Vad näthat och mobbing skapar

Vaknade hemskt tidigt och bara ligger och funderar. Livet är inte

så himla lätt alltid och jag har sällan blivit ett föremål för ett

sådant rent ut sagt näthat (av mig till stor del mest okända -

men även kända - människor) som jag blev i fö

rrgår. Det var

en ruggig känsla att känna på och jag reagerade mycket kraftigt

och började gråta av visst t.o.m. Speciellt som jag faktiskt inte

gjort något vare sig allvarligt eller ens menat illa. Jag hade bara

inte strukit medhårs i en kommentar (inte ens strukit mothårs).

Vips, så var jag helt OK att hata och drevet var igång och

kommentarerna och diskussionerna om hur hemsk jag var

var ett faktum inom minuter. Jag blev i ärlighetens namn

helt chockad. Redan slutkörd efter en föreläsning i Värnamo

med över 400 deltagare och en 12 timmar lång resa det senaste

dygnet (på 8 (ÅTTA!) tåg dessutom) var krafterna redan inre

de allra bästa.

Såhär ett par dagar efteråt har jag fortfarande en rejäl bismak

i munnen av det och vaknade med tanken på det. Inser stilla

a

tt vad jag fick känna på ändå bara var en mikrodel av vad en

hela tiden mobbad människa får utstå varje dag. Om det tog

mig så illa så kan jag bara drömma om hur en ung person har

det av att leva så dag efter dag efter dag...

Jag minns förstås alla gånger jag aldrig passat in. Hata-Lotta-

klubben som fanns i skolan och framför allt hur jag som vuxen

förkastats för den icke-normativa jag varit (då jag förstod bättre

och smärtan därmed var mer påtaglig). Jag har ju även sett ett

barn fara illa på nära håll. Men det var ett tag sedan. De sista

åren har jag varit ganska förskonad från direkt hat. Sluppit att

uppleva hur människor som du tror ska finnas där plötsligt inte

alls fanns där (för det blev ju obekvämt och något av det

negativa mot mig kunde ju smitta av sig på dem kanske?).

Andra fanns men chocken av att bli så utelämnad kändes igen.

Jag har känt den känslan förr. Den var INTE obekant.

Tänker att nätet verkligen är en ny arena för mobbing.

Ytterligare ett sätt att kränka. Hur media är det också på ett

helt annat vis än tidigare för många där drabbade. Någon

insinuerade att eftersom jag var en offentlig person så får jag

tåla att bli granskad och tolkad negativt (även om det är

oförtjänt) och ta ansvar för varenda litet ord som kan feltolkas.

Att det sedan direkt skadade mig (eller som i detta fallet fick

ett direkt resultat för mitt arbete) var det nog ingen som

hade en tanke på eller kanske ens brydde sig om.

För jag får bara ta det. För jag är offentlig?

Det är dagar som denna som jag på allvar undrar vad jag

pysslar med och om jag inte bara ska ta ett litet anonymt

hemförsäljningsarbete och byta namn t.o.m.. För ska detta

vara effekten av all den kraft jag under så många år lagt

ner på att förändra värderingar i vårt samhälle. Att försöka

pränta in budskapet att "olika är bra" så vet jag inte hur

mycket mer jag egentligen orkar. För jag är bara människa

jag med och jag har också känslor. Hur offentlig jag än är.

Jag är inte ett dugg perfekt ens nämligen...

Bortsett från mina egna känslor så fick det något gott med

sig i alla fall. Jag kom ihåg hur det kändes. Så jag kan berätta.

Så jag vill rikta

några ord till alla er som nu börjar arbeta som

personal igen efter era semestrar. Vare sig ni arbetar med barn

eller vuxna eller bara är kollega. Jag vädjar till er. Ta vara på

dem ni har i er närhet. Var snälla mot dem. Samt var extra

noggrann på att ta med dem alla i en gemenskap. Håna dem inte

och förtala dem inte. För det nöter sönder dem. Sakta men

säkert. Självmord begås av barn och vuxna som inte orkar

leva med detta varje dag. Jag hör talas om och har själv sett

för mycket. Det sker alldeles för ofta.

Var rädda om varandra!!

Själv ska jag ta mig en allvarlig funderare på vad jag arbetar

med. För min egen skull den här gången.

Är det verkligen värt det? Jag vet faktiskt inte.

Lotta Abrahamsson