Är en kylskåpsmamma defensiv?

Efter långa och snirkliga samtal, med en äldre, erfaren

och luttradsocionom som jag känner, fick jag igår en kommentar

som jag hört förut. "Du är så defensiv. Du låter som du måste

bevisa att du är en bra mamma..." Denna kom när jag berättade

hur vi behandlades när sonen var mycket yngre och han ännu

inte fått diagnos.

Mitt första svar var att det tycker jag inte att jag behöver bevisa.

Det har gått bra för mina nu vuxna barn. Extremt bra t.o.m.

De hävda t.o.m. att jag varit en väldigt bra mamma. Det har

gått långt mycket bättre för dem än socionomerna och en viss

inkompetent barnpsykiater i början av 90-talet

förutspådde.

Efter min vän socionomen somnat i gästrummet funderade

jag vidare. Låter jag defensiv? Ja, troligtvis gör jag det i

somligas ögon. Bara faktumet ATT jag låter defensiv gör

att man effektivt lägger skuld på mig igen. För låter man

defensiv så är det fel...

Jag blev heligt förbannad i min säng och tänkte att nu får

det tamefan vara nog faktiskt. Inte förbannad på honom,

som jag visste inte menade illa alls. Utan på tankesättet

som jag känner igen från många med arbeten som anknyter

till myndighetsutövanden. Jag har hört dessa ord om att

jag låter defensiv under rätt många år nu. Närmare bestämt

i minst 12 år. Jag är lite trött på det... Dessa ord har inte

hjälpt mig ett endaste dugg oavsett välvilja eller ej. Faktum

är att jag nog sluppit höra dem de sista 3 åren t.o.m. men

nu kom de igen. Jag vet inte vad avsikten är när man säger

dessa ord i verksamheter men för mig var de bara negativa

i alla fall.

Det har gått bra för mina barn. Äckligt bra om man ska

jämföra med vad en barnpsykiater (som jag själv anser var

sjukare än alla sina egna patienter) förut- spådde 1999-2001.

Ska det vara ett brott att reagera på att ha blivit anklagad

för att vara en bedrövlig och undermålig mor på grunder som

inte ens höll i vare sig domstol eller i andra utredningar?

Ska detta följa dig hela livet för att du blir defensiv p.g.a. ett

felaktigt bemötande/andras felaktiga tolkningar? För att du

reagerar, känner fortfarande och till slut vill hjälpa andra att

slippa uppleva samma sak?

Det är snarare så att många av oss föräldrar verkligen HAR

farit illa av den s.k. hjälp man egentligen trodde man skulle

få i barnpsykiatrin och via socialtjänstens barn- och ungdoms-

avdelningar. Det är inte konstigt att man blir defensiv. Det vore

snarare konstigt om man INTE reagerade.

Det finns inget konstigt i att människor som utsatts för köpta

utredningar (av socialtjänsten) fulla av osanningar och upplevt

hur ett helt samhälle plötsligt vän sig mot dem (trots att de

verkligen arbetat för sitt barns bästa) känner att de måste

vara defensiva.

I mitt eget personliga fall har jag fått skriftligt på att det

som skrevs om mig en gång i tiden "inte var överensstämmande

med sanningen eftersom man hade så rörigt på sitt socialkontor

vid det tillfället". Men det innebär inte att kränkningen (av att

orättmätigen få känna, höra och bedömas som en dålig förälder)

inte är något man minns. För evigt...

Idag talar jag inte längre för mig själv. Jag talar mer för

dagens barn och dess föräldrar som jag VET dagligen utsätts

för detta i Sverige. Speciellt gäller det givet barn med en

neuropsykiatrisk problematik. Just den gruppen är illa

åtgången avseende kommunikationsbiten och det är svårt

att förstå dessa barn OCH deras föräldrar som kanske även

själva har svårigheter inom området (adderar till ännu sämre

kommunikation och misstolkningar). Om man inte kommu-

nicerar bra så blir ju bedömnigen därefter. Det säger ju sig självt

och inte blir det bättre av meningar som "Du låter defensiv" som

man som förälder inte ens begriper utan bara uppfattar som

någon mer negativt om sig själv. När barn mår dåligt t.ex. så

vet man ju redan att man misslyckas som förälder...den som

inte tänker de tankarna inom sig själv (även om man inte

uttrycker det utåt alltid) är nog lätträknad.

