad och berörd blir jag (och
jag gråter sällan egentligen).

Andra kan kommentera att jag verkligen förstår hur
det ÄR.. Ja det finns inget som slår sådana kommentarer.
(Även om alla är viktiga för mig såklart). De går liksom
rakt in i hjärtat och värmer lite extra mycket.

Det ÄR just för ER.... just för ER jag frsmt föreläser och
framförallt för alla dom som själva inte kan förmedla
vad de själva känner och tycker. Inte för att jag på något
sätt egentligen kan utge mig för att veta exakt hur ni
känner och hur just ni har det.

Däremot kan jag förmedla metoder och kunskap
om hur vi kan tänka och förklara att det verkligen kan
vara helt annorlunda många gånger. Förmedla att vi
alla är olika och att man måste fråga oss hur vi tänker.
Inte tolka oss. Inte förutsätta att en med Asperger eller
ADHD är den andra lik.

Så svårt som vi har att förstå hur de allra flesta
människor tänker och agerar....lika svårt har de att
förstå oss.

Visst går det att kommunicera ändå. Men det kräver
att man förstår och accepterar att vi ibland har ett
annorlunda tänkande och att man vet hur man kan
kompensera.

Som man säger utomlands. Vi är "differently wired".
Ibland är det svårt i en värld full av "normaltänkande
människor". Ibland påstår jag att det i andra situationer
t.o.m. kan vara ett "bättre" och mer logiskt tänkande.

Det finns väl inget tänkande som är "rätt" egentligen.
Eller någon som tönker exakt "normalt". Jag tror inte
någon vanlig människa tänker exakt som någon annan
heller. Det verkar däremot vara så att de allra flesta
inte tänker i närheten alltid som vi med AS/ADHD.

Jag tycker det är helt ok. Det är ok att vi är olika vi
egentligen och samtidigt så lika på andra sätt.

Olikheter och olika sorters tänkande behövs.
*nickar bestämt*.

Det är en bra grund för en utveckling.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Veckans två levnadsråd:

1. Jobba med djupavslappning minst en gång i veckan.

2. Ställ dig i en riktigt låångsam rulltrappa. Känn hur långsamt
jorden egentligen fortfarande snurrar. Kommer du ihåg hur det
kändes? På den tiden när det fortfarande var så att tillvaron och
människorna var långsammare.

Kan det vara en idé att testa på en lugnare vecka?
En vecka där vi står stilla i långsamma rulltrappor.
En vecka när vi stänger av ljudet på vår mobil/hemtelefon. Vi ringer
upp folk när vi kan och har tid och de kan lämna meddelanden faktiskt.

Lotta Abrahamsson

Varför händer allt konstigt mig?

2009-04-19T12:22:00.000+02:00

I torsdags så föreläste jag i Jönköping.

Jag gillar verkligen Jönköping och vädret var
helt underbart. Föreläsningen gick bra, (tror jag
iallafall svårt att veta helt säkert som vanligt).
Jag har varit så mycket i Jönköping och föreläst
de senaste två åren att jag börjar känna mig
hemma där nästan. My kind of town....:)

Väl tillbaka på hotellet måste jag äta och
gick ner i hotellets bar där jag beställde
en Quesadilla med räkor. Den tog ganska
lång tid att få i sig men jag lyckades nästan
faktiskt (det tar lång tid att äta när jag är
trött och jag måste skära i små bitar och
äta med gaffeln typ..). Rätt gott var det
iallafall. Att maten blir kall bekommer mig
inte direkt.

När jag beställde noterade jag att det stod
två bastanta afrikanska kvinnor i baren längre
bort. De såg ut som karikatyrer av prostituerade
och därför noterade jag det extra. En av de hade
t.o.m. en tajt tröja med leopardmönster...*s* och
rosa pumps. Då reagerar nog många?

Det finns ofta prostituerade på hotell, antar jag,
men jag har iallafall aldrig sett några förut.
Vad jag vet.. Jag funderade om de var det
eller kanske inbillade jag mig?

Vid slutet av min måltid (ett korsord och en
tidningsbilaga senare) så kom damerna och
satte sig direkt framför mig vid ett annat bord.
Med sig hade de en ca 35 åring svensk man
som jag kunde se var långt ifrån nykter...

Nu kunde jag nästan vara säker på att de var
prostituerade (man kan ju inte vara säker på
det bara för att folk klär sig udda men jag började
ana) för när jag var ute och rökte (man passerar
receptionen då) kunde jag se en (lika bastant
afrikansk) man som satt och väntade i receptionen.
Han såg verkligen ut som urtypen för en hallick från
en film...

Jag tänkte inte mycket mer på saken och gick
upp på mitt rum. Lite obehagligt tyckte jag det
var att eventuellt se prostituerade SÅ lätt och
öppet på ett hotell där jag bodde. Dessutom
tycker jag det är äckligt med alla könssjukdomar
kunderna riskerar att dra på sig (och sin fru
hemma..).

Uppe på mitt våningsplan stöter jag plötsligt
på denna mannen jag sett med damerna. (Han
kommer från sitt rum...bor tydligen strax
bredvid mig...) Han var onekligen jättefull.
Jag kunde heller inte hålla mig för skratt nästan
(blev så förvånad) när karln stövlar in på mitt
rum och in på min toalett helt okontrollerat när
jag låser upp min egen dörr..

Rädd hann jag inte ens bli och dessutom
var han så full att han ramlat om jag petat på
honom lite..

Jag lirkar smidigt ut honom ur rummet
ganska snart och han går med orden..."Jag
kommer tillbaka..."(skratt....nu började han
bli riktigt komisk faktiskt..trodde han på allvar
att man bara tränger sig in i främmande kvinnors
rum och dessutom är välkommen tillbaka?)

Jag hann iallafall också säga honom ett sanningens
ord om prostituerade i hotellbarer och frågade om
han inte var gift? Jodå...det var han. Han hade två
små döttrar också...Om damerna kommenterade
han inte. Han bara tittade fiskögd på mig...

Jag gav honom avskedorden att han nog
borde gå och lägga sig istället. Kan man inte ens
gå rakt så är det nog bra om man går och lägger
sig. Har man suttit med suspekta damer och
ovälkommet trängt sig in i en helt främmande
kvinnas rum inom loppet av bara några minuter
anser iallafall jag att vederbörande nog bör lägga
sig...

Jag gick ner i receptionen och rökte. På väg tillbaka
ser jag hur samme man tydligen hunnit återvända till
baren. Denne gång är han på väg MOT hissen
som han åker iväg med. Denna gång med sällskap..
....JUST DET......De två bastanta, afrikanska
damerna...

Nu fick jag NOG. Jag går fram till receptionen och
undrar om de är medvetna om att eventuellt
prostituerade opererar helt öppet på deras hotell?

Om de inte ska göra något åt situationen?
Kvinnan svarar att hon inte vet vad och HUR ska man
veta vad de egentligen gör där uppe...men att personalen
redan noterat vederbörande damer...
Hon har inga bra direktiv säger hon.

Finns det direktiv för eventuella hallickar och bastanta
afrikanska damer? Kanske man inte behövt tänka
så mycket på det tidigare i Jönköping får man
förmoda....?

Jag skakar mest på huvudet och anser att med en
presumptiv hallick i receptionen (ser ut som en
film-hallick...I promise) och med två karikatyrer
till horor somgår upp med en påtagligt berusad svensk
man (som sagt att han är gift med två döttrar på
1 och 4 år...) och så vet man inte vad man ska
göra.....?

Jag är stamgäst hos denna hotellkedja och tycker faktiskt
att någon borde reagera. Jag bor nästan bredvid
hans rum dessutom och tycker ju att det hela börjar bli
rätt obehagligt...Det är också lite läskigt att
gå förbi den bastante mannen i receptionen varje gång
jag ska röka. Är inte sådana rätt farliga också? Om de
är hallickar? Iallafall på film...

Dessutom undrar receptionisten om han verkligen ÄR
så full.....Jag bara tittar på henne och undrar vilken
värld hon lever i? Jo, jag uppmanade henne att ringa
polisen också...

