Psykiatrins skampåle - bältesläggningarna

I går läste jag följande artikel i SvD om bältesläggningar i psykiatrin.

Jag hade väl någon slags bild av att tvångsåtgärder inom psykiatrin

mest praktiseras med patienter som har vanföreställningar och när

det är en fara för deras och andras liv. De vi kallar psykotiska patienter. Det visar sig dock att den gruppen är inte ALLS den största. Det är inte alls som vi tror nämligen. Det är inte alls de mest våldsamma eller potentiellt farliga som bältesläggs. Det är väl det som är så skrämmande och samtidigt är det så viktigt att vi sprider just den kunskapen.

Till min fasa läser jag att gruppen som spänns fast då inte är den man trott. Utan den i särklass största gruppen är kvinnor under 35 år som har en instabil personlighetsstörning. Men jag undrar vilken självskadepatient eller av annan anledning orolig kvinna som primärt blir bättre av bältesläggning? Bältesläggning och behandling kan eventuellt ha med varandra att göra. OM patienten får annan vård parallellt som i sin tur också borde leda till färre bältesläggningar (eller inga alls). Tvärt emot vad statistiken alltså visar. Fungerar då ens bältesläggningar på den grupp som oftast utsätts för den? Är den ens försvarbar för den gruppen?

Värt att notera är att det inte framgår hur många patienter det handlar om SAMT att de flesta bältesläggningar som görs de facto är UNDER 4 timmar. Men VAR finns de övriga i statistiken? Det skulle för mig vara tortyr nog att ligga i bälte under bara några minuter. Det är inte helt osökt att en patient som jag själv (med Aspergers syndrom och ADHD) på en helt okänd klinik skulle kunna råka ut för samma sak. Jag känner personligen en patient som börjat med att be om ett intyg och som slutat med att få två bältesläggningar samma dag. DET är också verkligheten i Sverige idag. 

Så här skriver DN igår.

Normalt sett så läggs människor i bälte mer än 3300 gånger enligt helt nya uppgifter från socialstyrelsen. Statistiken är dock undermålig. Under de två år som systemet funnits så är underrapporteringen ett enormt problem. Sjukhuset rapporterar inte in helt enkelt, så mörkertalet är oacceptabelt stort. Tillsyn kan göras men information att att en sådan är nödvändig kräver ju att Socialstyrelsen får in siffror på att tvångsåtgärder ens sker. I praktiken kan personal använda dessa åtgärder utan att ens Socialstyrelsen känner till det. Sämst på att rapportera är Västra Götaland, vars rapportering ifrågasätts.

Statistiken ovan gäller dessutom endast de bältesläggningar som är över 4 timmar. Enligt en patient, som genomlidit ovanstående under många år, är det troligare att de flesta bältesläggningar är UNDER 4 timmar. Då kan vi räkna ut hur stort mörkertalet egentligen är.

Projektet ”Bättre vård, mindre tvång”  kan visa många exempel på 

att det går att minska behovet av tvångsåtgärder. Genom att preventivt

diskutera innan med patienter och ha gemensamma strategier har 

bältesläggning på sina ställen faktiskt halverats. Man skriver även

följande i det projektet.

"Att må riktigt psykiskt dåligt gör en människa skör och utlämnad 

åt andras omdöme. Att då medicineras, isoleras eller bältesläggas 

under tvång kan ytterligare förstärka en traumatisk upplevelse."

Ja, det är väl för väl att Socialstyrelsen precis fått regeringsuppdraget att stärka denna patientgrupps rättsäkerhet och förstärka tillsynen. Har dessa bältesläggningar blivit en vana, en rutin? Något som aldrig ens borde användas så frekvent eller ens som första insats? Har man i psykiatrin helt enkelt genom åren vant sig vid kränkande behandlingar? Det verkar gå långsamt framåt och jag måste med en viss vämjelig smak i munnen konstatera att psykiatrin uppenbarligen inte är helt med på noterna över hela Sverige. 

Det måste också kännas bittert hur man på detta sätt ändå avslöjas i en rapportering? Närdet kommer till allmänhetens kännedom att bältesläggningen inte används som svenska folket tror. Utan på en helt annan patientgrupp och det är många som vittnar om hur den används som ren bestraffning på sina ställen. Som en f.d. patient nedan beskriver så förekommer inte ens lugnande medel frekvent. 

Jag rekommenderar ALLA som arbetar där någon form av tvångsåtgärd förekommer att läsa denna boken av Bo Hejlskov Elvén. Just för att förebygga att vi ens behöver använda tvångsåtgärder. Snälla, Läs den!!! Blunda inte för verkligheten där ute. Dessa människor, som just nu i denna sekund är bälteslagda, behöver era röster och era åsikter för att vi ska få en mänskligare vård inom psykiatrin.