Mina egna barn är sedan flera år nu vuxna och jag

VET att de känt sig älskade och älskar sin mor liksom jag älskar

dem. Jag talar för alla de föräldrar som fortfarande idag får

känna att de inte är tillräckliga. För att de t.ex. rättmätligen

låter defensiva. Fast de slåss värre än djur för sina barns bästa.

Det är ett faktum att utredningar fortfarande köps av socialkontor.

Att det finns en hel skvader där av människor som inte ens borde

arbeta med människor. Människor som finner ett nöje i att

kollegialt försvara vad skit som helst en kollega gjort mot en

familj och ytterst mot ett barn. DET är sjukt. Det är inte sjukt att

reagera på ett felaktigt bemötande, utredningar och

bedömningar som inte ens följer dagens kunskaper, teorier och

banne mig sunt förnuft. För att inte tala om lagen...

Att jag skulle få en sådan kommentar av en bekant, boende i mitt

hus just i natt dessutom, bekymrar mig.

Hans kommentar om att jag var defensiv sade mig att ännu är

vi inte där. Vi är inte där i människans utveckling där man faktiskt

accepterar ett annorlunda tänkande eller person som

kommunicerar annorlunda. Vi är inte där ännu där utredningar

verkligen görs för att verkligen hjälpa. Vi är inte där ännu där

man i praktiken avser att placerade barn ens SKA hem.. Vi är

kvar i ett skuldbeläggande av föräldrar. Vare sig vi vill det

eller ej så blir det konsekvensen. Hjälp blir lätt ett stjälp fast

man naturligtvis inte avsett det som personal.

Det skrämde mig. Han är dessutom duktig i sitt yrke.

Men accepterat ett annorlunda tänkande eller lärt sig att göra

en neutral analys...DET kan han inte. Ord som skuldbelägger

föräldrar satt däremot i ryggmärgen... Naturligtvis var inte det

hans avsikt just där och då men ord kan ställa till det.

Ord som just jag kände igen... Ord som handlade om att jag var

defensiv där en gång i världen när jag de facto slogs för min

sons liv. Rätt hade jag dessutom, vet vi nu i efterhand.

Möjligtvis var hans ord avsett som ett försök till en analys

för att förstå vad jag sade, förstå mig eller gudars vet vad

avsikten var? Men så fel det blev...för mig.

Sanningen är inte alltid så komplicerad. Om man tar sig tid att

lyssna på individen och dennes sanning. Acceptera den och

inte värdera den.

Det finns nämligen ingen värdeskillnad i en personals bedömning

kontra en förälders eller individs bedömning. Frågan är bara

när t.ex. alla inom socialtjänsten och dess utförare ska begripa

att alla sanningar är just sanningar för den som uttalar dem.

Samt att man måste vara lite mindre svart-vita sin bedömning.

Jobba lite med kommunikationen och inte vara så enkelspåriga

i sin tolkning av andras ord.

För människor tänker så olika. Människor har så olika

referensramar och erfarenheter.

Om att hjälpa...

Om jag vill föra en människa

mot ett bestämt mål

måste jag först finna honom

där han är

och börja just där.

Den som inte kan det

lurar sig själv

när hon tror

att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon

måste jag visserligen förstå

mer än vad han gör,

men först och främst

förstå det han förstår.

Om jag inte kan det,

så hjälper det inte

att jag kan och vet mycket mer.

Vill jag ändå visa

hur mycket jag kan,

så beror det på att jag är fåfäng och högmodig

och egentligen vill bli beundrad av den andre

istället för att hjälpa honom.

Sören Kirkegaard 1813-1855

Nyanslöshet gagnar ingen. Är det inte förresten det JAG ska

ha större problem med än personal som är "normala".

Lotta Abrahamsson

P.s. En kylskåpsmamma är en moder som orsakat sina barns

besvär p.g.a. att de är så kalla att de inte kan ge barnet en god

anknytning. (Numera handlar det väl om pappor också? Vårdaren

brukar man uttrycka sig,). En gammal psykologisk skröna givetvis.

För var det mordern som anklagades för att ha "tinat upp

tillräckligt längre för att ha sex"...men sedan blev hon iskall igen...

*Suck* Förekommer säkert men så himla vanligt kan detta inte vara.

Faktiskt...för det strider mot instinkter nämligen.

Helger = Planering inför veckan

Nu har jag varit sådär duktig som jag önskar att man var jämt.