Jag går upp på rummet (hela tiden undrandes vad som
egentligen SKER i rummet strax intill....). Väl inne
ser jag att karln dumpat sin jacka dessutom i mitt rum...
SUCK!!!!......

Eftersom jag fått föga hjälp av receptionisten blir jag
dessutom rätt förbannad och går helt sonika bort
till karlns rum och bankar på dörren. HÅRT ska
tilläggas....Han öppnar inte. Jag bankar igen och viftar
med jackan framför tittögat. Jackan innehöll mobil
och plånbok med kort på söt fru . Det såg jag när jag
tittade i plånboken för att veta vem han egentligen
var denne man som dumpat sin jacka på mitt rum..

Han öppnar INTE!!!
Tro fasen det...Han har ju två bastanta, afrikanska
damer på sitt rum! Han har kanske fullt upp?

Nu går jag med beståmda steg till receptionen och lämnar
in jackan och beskriver vad som hänt mer utförligt.
Receptionisten verkár fatta läget men vet inte vad
hon ska göra...

Jag har sömnsvårigheter ändå men detta drama gjorde
ju inte den saken bättre direkt...

Jag röker, ser på TV om vart annat.
Får totalt 3 timmars sömn den natten.

Får rapport om att damerna och mannen kommit ner
till receptionen (jag passerar receptionen var gång jag
röker nämligen). Han får tillbaka sina tillhörigheter och
receptionisten hör nu en av kvinnorna säga att nu kan
han ju hämta ut pengar till dom....vilket han tydligen
också gör för han försvinner i väg med dom. Väl tillbaka
är han tycligen också otrevlig mot receptionisten som
påpekat att han betalat för ett enkelrum och inte trippel.

Det tyckte jag var rätt fyndigt och kul sagt faktiskt..*s*

Man får hoppas att sexköpet blev rätt uppenbart för
hotell-kedjan efter detta...?

Vid utcheckning morgonen efter (efter extremt lite sömn)
frågar jag hur det gått. Man svarar knappt och rätt surt
dessutom. Man kan ju tycka att de åtminstone kunnat
be om ursäkt.

Det är jättesvårt att sova på hotell för mig.
Draman liknande en deckare gör det inte lättare.

Jo...de få timmar jag sov...då drömde jag om horor
och hallickar. Man bearbetar väl i drömmar va?

Fast man kan ju inte heller vara HELT säker på
vad de gjorde där inne. Kanske spelade de Fia?

Hur som så var jag mycket trött i fredags.

Lotta -
som inte normalt brukar tycka att livet är
SÅ deckar-likt...

Mindre upplyftande...

2009-04-18T17:35:00.000+02:00

Gjorde en sådan där test (eller två egentligen) på

http://www.autismforum.se/
(sök på Simon Baron Cohen där så hittar ni mycket

"matnyttigt")

Trodde kanske att jag utvecklats eller något sedan

sist jag gjorde den..men tydligen inte...;)

Man KAN ju inte ändra en kognition hur som helst

blev jag påmind om. Visst är hjärnan plastisk men

inte hur plastisk som helst kanske?

Nedan kommer resultatet av idag (jag som tyckte

jag var riktigt emotionellt kompetent när jag tog

testen,,,,ville inte överdriva liheller...

Trodde faktiskt inte det skulle vara sååå illa...)

"Vilken slags hjärna har du?
Du har enligt testen en hjärna av typ S

(14 i empatiseringsförmåga och 31 i

systematiseringsförmåga).

Enligt Baron-Cohens teori, så har varje

människa en speciell "typ av hjärna".

Det finns tre vanliga hjärntyper.

Typ E har starkare empatiseringsförmåga.

Den här typen är vanligare bland kvinnor.

I grafen nedan återfinns typ E i övre vänstra, blåa

delen. Den extrema formen av typ E är enligt

Baron-Cohen fortfarande helt outforskad.

Typ S har starkare systematiseringsförmåga.

Den här typen är vanligare bland män. I grafen

nedan återfinns typ S i nedre, högra, gröna delen.

Enligt Baron-Cohen kan autism vara en yttring

av extrem typ S-hjärna.

Typ B är en balanserade hjärnan. Den balanserade

hjärnan ligger i det grå diagonala fältet i grafen

nedan där

empatiseringsförmågan och systematiserings-

förmågan är

ungefär lika starka.

Grafen visar inte det totala spannet av möjliga poäng, utan

det spann som testpersoner fick i en studie som Simon

Baron-Cohen genomförde 2003."

Lotta

Gränser för sig själv

2009-04-14T09:49:00.000+02:00

Ibland är livet så påtagligt trångt. För min egen del
handlar det ofta om att jag varit för snäll, för förlåtande
eller också helt enkelt för mjäkig för att säga ifrån. Ibland
har jag kanske inte ens fattat vartåt det barkar...
Saker får pågå som jag inte gillar. Värderingar som jag
inte delar får en för stor närvaro i mitt liv.
Jag vet vad som är bra för mig respektive inte bra.

Nu har jag inte riktigt en fullblodad självdestruktiv
ådra så till sist kommer den. Gränsen jag sätter för
mig själv och ibland för andra.

Till slut landar man i ett tillstånd där man måste sätta
sig själv främst. Det bara är ett måste.

Sista tiden tycker jag att jag satt gränser som heter
duga. Gränser som inte alltid är behagliga att sätta.
Gränser man önskat man sluppit sätta.

Det finns saker i mitt liv jag varit nödgad att förändra.

Förutom alla gränser jag satt blir jag nog troligtvis singel
igen som grädden på moset...

Singel som det så tjusigt heter...känns föga glamouröst
kan jag meddela. Det är väl inte vad man önskat direkt
eller såg fram emot. Men det var nödvändigt och ett val
vi gjort. Inte i ovänskap ens. En gräns det med troligtvis.
Att man aldrig får till det där med relationer..*suck*

Jag har gjort ett par andra tuffa val också den senaste
tiden. Inga roliga och framför allt inte lätta...det har gällt
umgånge och vänskap. Så trist.

Jag har också bestämt mig för att sluta röka. Det är inte
lätt just nu men jag hoppas jag lyckas. Sakta men säkert
så...jag kommer falla dit ibland men jag tror jag kommer
att lyckas till slut faktiskt. Ja ärligt...vem vill röka
egentligen år 2009? Rökare är det närmast skottpengar
på dessutom...

Jag kan ju skylla på att jag höjer dopaminet och får pauser
et.c. men faktum är att det är farligt att röka. Jag har satt
som mål att till den 1 juni ska jag vara fullständigt rökfri.
Det luktar illa också...

Ja...jag har mycket ledig tid framöver inser jag.
Jag kanske t.o.m. får färdigt de projekt jag satt igång också...
Hallelujah!!

Nu ska här pappersarbetas hela dagen. På torsdag ska jag
till Jönköping och föreläsa. Det ska bli kul. Jönköping är en
sådan där stad som jag varit MASSOR i och fortfarande
kommer det mycket folk varje gång jag är där iallafall...
Sådana städer blir det ju extra roligt att åka till. Dessutom
ligger staden oerhört vackert precis vid Vättern. Föreställ
er hur vackert det är där just nu på våren. Jag ska försöka hinna
ta en promenad längs vattnet...

I övrigt ska jag försöka spendera
resten av veckan med mitt hem...försöka få iordning det där
nya sovrummet jag nu ska renovera och inreda till bara mig
själv. Tja...det kan ju vara terapeutiskt eller något...*ler snett*

Lotta

Ifrågasätt forum för oss på nätet!!

2009-04-13T14:12:00.001+02:00

Jag har sedan många år varit medlem i ett forum för personer
med Aspergers syndrom på nätet. http://www.aspergerforum.se/.
Jag har även rekommenderat det här i min blogg och på mina
föreläsningar.

Det var ett misstag att för just mig att oreserverat rekommendera
forumet och jag är hemskt ledsen om jag lockat in några dit som
inte varit medvetna om vissa detaljer man faktiskt bör känna till.

