Är på Gotland och bevistar årets Almedalsvecka. Det är
ganska hemskt. En massa folk som egentligen bara minglar
och inte säger många ord djupare än hej, vad gör du, utbyter
visitkort och sedan går vidare. Jo, de mäter sina fjädrar som
tuppar i detta också samt visar upp sig. Av outgrundliga
anledningar ibland.
Jag begriper ingenting. Jo , jag begriper att jag inte förstår mig
på denna faktiskt avancerade sociala konst - minglandet.
Jag är aldrig lagom alls. Jag är jag och det passar inte SÅ bra in
i det där mingel-formatet. Jag vill prata mer med människor.
Faktiskt...
Jag vill se att den där ytan de visar mig motsvaras av ett
inre som är likadant. I annat fall så är jag faktiskt inte speciellt
intresserad. Vad ska man med en massa ytliga bekanta till?
Mingel-bekanta torde nog vara det jag MINST av allt är
intresserad av. Jag vill ha kontakt med människor som
uppskattar MIG för den jag verkligen är. Inte för ett visitkort.
namn eller annat som de bara vill utnyttja för egna syften.
Jag vill ha ett reellt möte om jag nu faktiskt dristar mig
till att delta i ett socialt sammanhang.
Vi var på 4 mingelpartyn i går kväll. Jag misstänkte starkt att
jag sade fel saker (också rätt troligt) samt att jag inte var en
intressant människa eftersom folk hela tiden ursäktade sig och
gick vidare. Så var det nog en del också... Idag har jag lärt mig att
de går ju också vidare för att hinna träffa ÄNNU fler ytliga mingel-
bekanta. Vad de nu ska med dem till? Det har jag aldrig tänkt
på men så är det givetvis också.
Ja, vad ska folk med dessa mingel-bekanta till?
Någon som kan förklara? Vad är det jag inte begriper?
Lotta
2 kommentarer:
jag fnissar åt ditt inlägg för att jag känner igen mig. Jag är på ett sätt en fantastisk mingelperson - men inte för mig - utan för alla andra. Jag är expert på att sätta ihop människor som har behov av varandra. Men jag är urusel på att göra det för egen saks skull. Precis som du beskrev om fotografen i ditt senaste inlägg. Kämpa på. : )
Själv har jag hållt några föredrag som attitydambassadör - mitt föredrag heter: Jippie - jag har adhd. och handlar om min sons väg till diagnos, och den positiva inställning vi har valt att ha.
kram
Skönt att läsa att man inte är ensam i tankarna om det här mingel-manglet ... Jag har också svårt för ytlighet och vill hellre stanna en stund och prata ordenligt med nån, för att få veta mer om den personen. Inte rusa vidare sådär "hej -hejdå". Ännu märkligare för mig är det när folk plötsligt blir "bästisar" i det där minglet - vad hann de se i varanns ytliga berättelser?
Skicka en kommentar