Nedan är en kvinnas egna ord, från senast igår, där hon berättar

för mig vad hon själv upplevt.

            
”Ärligt talat - det här är SVÅRT och gör rätt ont! Och jag är inte helt säker på att jag har den back up jag hade behövt för klara att riva i dessa sår just nu (jag backade då men följande ord kom ändå och jag har hennes tillstånd att publicera dem)”




           ”En del av min rädsla och sårbarhet handlar om just de sår som bältesläggning ger. En del sår ser man direkt och de kan bli rätt "mediala", andra sår märks inte förrän på sikt och DET skulle jag bli väldigt glad om DU bloggar om!”


            ”Vad jag menar med långdragna sår är: När bälten kommer på tal pratar man om hur hemskt det är att bli fastspänd och speciellt att man redan är upprörd och kanske i panik och blir ännu mer i panik när man sitter fast. För mig är att sitta fast med armarna bland det värsta och att ligga ner och och inte ens kunna röra armarna. Själva proceduren med att "lägga nån i bälte" beskrivs just så - men sällan beskrivs allt det våld som används för det är ju inte så att man lugnt och stilla lägger någon där...”

            ”Våldet när många människor drar och sliter i en ger skador. Själva bältet ger väl sällan skador men är man i panik (vilket man ÄR - oavsett om paniken vara orsak till bältesläggningen eller en konsekvens av bältesläggningen) drar man - eller rättare sagt jag drog och alla håll och det ger skador på de ställen där bältet sitter (handleder, fotleder, i värsta fall höfter) Efter den mest våldsamma bältningen jag upplevt kunde jag inte gå ordentligt på nån vecka pga smärtor i höfterna och hade öppna sår på både handleder och fotleder.”

”Det har också tagit många år att klara av att folk rör vid mina handleder eller fotleder. Jag gillar det fortfarande inte men blir inte lika panikslagen direkt. Men det är obehagligt. Känslan av att sitta-fast-paniken i handlederna tror jag iaf de flesta i viss mån kan relatera till.”

           

           ”Men DESSA sår talas det om ibland ...Men att det så här nästan 7 år efter senaste (sista?) bältningen gör så ont (ja, jag har en liten panikkänsla bara jag skriver det här) att tala om det eller tänka på det - DET skrivs det sällan om. Oavsett orsak till att bältet har använts kan inte det trauma det tillfogar på sikt (kan bara tala för mig själv men ...) kan inte motiveras av något!

 Men den första o största paniken drivs av nån annan mekanism som är utom kontroll. att slita och dra för att komma loss förstärker paniken att man inte kommer loss och det blir en spiral och att sedan personalen ofta har varit mer eller mindre hånfull eller hård eller avvisande och många hårda ord uttalas eller kanske ännu värre - den som ska sitta där och vaka (man får aldrig lämnas bältad utan tillsyn ) bara tiger o ignorerar vad man än säger eller är extremt avvisande spär ännu mer på utelämnadkänslan.”

            ”Den där extremt våldsamma gången blev jag så panikslagen och vrålade och slet i bältena helt utom kontroll i flera timmar tills de drogade mig. Fast det tog lång tid att verka för att kroppen var så extremt stressad. Den gången varade det i flera timmar. Och den började inte alls i våldsamhet från mig eller behov att skydda mig från mig - och som i alla mina fall kan det inte vara förenligt med att det sker så våldsamt och ofta hotfullt och med mycket hån och liknande."

            "Det värsta är är att inte ens en varsam bältesläggning hade hjälpt mig. eftersom det var bältet som skapade paniken. Jag behövde inget bälte. Inget av de tillfället som jag varit med om ca 8-10 (jag minns inte exakt) har varit motiverade efter situationen och de har heller aldrig i efterhand beskrivits som att de skulle ha hjälpt mig. Ingen av bältesläggningarna har varit över 4 timmar (ej ens rapporterbara, alltså, Lottas kommentar). Har du blivit lagd i bälte en gång så är du redan "över tröskeln" och riskerar att bli en patient som behandlas primärt med denna metod i fortsättningen. En enda gång, av de tillfällen jag beskrivit, har jag fått lugnande. Den som räddat mig många gånger har varit en överläkare. Det är vårdpersonalen och sjuksköterskorna som begår de värsta övergreppen. Det har aldrig handlat om behandling eller vård/omsorg. Det har bara handlat om bestraffning eller personalens rädsla eller oförmåga att hantera en orolig patient. 

           Att jag är orolig betyder inte att jag är våldsam".

(Bilden överst bloggen visar två personer som faktiskt arbetar för att just motverka tvång i vården. Jag hittar tyvärr inte fotografens namn men jag hittade bilden på SKL:s sidan om Bättre vård-mindre tvång")

Lotta Abrahamsson