Jag har tyvärr inte varit så aktiv så jag verkligen
sett hur det fungerat förrän nu. Det var ett misstag...

Tyvärr måste jag säga att jag under åren alltid reagerat
kraftigt (oftast nehativt på de flesta offemtöiga forum
avseende AS/ADHD på nätet.

Folk sitter bakom sina dataskärmar rent generellt och
inser inte att det finns verkliga mottagare på andra sidan
bredbandet. Jag har sett många fara mycket illa på diverse
forum i denna svängen. Tonen är ofta tuffare än vad jag
själv vill utsätta mig för.

Det finns däremot en informationspoäng samt ett delaktighets-
syfte som man inte kan förringa. För många är det t.o.m. kanske
första eller enda gången då man faktiskt kommunicerar. En dator
gör det mycket lättare än vanligt "prat" i en vanlig social situation.

På sistone har jag reagerat rejät och tagit mycket illa vid mig av
att en person jag sedan tidigare känner blivit så påhoppad i just
nämnda forum. Jag anser att den förråade tonen på nätet är
förkastlig.

Det var både oväntat och otrevligt att inse att jag faktiskt inte
själv klarar av tonen just nämda forum. Då kan man ju heller inte
rekommendera det generellt.

Droppen var när listägaren inte heller ville tala om vem han var.
Jag undrar varför faktiskt...

Då ville jag gå ur forumet (på samma sätt som jag kan byta bostad,
bank, umgänge, boende o.s.v.) men si det gick inte...man kan inte
ens gå ur Aspergerforum fick jag till svar.

Då började jag bli riktigt misstänksam faktiskt.

Vad är syftet med ett forum och inlägg som ligger
helt öppna för alla att googla på? Oavsett vad du vill.

Många därinne har skrivit om hemska situationer de eller deras
barn befunnit sig i. Skrivit om sina barn och om sina egna tillfällen
när de varit psykotiska, suicidala...ja name it så finns det på detta
forumet dessa inlägg. Man kan finna det allra mesta där faktiskt...

Om personer sedan vill gå ur (eller åtminstone få sina nick raderade
så att inläggen står kvar men med f.d. medlem eller liknande istället)
så FÅR de inte det.

Att få inlägg raderade kan jag förstå blir ohållbart men
avidentifierade är väl inte för mycket begärt? Speciellt med
tanke på forumets art och gruppen man vänder sig till.

Att många även med AS är impulsiva är ju inget nytt direkt...för att inte
tala om de som har en samtidig ADHD-diagnos. Många skriver
säkert saker de efteråt faktiskt ångrar.

Jag tycker det är osmakligt, etiskt oförsvarbart då man så specifikt
dessutom vänder sig till personer med just Aspergers syndrom.
Idag vet de flesta att personer med denna diagnos ofta har det mycket
svårt i livet.

Ska de dessutom behöva vara "googlings-bara" avseende
sina högst personliga inlägg som kanske skrevs redan år 2005
eller som skrevs i förrgår när någon just då mådde mycket dåligt.
Är det etiskt försvarbart?

Tänk dig att du impulsivt skrivit om hur jobbigt något är/varit
men sedan ångrat dig.

Då får du stå ditt kast för på detta forumet får man skylla
sig själv om man inte "förstått innebörden" av att skriva där
och där "behandlar man folk som vuxna". Citaten är direkt
ifrån de svar jag fått när jag försökte diskutera ämnet.

Är det OK att tvinga folk att ha kvar konton, nick (som ofta
blir igenkända efter några år i Aspergerkretsar) om man inte vill det?
Ska det inte räcka faktiskt med att man som jag bara inte vill befatta
sig med ett forum, oavsett anledning egentligen?

Ska man inte bara få gå ur då och få sitt nick raderat? Att inläggen
tas bort eller åtminstone avidentifieras.

Ska det inte vara möjligt att listägaren berättar vem han är och varför
forumet till största del till fullo ligger till allmän beskådan på nätet?
För evigt.

Man välkomnar frågor och föeslag stod det i det forumet jag skrev i.
Det gör man INTE, tycker jag..

När jag efterfrågade en etisk och moralisk diskussion kring detta
ämne fick jag svaret att tråden låses då vi (läs: den okände lístägaren)
inte kommer ändra uppfattning i denna fråga.

Jag rekommenderar absolut INTE Aspergerforum längre.
Var överhuvudtaget försiktig inna du går med i forum.
Kolla alltid upp vad du egentligen ger dig in på...
Det gjorde inte jag. Säkert många fler med mig.

Jag var inte ens orolig. Tänkte att uppstår problem så
är säkert en ledning för forumet samarbetsvilliga att lösa
ett sådant. Jag hade fel.

Tyvärr....På nätet kan man fara illa på MÅNGA sätt.

Jag hade önskat det såg annorlunda ut på ett forum
just som detta. Det hade varit mycket bättre för denna
gruppen samt alla föräldrar som också skriver i tråden.

Så observera om ni går med där:

1. Allt finns kvar för evigt.
2. Du kan inte avsluta ditt konto/nick
3. Moderatorerna har ofta varierande kvalitet
4. Listägaren och syftet med forumet är det ingen som vet något om...
man får inga svar om man frågar iallafall.

Trist men sant...

Lotta

P.s. Om någon känner till några andra aktiva bra forum så
rekommenderar jag gärna dom istället. Det måste väl finnas
bättre forum än detta? Där man tar större hänsyn till
människors integritet.

Just idag mår jag bra

2009-04-05T13:57:00.001+02:00

Tänk så väl livet fungerar p.g.a. en ren diskbänk, rena kläder
på plats i garderoben och mat i kylen. Det är bara det att
dessa saker inte är en självklarhet i mitt liv. Oavsett hur
mycket pengar jag än har på banken...

Visst kan man kompensera en massa med pengar (om man
kommer ihåg att fakturera så..) men det allra bästa känslan
är att inte behöva kompensera alls. När de där vardagliga
sakerna bara flyter. När jag charmant tar mig igenom en
social tillställning och folk faktiskt tycker om mig och kanske
t.o.m. vad jag sagt.

Det är så man vill ha det. Idag börjar det närma sig.
Idag är en bra dag...

Jag diskade t.o.m. direkt efter vi ätit frukost. Jag gjorde
middag igår....och diskade....och den äter i även idag. Så
stressen över att få till en middag finns inte heller. Eller
snarare stressen över att jag inte orkar göra middag,
sambon gör den då normalt istället...vilket också stressar
mig numera (för jag har fått klart för mig HUR trött han
är på att själv oftast vara ansvarig för att vi får mat i oss).

Jag börjar fundera på om jag inte ska vara ledig jämt...det
är liksom då och ENDAST då jag egentligen får till rutiner av
något slag.

Men va fasen...då tjänar man ju inga pengar och har å andra
sidan knappt något att äta.. Semester kan man glömma....
Hur kul är det på en skala?

Dessutom gillar jag ju att jobba.
Men resorna kunde man ju vara utan. Inte undra på att jag
älskade Star Trek som yngre (nåja jag måste medge att jag
fortfarande är rätt fascinerad..) för där hade de en transport-
funktion där man bara förflyttades till ett annat ställe
blixtsnabbt. "Beam me over, Scotty"......"Energize..."

Det vore något för mig det....*s*

Men faktum kvarstår, att det är mest under de lediga
perioderna jag mår riktigt bra numera. Kanske bör jag
fundera lite på det? Inte så lite heller för den delen.

Men jag undrar om det inte är likadant för alla människor
egentligen? Hur många med mig lever inte för semestern?
Vilket tragiskt liv egentligen. Ska det inte vara mer än så?
Har jag till sist blivit så normal att jag är i ekorrhjulet.
Var det också det normalitet innebar?

Lotta

5 minuter om ADHD hos vuxna kvinnor

2009-04-04T16:57:00.000+02:00

Titta på det här programmet.
Jag tycker det var sevärt...

http://www.youtube.com/watch?v=EuHllA1CQp8

Lotta

Fint väder och jag kommer inte ut...

