"De onödiga ska bort! Skjut de splittrade"

Ett par år sedan men jag hör fortfarande samma histora om

och om igen. Det senaste året känner jag till flera som redan

begått självmord i statens "vård",

Nu skönjer för varje år fler och fler skrämmande artiklar där

Aspergers syndrom skildras som våldsverkare (tvärtemot

all forskning dessutom). Förut kallades alla psykopater när

de begått fruktansvärda saker men nu skrivs det Aspergers

syndrom. Ibland flera gånger i veckan.

Här finns en av de få artiklar som

hävdar motsatsen men de andra är ännu i majoritet. Vem

vill ha en sådan diagnos då? Vad kommer det resultera i när

färre söker hjälp? För individer och för samhällskostnaden

i en förlängning? P.g.a. den stigmatisering media och vår

intolerans i dagens samhälle. En bild media skapar och

som de som leder Sverige inte stoppar.

Nationalistiska och lokalpatriotiska strömningar finns redan

i Sverige (nota bene att Sverigedemokraterna INTE redovisar

sina partibidrag offentligt vilket kritiserats av

Europakommissionen) och har fått ett rejält fäste i en tid där

tryggheten känns hotad och inte ens din pension eller en värdig

åldersom är självklar längre. Än mindre ditt barns trygghet på

ett vanligt fritidshem. Strömningar som länge ansett att vi med

diagnoser är "icke önskvärda".

Personer mer Aspergers syndrom är nog dagens homosexuella,

judar, ogifta promiskiuösa mödrar, zigernare och annat "patrask"

som anses vara en säkerhetsrisk? Inte heller får vi köra tåg eller

ha arbeten som kräver säkerhetsklassningar.

Naturligtvis läggs all skuld fortfarande ofta på föräldrarna, främst

modern. Speciellt idag när barn inte får omhändertas längre p.g.a.

"eget beteende" som beror på funktionsnedsättningen (lagstiftarens

intentioner efterföljs inte tyvärr och idag riktar man sig från

socialtjänstens sida ånyo in sig på föräldrarna istället). Redan vid

graviditeten ifrågasätts man som förälder idag. Riskerar få sitt barn

omhändertaget.(vilken tur att jag inte visste om mina diagnoser på

den tiden. Den ena sonen är kursetta på Handelshögskolan och den

andre har fast arbete sedan många år. Dessutom mår de bra).

Vi talar de facto om nedärvda funktionsnedsättningar som har en

högre ärflighet än de flesta andra tillstånd. Enormt hög. Herediteten

vid Aspergers syndrom är ca 90% och vid ADHD 76%. Du KAN inte

skapa en ADHD eller Aspergers syndrom av bristande omsorg om

ditt barn (även om barnens tillstånd givetvis kan förvärras eller

förbättras avseende den kunskap/trygghet och kärlek som finns

omkring det. Vi är ju självklart produkter av

BÅDE arv och miljö).

Men under åren har jag träffat MÅNGA, MÅNGA föräldrar till

barn med dessa diagnoser. Jag träffar hundratals föräldrar och

yrkesversamma varje arbetsvecka. De allra flesta har i mina

ögon varit #good enough", utan tvekan. Dock ifrågasatts de på ett

sätt man inte skulle önska sin värsta ovän. I många fall har statens så

fantastiska vård resulterat i att barnen suiciderat i deras vård.

Misshandlats och farit mer illa än de skulle gjort hemma. Då

kunskapen om gruppen inte är så hög i den världen. Resultaten

för statens vård av denna grupp är så skrämmande dålig att

dessa siffror törs politiker inte plocka fram.

Socionomernas och lärarnas lärosäten lever sitt eget gamla

lilla liv. Tjänstemännen styr alltjämt. Ofta, ofta enligt gamla

teorier. Godtyckligt och utan ett vetenskapligt underlag ens.

Varken socionomutbildningarna eller lärarutbildningarna

utbildar för gruppen med fuktionsnedsättning.

Vi talar ju ändå om ca 6-7% av alla barn. Inte en helt försumbar del.

De är tydligen försumbara då eftersom vi inte behöver lära oss hur

de ska utbildas/stöttas?

Skriva skit om gruppen i media och kritisera diagnoserna går

däremot alldeles utmärkt. Det som borde vara ren diskiminering

enligt vår nya lagstiftning.

Det är val 2014. Jag har ännu inte funnit ett parti som tar denna

fråga på allvar. Men med tanke på det antalet som har diagnoser

OCH deras anhöriga kan man ju tycka att det vore vara av

intresse för de politiska partierna. All politik är viktig men det

allra viktigaste för en förälder brukar vara att deras barn har det

bra. Kanske ett tips för er alla politiker?

Tyvärr Jan Björklund (fp). Det går inte att vare sig uppfostra bort

eller straffa bort beteenden som handlar om att barn/vuxna inte

klarar av att ta eget ansvar. Då behöver de en möjlighet till den

inlärningen istället.

De flesta människor gör nämligen gärna "rätt".

Om de vet hur. Det är en instinkt nämligen för flockdjur. Vi vill

kunna "vara med" och inte hamna utanför en flock. Vi vill även ha

möjligheten att kunna välja om vi vill vara med eller inte ibland.

De med neuropsykiatriska diagnoser brukar sällan ha det valet.

Många är alltid utanför utan en alldeles speciell social och

emotionell inlärning. En inlärning som vid t.ex. Aspergers syndrom

faktiskt kräver autismspecifik kunskap.

Ungefär som ett barn med en synnedsättning behöver en optiker/

ögonläkare och inte en ortoped.

För vi kan väl inte igen vara på väg mot ett klimat som rådde i

30-talets Europa? Vi har väl lärt oss av historien? För vi är väl

människor som just ska ha denna förmågan. Eller vad är vi?

Karin Boye uttryckte det skrämmande scenariot så här redan

1940 i boken "Kallocain".

"De onyttiga ska bort, Skjut de splittrade"

Inte är vi väl där? Inte vi. I Sverige. Där vi hyllar den nordiska

modellen. Där värdegrunden ska vara "allas lika värde". För

ALLA partier.

Lotta Abrahamsson