Planerat och lagat fyra maträtter inför veckan som kommer redan

på en lördag? Faktum kvarstår att jag sparat en himla massa tid och

pengar på detta storkokande som tog ca 2,5 timme totalt. Pengar jag

mer än gärna lägger på annat. Tid jag behöver till att överleva

vardagen.Jag tycker tiden går så fort och så mycket som ska hinnas

med som jag inte hinner ändå...

Således är nästa veckas meny redan nästan klar:

Måndag: Rester från Midsommar (finns en del)

Tisdag: Spagetti och Köttfärssås

Onsdag: Falukorv och Potatismos

Torsdag: Ärtsoppa och Pannkakor

Fredag: Köttbullar med makaroner

Lördag: Öppen för förslag

Söndag: Köttgryta med ris samt Rabarberpaj m. Vaniljsås

I morgon ska jag betala räkningar och annat pappersjoxande.

Himla skoj det här. Att så småningom få en dunderstruktur

på livet igen. Ser fram emot att ha alla kläder strukna också

...någon gång i en sommarframtid. Det har jag inte hunnit med

under min föreläsningssäsong utan har strukit när jag behövt

något men jag skulle helst vilja ha allt struket och klart... Det

skulle kännas som en riktig lyx faktiskt.

Hunden jag har köpt har med största sannolikhet någon slags

hund-ADHD (läs att han är 75% Border Collie...) så han

sysselsätter mig den mesta tiden just i sommar. Det var

är ju självklart att om jag köper en hund så har den ADHD..*s*

När vi nu ätit middag själva (Det blev ju oxfilé och klyftpotatis

och morötter i ugn som bekant) och nu är det dags att räkna alla

portionspaket jag fått ihop idag. Jag räknar till minst 25 stycken

portioner och till det krävdes grundprodukterna 1 kg nötfärs,

1 kg fläskfärs och ca 600 gram grytbitar, lök, morötter, tomatsås

5 dl grädde och kryddor. Inte illa tycker jag...:)

Nu har jag varit så duktig att jag kan fläka mig i soffan hela

kvällen och dricka sockerdricka. Ja, lite jordgubbar och

vispgrädde går nog ner det med...:)

Lördagshälsningar

Lotta

Rutiner - Äta bör man annars dör man..

Idag har jag haft en typisk dag då jag verkligen märker att

jag nog lär ha AS/ADHD hela livet. Vissa dagar bara mer

eller mindre...

Dels har jag känt av svårigheter med människor och min

minimala ork med de som inte är fullständigt ärliga mot

mig. Månne är detta ett resultat av dåliga erfarenheter men

samtidigt ställer jag samma krav på mig själv. Jag är ärlig.

Brutalt ärlig ibland och när jag släpper garden mot människor

och litar på dem blir det extra svårt när jag inte upplever att

andra lever upp till sin del. Besviken och sårad är nog mer de

rätta orden. Ibland kan det givetvis vara missförstånd men

hur ska man vara säker på sådant? Time will tell...

Sedan skulle jag då göra rutiner för mina papper och räkningar.

Främst sådant som kommer via post. Men så kom det ju ingen

räkning idag och då blev jag helt ställd.

Så jag blev förvirrad...fick inte mycket gjort men lyckades

plötsligt laga mat? Fråga mig inte hur det gick till för det har

jag ju ingen rutin på heller.. Men kom på att då kan jag ju göra

rutiner för måltider. Äta är ju oerhört väsentligt och inte

fungerar vare sig liv eller medicin utan att man äter ordentligt.

Man får även tvinga sig ibland faktiskt. Även om man inte är

hungrig. Ofta blir jag däremot hungrig av doften så lagar jag

bara så äter jag oftast. För mindre barn kan en serverad tallrik

ha samma effekt. Ett sinne hjälper ett annat för att framkalla

hungerkänsla.

Jag behöver rutiner för olika saker avseende mat. Dels så kan man

ju inte laga mat om man inte har mat hemma. Jag behöver helt

enkelt en lista för vad jag ska köpa. En sådan hade jag redan

inhandlat och börjat använda i huset så mat fanns redan. Den

se ut som på bilden nedan och något jag plockade upp på en

stormarknad. Den har en magnet på baksidan vilket gör den

enkel att flytta och fylla i på någon annan plats också. Det gäller

också att ha en penna lättillgänglig när man ska fylla på den

spontant på sin ordinarie plats.