2009-04-04T15:46:00.000+02:00

Det är strålande väder i Stockholm. Jag kommer bara inte ut i det
vackra vädret. Klockan är nu 16.18......

Jag har ätit lunch däremot. Alltid något..och vikt tvätt. Samt
bäddat sängen. Det sistnämnda gör jag inte ofta men efter att
ha sett det sista programmet av Rent Hus så har jag blivit mer
ordentlig än normalt med rutinerna hemma.

Jag blev fasen så äcklad av bakterierna folk har hemma och
är ju en sådan där allt eller inget-människa med antingen
jättefint eller jätterörigt. Ja nu har jag ju inga bra rutiner för
närvarande om jag ska vara ärlig. Det måste upp nya lappar,
scheman och allt annat trist som jag uppenbarligen behöver
för att klara de mest enkla saker men det kommer nya sådana
också.....Till veckan är det tänkt att jag ska hinna med det.

Nåja...liite rörigt kan det få vara och jag står ut
med att allt inte är perfekt men inte fasen tänker jag någonsin ha
det skitigt i grunden och inte fasen tänker jag odla bakterier här
hemma. Det är bara fööör äckligt...

Jag gillar den där blonda kvinnan i Rent Hus förresten. Jag gillar
hennes underfundiga humor och torra/krassa sätt. Hennes fascination
över bakterier (och närmast lycka över att finna dom) påminner mig
om min egen fascination för andra saker. Det där barnsligt glada i
mig när jag själv hittar något jag älskar...

Jag brukar inte vilja träffa folk så ofta men henne skulle jag faktiskt
vilja träffa.

Det gäller iallafall att se till det positiva i livet. Det blir en dag imorgon
också. Har kollat på nätet och det ska tydligen bli sol iallafall
om än något kallare. Det jag inte hinner idag kanske jag hinner
i morgon....

Ska vara social så där på riktigt (utan att jobb är inblandat)
ikväll och syrran kommer på middag. Det innebär att jag strax
måste bege mig till ICA iallafall. Tänkte tima det så jag möter
syrran där utanför så jag får lite draghjälp. Så liite ut kommer
jag ut iallafall. Även om vi inte talar om värsta promenaden
direkt...men jag behöver onekligen röra på mig...

Nu är bara frågan vad vi ska äta. Har ingen som helst
aning men kyckling är ju tydligen uteslutet (om man ska tro
mediaupploppet om glasbitar i maten)?. Vete tusan om man
ska gå på det där egentligen fullt ut men det finns ju i och för sig
annat än kyckling att äta. Nu råkar jag ju gilla kyckling så det är ju
ett aber....

Förra veckan rasade jag katastrofalt i vikt. Flera kilon faktiskt
på en vecka (en kombination av jobb, vanlig livsstress p.g.a.
oförutsedda privata händelser, gå på konferens som
deltagare...funkar mindre bra kan jag meddela.....antingen ska
jag ha en tydlig roll som t.ex. talare...för har jag inte det så ska
jag stanna hemma) och jag behöver verkligen äta ordentligt nu
när jag är ledig över påsken.

Nåja...jag får kolla in någon kokbok.
Något ska jag väl komma på....

Yngsta sonen är i Kina och hälsar på en kompis...den äldsta har
flyttat hemifrån, sambon är bortrest. Herre min je....jag har ingen
annan trigger än mig själv. Samtidigt är det ett välbehövligt lugn
som infinner sig här hemma.

Har nästan glömt hur det känns....det är SKÖNT med tystnaden.
Jag gör också saker i MIN takt, som JAG vill och INGEN annan
än jag själv rör till det....eller flyttar på det jag lagt någonstans.

Sambon tvättade igår innan han for. Utan honom och att vi
tillsammans lade ner totalt 7 timmar på att städa igår hade jag i
inte mått så här bra ens...

Tror jag ska resa bort minst EN vecka helt för mig själv i sommar.
Stänga ute allt som stör en ADHD-hjärna. Fjällvandra kanske?
På kalfjället är det ganska lugnt med mygg också....Det finns väl
stugor man kan bo i som har badkar? Man kan ju göra dags-
vandringar för sig själv....Någon som vill låna ut en hund den
veckan? Bordercollie är en favorit....*s*

Eller kanske ska jag göra som ett annat år.
Bo helt själv långt ute i skärgården.
Bunkra upp med mat och annat nödvändigt för en vecka...
och bara njuta av stillheten och en packe böcker kanske?
Eller Asien igen? Åka ett par veckor innan sambon kanske...

Ja vem skulle inte behöva det? Få vila ifred...bara rå sig själv.
Med eller utan diagnos faktiskt....

Jorden snurrar fortfarande lika långsamt. Det är bara vi som
behöver lugna ner oss några varv själva....

Lotta

Alla tvivlar...

2009-04-03T23:35:00.000+02:00

Jag antar att alla tvivlar någon gång.
Just nu är det min tur.

Jag tvivlar på att jag alls har något vettigt att
säga när jag föreläser. Ju mer jag lär mig desto
mindre tycker jag att jag kan dessutom...

Nåja...Ca 6 rapporter av skilda slag har jag hunnit
med att läsa de sista dagarna (tack du trevliga
psykolog som försåg mig med dom....du visste vad
du gjorde. Varje gång man gör ett studiebesök bör
man träffa på en sådan människa som kopierat upp
en massa intressant åt en...*ler*). Jag hann med en
sömnstudie vid AS/HFA idag med.....*häärligt*

Ja jag är ledig nu i 10 dagar. Det behövs faktiskt.

Skulle egentligen varit med som deltagare på RFA:s
konferens angående World Autism Awareness day...
men om man är så slut att man förlorar känseln i delar
av kroppen så antar jag att man ska stanna hemma...
Så det gjorde jag. Fast jag gråter blod över de föreläsningar
jag egentligen velat lyssna på....

Det är ju fasen att man inte ska orka det man vill.

Var på NPF-forumet (om Attention anordnar) förra
veckan. Den stora behållningen där var Gunilla
Brattbergs föreläsning (Imponerad var jag..kvinnan är
klockren och tänker som jag dessurom....kolla in
www.varkstaden.se så fattar ni...) och karaoken...den
var ju en hit men å andra sidan är ju egentligen bägge
sakerna specialintressen....

Annars var det inte mycket jag imponerades av om
jag ska vara ärlig...inte av föreläsningarna i övrigt. De
som jag hörde iallafall...

Jag blev mest stressad av alla människor jag skulle
känna igen. Vissa kände jag igen utan problem men
andra.....Ja herregud..en hade tydligen t.o.m. varit
hemma hos mig....utan att jag kände igen henne...
Pust!!

En annan har jag jobbat med....märkte jag när hon sade
det...piiinsamt.....

En tredje blev riktigt irriterad vid ett tillfälle t.o.m. när
jag inte visste vem det var...*suck...precis som om jag
gör det med flit eller vad tror folk egentligen...??

En fjärde har det som sport att hoppa på mig snabbt
och dessutom ta på mig när vederbörande vet att jag
ogillar det. I sådana lägen blir jag mycket fundersam...

Nä nu märker jag vad negativ jag är....fy bövelen,,

Har iallafall städat hemma i 7 timmar och DET behövdes
ska gudarna veta...

Lotta

Dagens citat

2009-03-25T09:54:00.000+01:00

Tycker om små citat. Delar här och framöver med mig av små
citat som jag funnit här och där i böcker och på nätet

Ett om dagen är ungefär vad jag själv klarar av att tänka på.

"Alla dessa dagar som kom och gick inte visste jag att det var livet."

Okänd

Mina Tankar:

Vad lätt det är att glömma i livets och vardagens stress att det är
precis det du upplever just här och nu som är livet. Om man går
och väntar på att livet plötsligt ska överraska dig med något gott.
Ja då riskerar man att få vänta länge och plötsligt är det inte ens
så mycket kvar av livet...

Njut av vårens små knoppar, de små blommorna vi börjar se,
doften av vår, vårens ljud, glassens smak och känn värmen när
du står i solen. Lev nu!!

Jag är ju ganska duktig på att vara här och nu men även jag
behöver just denna påminnelsen. Livet är NU! Njut av blomman
du ser just nu för imorgon kanske den har vissnat.

Jag tänker ofta nuförtiden att människan går så fort, fort
fram idag. Jorden snurrar precis lika långsamt som vanligt.
Det finns en poäng i att faktiskt gå långsammare fram.
Bra tips jag själv använder mig av är att vägra gå i rulltrappor
och att meditera/djupavslappna.

Vad får just du för tankar av det här citatet?

Lotta

Är du riktigt klok?

2009-03-24T02:14:00.001+01:00

En av de bästa dokumentärerna jag sett på länge...

http://svtplay.se/v/1489241/dokumentar/ar_du_riktigt_klok_

Detta är länken till den första delen och nu väntar jag på den sista.
Titta på hela programmet. Det bästa är egentligen kommentarerna
på slutet. Att det inte behöver synas att du har en psykiatrisk
diagnos och att du faktiskt kan umgås med andra ändå.

Jag är imponerad av detta program. Mycket!!

Jag är mitt i en föreläsningsperiod. I går kväll var det en trevlig
publik i Växjö jag fick möta.

I fredags var jag i Luleå. Jag tror att jag fått den finaste kommentar
någonsin på just den föreläsningen. En ung kvinna med AS och ADHD
sade efter föreläsningen till mig något liknande följande:
"Att äntligen en RIKTIG människa som vet vad dom pratar om"

Jag har sällan blivit så glad för en åhörarkommentar och det är ju
också min önskan att en del kan känna igen sig (av just de med egna
diagnoser) och se möjligheterna med livet. Både på gott och ont men mest
det GODA som livet faktiskt kan ge. Jag blir sällan rörd men hela
fredagen och lördagen (och t.o.m. fortfarande märker jag) så är jag
faktiskt det....

Att en del föräldrar och individer med egna diagnoser (givetvis inte alla
för vi är ju individer även vi faktiskt..*s*) kan känna igen
mycket av det jag berättar det visste jag sedan tidigare. Att däremot
få vara SÅ igenkännande för någon det är sällan man upplever.

Tack kära du i Luleå som talade om det för mig.
Hade du aldrig sagt just de orden hade jag aldrig vetat och gudarna
ska veta att jag behöver höra att jag faktiskt gör något bra. Speciellt
i den intensiva perioden av året då jag åker runt mycket och ofta är
helt slut av resandet.

Jo sedan sov jag förresten HELA helgen. Men det borde inte komma
som en överraskning för er som hört min föreläsning...

Har lyckats få i mig middag igår kväll t.o.m. (mjuk mat)
Nu ska jag bara sova också innan jag ska hem med planet.

Tack alla deltagare som ger så fin feedback. Jag blir så glad av att
faktiskt kunna göra något för er och/eller de individer ni har i er
familj eller på era arbetsplatser. Ni är anledningen till att jag orkar!!

Lotta

Stenar och tics...

2009-03-06T23:02:00.000+01:00

Stenar är rätt trevliga. Mjuka och hårda. Skrovliga och

lena. Ofta vackra. I alla sorters färger och en del har t.o.m.

som en själ i sig, tycker jag.

De pratar inte och förväntar sig inte heller kommunikation

från mig. Jag är rätt förtjust i stenar...*s*

För ett tag sedan skulle jag resa och jobba. Redan innan jag

åkte så var jag orolig för att åka hemifrån. Det är inte riktigt

likt mig (men jag hade bara ingen lust just då att lämna vare

sig familj eller hem).

Som tur var påminde en person mig om att det fanns fina

stenar dit jag skulle. "Smart move" av denna kvinna..hon

visste vad hon gjorde...

Jag skulle visserligen jobba men det var i detta läget

ovanligt ointressant (inte likt mig det heller men det händer..

som för alla men faktiskt tillhör det det ovanliga för just mig).

Jag kunde trots detta till slut uppbåda energi av tanken på

några stenar.Bara tanken på att eventuellt plocka sten gjorde

att den långa resan blev mer spännande och det blev också

lättare att åka iväg dessutom.

Jag gjorde t.o.m. ett riktigt skitbra jobb...

Tänk vad man kan göra med stenar....ja bara tanken på

dom...*s*

Det är inte utan att jag undrar hur jag tänker faktiskt.

Att stenar kan vara lika viktiga som en människa är ju en

absurd tanke rent intellektuellt för mig. Faktum kvarstår

att så var det faktiskt för mig just då.

Men nog har ni varit med om liknande saker kanske?

Man har förlorat en kär ägodel. Något viktigt gammalt

minne eller kanske en nallebjörn någon gång. Den känslan

av att förlora ett föremål kan vara oerhört stark. Hur vuxna

och mogna vi än är...normaltänkande eller ej.

Visst kan saker vara viktiga. Okända stenar eller okända

människor. Vad är skillnaden?

Egentligen?

Ja..jag har aldrig påstått att jag är heeelt normal (bara halvt)

och ofta skiljer sig mina tankar från de flestas tror jag?

Fast inte alltid. Jag är riktigt normal samtidigt.

Det är skumt det där...att vara normal men ändå inte

...samtidigt. Väldigt skumt. Om jag inte förstår det själv kan

man ju inte kräva att andra ska förstå det heller...eller förstår ni?

Förstår ni det jag själv inte alltid förstår?

Vissa saker förstår jag men andra förstår jag inte helt faktiskt.

Periodvis anser jag ju att jag plötsligt är ganska normal.

Jag så normal man nu kan bli och när man kompenserar väl

så man anses vara "normal".

Sedan kommer plötsligt alla symptom med full kraft

i ett annat läge och jag påminns om att såå normal

var jag nog inte...Lite chockartat och sorgset samtidigt.

Riktigt skumt har det varit och speciellt den sista tiden.

Jag har försökt träna bort en mångårig ovana jag har att

alltid ta mig på axlarna. På mina spända muskler. Har ett

par nackskador sedan gammalt dessutom.

Trodde det var en ovana bara...

Tills jag plötsligt fick två tics helt nya tics plötsligt.

Insåg att de ersatte det tic (eller vad de nu är..tvång eller

gudars vet..??) jag ägnat mig åt under så många år....

"nack-pillrandet".

De nya ticsen var dessutom däremot omöjliga att

kontrollera. Ryckningar i nedre delen av ögat t.ex. är inte

vare sig behagligt eller önskvärt kan jag berätta.

Drickande av vatten okontrollerat antal gånger...

(lite åt gången bara dessutom) och sedan ett springande

springande på toaletten likaså. Riktigt nödig liksom...

även om jag knappt druckit (och det är inget fel på vare

sig njurar eller urinvägar...normalt känner jag ju inte

knappt av att jag är kissnödig ju .

Vad är det som händer?

Riktigt absurt blev det när jag insåg att jag inte alls

behöver springa på toaletten när jag t.ex föreläser eller

när jag skriver eller läser forskning utan då känner jag

ingenting alls förrän det är KRIS och måste gå direkt...

som vanligt liksom...

Det är konstiga grejer och är troligtvis orsakade av stress.

Så nu måste jag börja titta mer på den biten. IGEN!!!!!

Ännu mer struktur i livet kanske? Balans mellan arbete

och vila har jag redan. Hyfsat bra dessutom.

Ibland blir jag trött på allt jag måste göra för att kompensera.

Ibland vill jag faktiskt bara vara JAG. Vem jag nu är förresten?

Någon med nya symptom/tics som man aldrig haft var ju inte

direkt muntert....får verkligen hoppas att detta går bort av

sig själv.

Att jag är repetetiv...ja det vet jag och det ÄR jag men det

var länge sedan jag hade tvång/ticsliknande symptom.

Jag minns en tid när jag fick för mig att jag inte kunde gå

på vissa gator. Jag tyckte det var så absurt att jag faktiskt

tvingade mig själv att gå på dessa gator ändå..

(Detta var innan jag fick diagnoserna) Lite självexponering

så där...och det fungerade faktiskt bra.