Jag behöver synliga listor för detta. För i mitt fall glömmer jag

vad jag har även i en mobiltelefon (Out of sight - out of mind)

om jag inte ställer alarm. Jag är usel på att ställa alarm så för

att göra det hela mer säkert för egen del så har jag visuella listor

på mina rutiner. Då glöms det aldrig bort för då ser jag dem ju

hela tiden när jag är hemma. Ibland gör jag om dem/listor m.m.

så jag inte ska bli totalt hemmablind och missa dem bara därför.

Nya färger eller något annat käckt som fångar min uppmärksamhet.

Det underlättar det om man ju vet VAD man ska handla.

Detta är nog oerhört individuellt men generellt finns på

nätet en del listor som man kan hämta inspiration ifrån om

man inte är så van att handla hem saker. Titta här för t.ex.

billiga veckan hos ICA där just jag bor (vi har ingen annan affär

här). En annan bra länk för hur man kan spara pengar på att

planera sina inköp. Min mormor sade alltid att det inte är de

stora inkomsterna som är det viktigaste. Det är de små

utgifterna... Många, många med diagnoser lever på marginalen

och får de till vardagsrutiner skulle ingen hellre än de vara glada

för att pengarna räcker hela månaden.

Det finns vissa saker man alltid bör ha hemma. Gå in på vilken

onlinebutik som helst (som säljer mat) och ta inspiration av de

olika rubrikerna. Vad vill just du ha hemma jämt? Kanske tillhör

pasta, ris, potatis, mjöl, socker, kaffe och köttfärs det många vill

ha hemma t.ex.

Gör din egen lista för det du alltid vill ha hemma och när något

är på väg att ta slut/tar slut skriv genast upp det på din

inköpslista. Glömmer du skriva upp så vet du att det lätt glöms.

Iallafall om du har någon av mina diagnoser och/eller ett dåligt

arbetsminne.

Sedan ÄR det bra med en veckomatsedel. För egen del handlar

det om att också äta upp den mat jag fryst så de inte blir förstörd.

Jag lagar till vardags bara ett mål varm mat. Övrig mat består av

frukost och lunch blir oftast rester eller liknande. Jag försöker

undvika snabbmat men här slinker också färdigmat ned som Tacopaj

eller liknande...("in i mikron-klardirekt-mat").

Jag handlar alltid extrapriser på affären. Även om jag inte behöver

det just då ifall det kan frysas in eller lagras (som t.ex. pasta,

schampoo eller tvättmedel m.m.). Annars skulle jag faktiskt inte ha

råd att äta så bra som jag faktiskt gör. Jag delar förpackningar och

fryser in portionsvis och därför kan jag t.ex. äta oxfilé och annat bra

kött när jag känner för det. Den oxfilén jag köpte förra veckan kostade

169:-/kg. Från Chile visserligen men svensk oxfilé tycker jag faktiskt

är för dyr. Ofta kan man dock finna svenskt kött (vilket jag helst köper)

till bra priser om man kollar reklamen man får hem. (Men hinner du

inte kolla reklamen så släng den istället direkt i en papppåse i hallen

för papperinsamling när du fått posten. Ta inte med dig papper in i

ditt hem som du inte kommer använda. Det belamrar bara ditt hem

med ännu mer papper och stökar ner.

Veckans meny för mig ser ut så här:

Måndag: Grillad kycklingklubba med potatissallad, sallad (rester)

Tisdag: Pannbiff med potatis och kokta morötter

Onsdag: Risgrynsgröt med hårt bröd och skinkpålägg

Torsdag: Kycklingfilé med ris och currysås, sallad

Fredag: Midsommarmat (se speciell meny)

Lördag: Oxfilé med potatis och kantarellsås

Söndag: Pasta med oxfilé, grädde och persilja.

Veckomatsedeln sitter bäst på min kyl. Hinner jag inte skriva

ut den snyggt så sätter jag upp den ändå. Ja, ni ser ju på bilden

att SÅ tjusigt ser det inte ut just idag. Men ellre att den finns än

att den inte sitter uppe. För då glömmer jag ju vad jag ska äta

och det blir så oöverstigligt svårt att genomföra alla steg av

inköp, planering, matlagning, ätandet (många av oss har ju problem

med bara den biten) och sedan ska det diskas. Varje gång! Ja, ofta

kan det innebära att jag så riskerar att inte äta alls. Eller bara äta

snabbmat/halvfabrikat. Snabbmat/Halvfabrikat ÄR dessutom både

dyrare och onyttigare.