Men hur man hanterar sådana här saker jag nu börjat uppleva

har jag faktiskt ingen personlig erfarenhet av. Sonen fick ju en

ticsdiagnos (med motoriska och vokala tics när han var ung)

men jag har aldrig upplevt att jag har det....och jag vill inte ha

dess symptom heller!!!!! Bort liksom!!!!

Jag vet ju vilka tips jag gav sonen som fungerade men har inte

ens kommit till det stadiet än tror jag. Jag är fortfarande chockad

att jag har sådana symptom. Det tar nog en stund innan jag landar

i stadiet för att göra något åt det. Har jag tur försvinner de men de

har funnits ett tag nu faktiskt. Flera månader t.o.m.....

Ska till läkaren nästa vecka. Det är tur det. Nu får han banne mig

förklara vad det är som sker med mig. Ja han ska ju kunna sådant..

det är det jag har honom till bl.a.

Jag var ju nästan symptomfri de flesta dagar nyss. (ja om man

kompenserar väl med allt möjligt så kan man faktiskt känna

sig som alla andra....ett litet tag lyckades jag iallafall...Ja nästan

normal kände jag mig iallafall under en tid. Jag trodde på det själv

iallafall.

Vad hände egentligen?

Lotta

KBT - Äntligen!!!

2009-03-06T20:28:00.000+01:00

Jag blev plötsligt erbjuden en KBT-behandling.
Man tror inte det är sant. Ja eller erbjuden att man
skulle ansöka om det iallafall...

Efter min utredning var just detta (det enda tror
jag förutom medicinering) från utredande läkare.
År 2003 eller tidigt 2004 tror jag doktorn skrev
den rekommendationen.

Trodde i min fantasi att jag skulle få det och att
det var vanligt. Så var inte fallet. Jo men visst..jag
erbjöds faktiskt en KBT (10 träffar)efter ett par år
via Aspergercenter. Jag gillade dessutom psykologen
(en kvinna som var kanske 10-15 år äldre än mig)
där. Jag tyckte t.o.m. att hon var skitbra!!
Jag hann gå en gång sedan blev hon tyvärr
sjukskriven...typiskt....men bra var hon,

Numera är vi vuxna med diagnos överförda till
den vanliga vuxenhabiliteringen. Något ADHD-
team finns inte för de som inte är nydiagnosticerade.
Aspergercenter för vuxna är reducerat just ämnat
för bara nydiagnosticerade de med...
Vi är gamla och förlegade vi som fick diagnos 2003..
lite komiskt....:)

Den största behållningen med Aspergercenter (så
länge man fick gå där) var annars arbetsterapeuten.
Den kvinnan var också riktigt bra.
(Sedan fanns det några stolpskott också
men sådana finns det ju överallt)

Sist jag talade med vuxenhabiliteringen hade de ingen
KBT-utbildad. Kanske har de det nu? Vet inte. Får
fråga...om jag någonsin lyckas komma dit. Jag har
idag inga högre tankar om habilitering för min egen del
...tyvärr måste jag säga.

Jag har kommit fram till att jag själv måste ta ansvar
för mitt eget liv. Hur ojämt och bräckligt det än är.
Många gånger har det bara varit en illusion den
hjälpen jag fått och jag har insett att jag oftast gör
saker bättre själv. Det här gäller de flesta instanser
jag haft kontakt med. Det blir bäst så. Det går fortast
och det blir inga försvårande kommunikationskrockar
heller. För att inte tala om konekvenserna man får ta
när de begår misstag som påverkar hela ens liv. I de
lägena får man vackert ta konsekvensen någon annan
åsamkat..Inte ens får man en ursäkt..

Hur som så är jag ju rädd för tandläkaren. Det är
via min nya tandläkare jag nu äntligen har erbjudits att
söka insats för det med hjälp av KBT.
Ja hela den proceduren sköter tandläkaren och främst
psykologen t.o.m. Inte ett dugg behöver jag göra eller
ordna...ljuvligt! Det finns ansvarstagande människor
faktiskt. Synd att de måste vara hos dyra tandläkare som
ingen vanlig dödlig har råd att gå till. Eller inte ens vet att
de finns...

Märkligt i sammanhanget att inte Medicinsk tandvård hade
kognitiv terapi att erbjuda....de hade någon egen modell
utformad efter dynamisk terapi....På en mottagning
dit alla med funktionshinder hänvisas.... Intelligent! (obs ironiii)

Lite roligt i sammanhanget är det att det var just
tandläkaren och inte habiliteringen som skulle
erbjuda mig detta. En privattandläkare dessutom.

Glad i hågen gick jag iväg idag då och träffade en
psykolog som verkligen verkade proffsig dessutom.
Googlade lite på vederbörande när jag kom hem och
insåg att det var han också.
Karln vet vad han pysslar med!!

Nåja...framtiden får väl utvisa hur bra han är men
jag har iallafall goda förhoppningar. Dessutom är jag
jäkligt trött på att vara rädd för tandläkaren. Det
är väldigt opraktiskt kan jag berätta. Jag har varit
det sedan jag var liten så jag vet...

Jag kommer också behöva egen KBT-terapi om jag
nu kommer in på KBT-utbildningen til hösten.
Två flugor i en smäll liksom. Prima när saker bara fungerar...

Har läst en del idag om MBT -mentaliseringsbaserad
terapi. Den borde ju vara bra för alla som har problem
med mentalisering oavsett orsak? .

MBT utgår ifrån en anknytningsteori och en inlärningsstil
som jag inte är helt säker på att den fungerar fullt ut just vid
ADHD eller framför allt vid Aspergers syndrom. Men nog tror jag
att det kan hjälpa en bit på vägen oavsett orsak till svårigheten.
Kanske... Måste lära mer först...Behöver titta närmare på
kognition/inlärningsstilar....kontra inlärning av denna sorten.
Är inte ett dugg övertygad märker jag nu när jag skriver om det.

Att kunna mentalisera bättre vore ju onekligen fantastiskt.
En sådan där dröm jag faktiskt har. En del av den sorg jag
känner då och då (ständigt i bearbetning) är just att den
förmågan verkar vara så låg hos mig. Eller ojämn är kanske
ett bättre ord. Ojämn som Himalaya...

Ibland undrar jag om jag har förmågan alls. Speciellt i
sociala sammanhang där nästan allt är inlärt rakt av och
görs mycket medvetet av mig. Självbevarelsedrift snarare
än reell förmåga.

Sökte lite om begreppet mentalisering. Hittade bl.a.
följande..

"Mentalisering, d.v.s. förmågan att förstå sig själv och andra utifrån inre
mentala tillstånd, är ett begrepp som sveper fram över psykologivärlden
och tillmäts en ständigt växande betydelse. I dag menar allt fler att de flesta
psykiska störningar har samband med att mentaliseringsförmågan brister."

"reflektionsförmåga, självinsikt, symbolisering, empati, mindfulness
med flera. Man kan säga att mentalisering inkluderar allt detta."

"Begreppet kan misstolkas som att det bara handlar om en mental,
intellektuell process, men den inbegriper känslorna i allra högsta grad.
Dessutom kan mentalisering vara implicit, då man inte använder ord
och analyser som i explicit mentalisering, man förstår intuitivt och handlar därefter"

Jag tycker det verkar som normaltänkande liksom automatiskt pendlar mellan att vara i sig själv och kunna ställa sig utanför och se på sig själv utanför. Det verkar vara en naturlig process som de bara gör. Om jag nu ens kommer på att jag ska göra detta så måste det vara mycket medvetet och liksom något jag "sätter på".

Jag skulle MYCKET gärna bara automatiskt göra så...

Jag antar att man bör kunna lära in det. Enligt forskningen så ska man kunna lära in det. Jag har inte riktigt fatta hur bara. Speciellt vid AS.

Så här stod det i SvD den 3 december 2008 om detta:

"Steg ett är att kunna identifiera affekterna och stabilsera känslouttrycken.
Vad är det jag känner?
Hur är det att ha den affekten inom sig?
Måste jag omedelbart uttrycka min vrede, eller finns det andra sätt att hantera det som får blodet att koka?
Är det rätt strategi att fly från en relation så fort jag tycker att kärleken börjar svalna?

Steg två är att bättre kunna förstå vad som händer och varför, både i nusituationen (i gruppen eller i mötet med terapeuten) och i en vardagssituation. Patienten är kanske medveten om att hon mår väldigt dåligt. Då utreder man vad som hänt, kanske den direkta orsaken var ett bråk med pojkvännen. Sedan kan man bearbeta det, för att göra bilden så mångfasetterad och nyanserad som möjligt samt ta fram känslor vid sidan av det omedelbart uppenbara.

Steg tre är att utveckla stabila och trygga relationer. I sådana ställs mentaliseringsförmågan på sin spets, man är mer eller mindre öppen och därmed väldigt sårbar och gamla mönster som kanske går tillbaka till relationen till föräldrarna väcks till liv.

Det kan låta som om det här var intellektuella, ”mentala” övningar, men det är det minsta det är, eller ska vara. Ämnena för samtalen ska vara känslomässigt relevanta, de ska gripa tag i känslolivet. Annars blir samtalet ointressant eller avslaget. Det blir en låtsasterapi."

Sedan skrivs även följande i samma artikel..

"Om ett samtal inte längre är en reflekterande dialog kan man behöva stoppa upp ett tag. Det kan man göra på tre olika sätt inom mentaliseringsbaserad terapi, MBT"

"1. ”Stoppa och stå kvar”, om samtalet har spårat ut och det inte går att komma vidare. Det kan hända om känslorna är för upprörda – i det fallet brukar ilskan vara den värsta boven – eller om ångesten stigit till för hög nivå. Man får lägga ämnet på hyllan, och tala om det någon annan gång.

2. ”Stoppa och utforska”, om mentaliseringsförmågan verkar ha gått i botten kan man försöka ta reda på varför, om det finns tillräckligt med lugn och klarhet i tanken.

3. 3. ”Stoppa, backa och utforska”, om det finns anledning att gå tillbaka i samtalet och undersöka var det började gå snett och varför den äkta dialogen upphörde. Man spolar tillbaka bandet och ”lyssnar” på det som sagts tillsammans. Det går oftast att hitta en punkt där någon reagerade starkt: Vad hände? Vad blev följderna?

Ja dessa tre steg lät ju som basic tycker jag. Iallafall om man arbetat länge med social och emotionell träning...Inget revolutionerande direkt...Lägg till kunskap om funktionshinder, alternativ kompletterande kommunikation så är det precis det man redan gör för personer med t.ex. ADHD eller Asperger som nu råkar ha det behovet. Samt en massa mer som jag faktiskt föreläser om.

Kanske har jag missförstått metoden? Men den verkar grunda sig på en inlärning via imitation. Kanske inte heelt lysande vid just AS. Om någon vet något annat eller kan upplysa mig om det jag kanske inte begriper så meddela mig gärna om det.
Sådant mottages tacksamt.

Lotta

Lite nya grejer..

2009-03-06T15:58:00.000+01:00

Hej på er..

Idag är jag ledig och läser en massa matnyttigt om AS och ADHD.
Gissa om jag njuuter...*s* Specialintressen är fina grejer...:)

Slänger in lite som ni kanske kan ha nytta av?

ADHD Research Updates
Children with Attention Deficits Concentrate Better After Walk in the ParkAndrea Faber Taylor and Frances E. Kuo

Objective: In the general population, attention is reliably enhanced after exposure to certain physical environments, particularly natural environments. This study examined the impacts of environments on attention in children with ADHD. Method: In this within subjects design, each participant experienced each of three treatments (environments) in single blind controlled trials. Seventeen children 7 to12 years old professionally diagnosed with ADHD experienced each of three environments-a city park and two other well-kept urban settings-via individually guided 20-minute walks. Environments were experienced 1 week apart, with randomized assignment to treatment order. After each walk, concentration was measured using Digit Span Backwards. Results: Children with ADHD concentrated better after the walk in the park than after the downtown walk (p = .0229) or the neighborhood walk (p = .0072). Effect sizes were substantial (Cohen's d =.52 and .77, respectively) and comparable to those reported for recent formulations of methylphenidate. Conclusion: Twenty minutes in a park setting was sufficient to elevate attention performance relative to the same amount of time in other settings. These findings indicate that environments can enhance attention not only in the general population but also in ADHD populations. "Doses of nature" might serve as a safe, inexpensive, widely accessible new tool in the tool kit for managing ADHD symptoms. (J. of Att. Dis. 2009; 12(5) 402-409)
Link to Abstract

Jag tror man mår bättre och blir mer fokusera efter att dansa vilt till sin favoritmusik också:)
Man borde använda sig mycket mer av den fantastiska, och dessutom lättillgängliga, metoden MUSIK!!!!

och så lite om sömnstörningar vid ADHD...

Contact: Kelly Wagnerkwagner@aasmnet.org708-492-0930American Academy of Sleep Medicine
Underlying sleep problem linked to attention deficit/hyperactivity disorder in children
This is the first study to compare in-home measurements of sleep architecture in children with ADHD and no co-morbidities with that of controls, while also controlling for potential confounders
Westchester, Ill. — A study in the March 1 issue of the journal SLEEP suggests the presence of an intrinsic sleep problem specific to attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) and supports the idea that children with ADHD may be chronically sleep deprived and have abnormal REM sleep.

Results show that children with ADHD have a total sleep time that is significantly shorter than that of controls. Children in the ADHD group had an average total sleep time of eight hours, 19 minutes; this was 33 minutes less than the average sleep time of eight hours, 52 minutes, in controls.

Children with ADHD also had an average rapid eye movement (REM) sleep time that was significantly reduced by 16 minutes.

According to the principal investigator and the lead author, Reut Gruber, PhD, director of the Attention, Behaviour and Sleep Lab at the Douglas Mental Health University Institute, results of the study were encouraging, as the researchers were able to control for many confounding factors, which reduced some of the confusion and contradictions discovered in previous studies. Measuring sleep architecture in the children's beds at home using portable PSG, also allowed researchers to better represent the natural sleep pattern, thus increasing the validity of the study.

"I do not believe that sleep per se is the cause of ADHD, but it may make the symptoms worse in children with sleep problems. There are reports in the literature in which treating sleep problems led to improvement in ADHD symptoms but I suspect that these results were seen in children with sleep apnea. More research needs to be done in order to determine if sleep affects ADHD children with no primary sleep disorder."

According to the authors, ADHD is one of the most prevalent conditions in child psychiatry, and 25 percent to 50 percent of children and adolescents diagnosed with the disorder have clinically reported sleep problems. Partial sleep loss on a chronic basis accumulates to become a sleep debt, which can produce significant daytime sleepiness and neurobehavioral impairment.

Studies also have shown that disrupted sleep can affect daytime learning and attention in childhood and can lead to ADHD-like symptoms.

Portable polysomnography sleep recorders were used to perform overnight sleep recordings on 15 children diagnosed with ADHD without comorbid psychiatric problems, and on 23 healthy controls. The children were between the ages of 7 and 11, were not taking medication and were instructed to avoid products containing caffeine for at least seven days leading up to the overnight sleep study, which was performed in each child's home.
Parents completed the Child Behavioral Checklist, a 113-item questionnaire assessing behavioral and emotional problems. Children also were assessed for pubertal development. Factors such as age, sex, gender, socioeconomic status and parents' marital status were controlled.

According to the authors, this study may suggest that ADHD children suffer from an intrinsic sleep problem that could be related to the underlying pathophysiology of the disorder. They report that the impact of sleep duration on neuropsychological functioning in children with ADHD should be investigated further. Additional studies also will be required to examine whether shorter sleep duration in children with ADHD is associated with ADHD-like symptoms, including behavioral problems and poor neurocognitive functioning. The authors suggest that if a functional alteration of sleep in children with ADHD can be confirmed, then it may be possible to develop therapeutic approaches for optimizing and individualizing the children's sleep regimes.
###
More information about sleep and ADHD in children is available from the AASM at http://www.sleepeducation.com/Article.aspx?id=835.