Idag gjorde jag pannbiffar på ca 500 gram köttfärs vilket innebar

att både hunden fick en rejäl portion samt att jag kunde frysa in

två portioner till andra dagars luncher t.ex.

Faktum är att är man välplanerad så tar det inte speciellt lång tid

att laga mat. Disken och själva ätandet är en annan femma.

Diskmaskin rekommenderas om man har möjlighet att inhandla

en sådan (En Bosch kostar från 200:- på Blocket när jag nyss kollade).

Den revolutionerade mitt köktill ett välstädat sådant. Från ett tidigare

formidabelt inferno...

Dagen blev inte som jag trodde. Jag fick inga pappers- och räknings-

rutiner. Men jag fick matrutinerna på plats iallafall.

P.s. Glöm inte att avsätta tid för att göra nya matsedlar till veckan

därpå. Jag brukar göra det på söndagkvällar...framför TV:n.

Är ni på nu då?

Börjar ni göra egna rutiner hemma hos er nu?

Tisdagshälsningar

Lotta

Ska vi skapa bättre rutiner ihop?

Jag är så väldigt dålig på det där med rutiner.

Har alltid varit och därmed måste jag kompensera en hel del

för att livet ska fungera.

Eftersom det senaste året varit så händelserikt, och på många

sätt krävande, så har rutindelen verkligen blivit mindre

prioriterad. Jag föreläser ju om detta och borde vara mer

strukturerad än jag idag är. Jag kan men tyvärr har så mycket

annat tagit energi ett tag. Nu är det slut på det! Så kan jag

inte ha det. Inte om jag ska få till det i livet jag faktiskt vill.

Jag har däremot lyckats ordna förutsättningarna på ett

bättre sätt än tidigare. Jag fick mig en rejäl skrämseleffekt av

att få cancer och ansåg till sist att jag måste göra det mesta i

livet för att förebygga att den kommer tillbaka. En sådan sak

är att verkligen minska stressen. Jag visste ganska väl vad som

stressade mig och en sådan sak är ju att man har stora kostnader

som kräver inkomster som matchar de samma. Har man fler

utgifter än inkomster så är ju bara det en enorm stress och då

måste man kanske börja just där. Antingen tjäna mer eller

minska sina utgifter. En hyfsat fungerande ekonomi utan alltför

mycket press på att arbeta så mycket(när man inte orkar det)

är ändå faktiskt en förutsättning för att minska min stress.

Jag valde radikalt att flytta från Stockholm. Ut i landet till

Bergslagen och jag fick en helt annan månadskostnad p.g.a detta

då bostäder kostar betydligt mindre ute i landet. Jag fick även

möjligheten att faktiskt boi ett hus jag tidigare bara kunnat

drömma om. (huspriserna i Stockholm är ju astronomiska).

Jag vet att alla inte kan göra det men jag har ett jobb som

gjorde det hela möjligt. Var just jag bor är mindre viktigt

faktiskt då jag ändå reser i jobbet.

Jag är nära naturen och jag har köpt en hund.

Något jag längtat så väldigt länge efter.

En annan stressreducerande effekt är att med ca 5000

personer i hela kommunen så blir jag inte speciellt störd av

människor och de krav på social egenkontroll (som jag inte

har utan ansträngning) och jag slipper allt de ljud och intryck

som finns i en storstad

Jag har det väldigt bra på många sätt idag, helt enkelt.

Men eftersom jag flyttat så har jag behov av att återigen

strukturera upp både hem och vardagsrutiner. Det är ganska

mycket att göra och vill man dessutom passa på att göra en del

positivare förändringar så kräver detta lite tankeverksamhet

och faktiskt tid avsatt för detta.

Nu har jag tänkt klart. Nu återstår arbetet. Tänkte att ni skulle

få följa delar av det arbetet, ni som är intresserade. En av de

nya rutinerna är nämligen att att blogga minst 3 ggr i veckan.

Jag ska denna veckan göra rutiner till hemmet och så

småningom även andra samt arbetsrutiner. Dagens uppdrag är

att hitta vilka rutiner vill jag ha kring post/papper/räkningar

och städning. Jag tänkte börja medatt skriva upp vad jag anser

behövs göras. Kanske vill du pröva samma sak själv, avseende

dina egna post/papper/räknings-rutiner?

Det är det tråkigaste jag vet så därför börjar jag med det värsta.

Vad var det han sade Aschberg (nej, det heter INTE Aschbergs

syndrom) Häng med! Häng med på denna utmaning om även

du behöver bättre rutiner.

Lotta