Prima....:) Då har alla fattat nu att det även är viktigt att kolla på hur man sover....för att inte tala om hur regelbundet man äter et.c....

också några informationslänkar om Kognitiv Beteendeterapi - KBT

(på engelska som nästan alltid tyvärr)

http://www.myadhd.com/1300introtocognitive.html (vad är KBT?)

http://www.myadhd.com/1302cbtanxiety.html (KBT vid oro)

http://www.myadhd.com/1301cbtdepression.html (KBT vid depression)

Annars förläser jag för fullt just nu. Var nyss i Kalmar där 300!!!! personer hade valt att spendera sin onsdagskväll med att lyssna på mig. Vilken härlig publik och viken ynnest det egentligen är att få sprida information. Jag känner mig mycket tacksam för att jag får den möjligheten.

En av kvinnorna på förläsningen hade sett den TRE gånger! Helt otroligt och jag blev så stolt över att hon kom igen. Du vet vem du är...:) Vi har rökt ihop i pauserna och jag kände t.o.m. igen dig (vilket jag inte gör så ofta).

Nästa gång...säg till mig...så släpper jag in dig gratis. Bara säg till....

Lotta

Träna på att åka kommunalt

2009-02-22T09:22:00.000+01:00

Jag tränar ju kontinuerligt på att åka kommunalt.
Försöker då och då att passa på. Företrädesvis
när jag är ledig och utvilad. Fredagen för ett tag sedan
var en sådan dag. Först tränade jag här på hemmaplan
(ja med en personlig tränare då så det blir någon träning
av) och sedan skulle jag till min sjukgymnast.

Då färden går till Hötorget så innebär det byte
kommunalt t.o.m. men resan går annars väldigt
fort faktiskt. Det gäller att ha en åkremsa och det
hade jag en redan (preparerat för annars kommer
jag inte iväg). Jag ska även ta mig i god tid till stationen
(det gick bra denna gång...inte givet liksom för mig) och
sedan åker man..."as simple as that.."

Sedan händer det underliga saker. Jag kommer
ner på spåret (Södra Station) och där kommer ett
godståg med träd...Ja typ granar i mängder...

Det var rätt fascinerande och inget säger de heller
i högtalarna då tåget blir stående på stationen (jag
inser nu att mitt tåg kommer att bli försenat). Lite
spännande var det dock med alla dessa granar...inte
riktigt vad man förväntat sig när man tar pendeltåget...
men en del stack ut gär och där och såg ut som de skulle
ramla av..så lite orolig blev jag. Tåget kom till sist.
Försenat (ingen kommentar ens i högtalaren).

Vid ankomst på T-centralen så ska jag gå igenom
centralen för att åka tunnelbana. På vägen där på
T-centralen ser jag plötsligt hur många konstiga
människor som är i farten på just T-centralen.
Mitt på dagen t.o.m.....

När t.o.m. jag ser detta så ÄR de konstiga.
En del verkar påtända av någonting med konstiga
blickar och man är rädd för att ens ha någon ögonkontakt
med dom av misstag. Det är som om de skulle kunna
explodera när som helst. Det finns en massa riktigt
sjuka människor (i mina ögon då..jag kan ju egentligen
inte veta om de ens är sjuka) som rör sig där faktiskt.

En del bara hänger...verkar fördriva tid eller något...
säljer droger eller nåt annat läskigt och olagligt?
Andra går och pratar med sig själv och verkar
halvpsykotiska. Vissa är klart uteliggare. Sargade
människor såg jag gott om denna dag. Både läskigt
och ledsamt på samma gång.

Dessa underliga typer blandas med andra.
De flesta som åker tunnelbana idag verkar vara just ungdomar,
pensionärer (men även de verkar ha minskat?), invandrare
och skummisar. Samt de som jag då kanske...vi som inte har
körkort. Vi som tränar på att åka kommunalt?

Fast jag kan ju undra efter denna resa om det verkligen är
så bra att träna på att åka kommunalt? Det verkar ju lite farligt
t.o.m. På kvällarna åker inte ens mina barn faktiskt (de har INGA
problem med att åka kommunalt säger dom)....det säger en del...
De tycker helt enkelt att det är för stökigt på tunnelbanan
vid den tiden.

Är det inte bättre att träna på att ta körkort kan man undra?
Verkar inte lika farligt. Men självklart mycket dyrare. Man
skulle ju iallafall kunna ha det bra mycket lugnare i en bil
avseende perceptionssvårigheterna. Dessutom kan man ha fin
musik på. En trygg och ganska förutsägbar värld då. Om man
bortser från trafiken. Men man kan ju köra försiktigt och med
ett gott omdöme. Folk kommer heller inte så nära och man
behöver inte vara särdeles orolig för att någon hoppar in i bilen.
Dessutom kan man låsa bildörrarna om man nu skulle vara lite
rädd för det.

Hur som så kom jag iallafall fram till Hötorget.
En stations resa kan ju t.o.m jag hålla koll på (jag måste nämligen
ha koll på stationerna när jag åker. Slappnar jag av så åker jag
nämligen förbi den stationen jag ska av på. On eller off liksom... )

Väl framme hittade jag inte iallafall. Jag har åkt taxi dit tidigare...
Det slutade med att jag fick gå upp på marknivå för att hitta rätt
uppgång...för att gå ner på tunnelbaneplanet igen (där
sjukgymnasten finns)...hehe...

Nu brukar jag hitta bra till ställen jag varit på en gång. Men då
ska jag ha gått/åkt just den sträckan. Nu blev det ju annorlunda...

Lätt svettig kom jag iallafall fram (fyra minuter för sent) och fick
min behandling.

Idag skulle jag varit där igen men jag försov mig..... förra gången jag
skulle varit där fick jag avboka p.g.a. att jag var sjuk.

Det är alltid det jag ska göra privat som blir lidande...det är privat
jag slappnar av och då glöms saker ofta bort. Eller som igår....då jag
var så trött att jag inte ens orkade hämta klockan jag skulle ställa så
jag kalkyrerade med att jag nog skulle vakna ändå....
Det gjorde jag INTE...Jag vaknade en halvtimme efter min behandling
skulle börjat.

Det blir dyrt det här....som alltid när man har ADHD....Två behandlingar
har jag tvingats ställa in....suck...à 450:- styck på en vecka.,...
Inte är man gjord av pengar direkt men det borde man vara när man
har AS/ADHD..... för det är jäkligt dyrt kan jag meddela...

Lotta

Media-vila

2009-02-17T08:27:00.000+01:00

Har nu mediavilat större delen av den tid jag hade föresatt mig.

Det var mycket skönt. Ska planera in en till faktiskt.
Det var riktigt rogivande och jag fick mycket mer energi
över till annat nödvändigt i livet.

Bäst är väl att hitta en "gyllene medelväg" men eftersom
jag vet med mig att jag inte är så vidare bra på detta
med "lagom" så tänkte jag helt enkelt planera in denna
sorts vila. Det sättet passar nog mig bäst.

Jag fastnar lätt i media ju...det kan vara datorn..framför
en TV som jag knappt ser på, i telefonen om någon ringer
(själv ringer jag ju knappt mer än nödvändigt och bara
om jobb nästan). Nej...det är npg nödvändigt att schemalägga
det mesta i mitt liv. Då brukar saker fungera ju...

Igår utbildade jag familjebehandlare i en stad i Sverige.
Det var en givande dag för mig och en trevlig grupp att
undervisa för dessutom...

Men det bästa av allt var att de hade en chef som bjöd på
hembakat hela dagen. När jag åkte fick jag med mig en
massa chokladrutor (min absoluta favorit).

Bra kund det där..*skratt*. Det är inte alltid man får med
sig chokladrutor hem... Dit vill jag absolut tillbaka och
man glömmer dom aldrig heller...:) Jag tror t.o.m.
att jag kommer ihåg hur hon ser ut Familjebehandlings-
chefen...det är inte illa för att vara mig och komma ihåg
ansikten.

Se vad man kan göra med lite chokladrutor.
Alla metoder är bra utom de dåliga.....*skrattar*

Lotta