Är en kylskåpsmamma defensiv?

Efter långa och snirkliga samtal, med en äldre, erfaren

och luttradsocionom som jag känner, fick jag igår en kommentar

som jag hört förut. "Du är så defensiv. Du låter som du måste

bevisa att du är en bra mamma..." Denna kom när jag berättade

hur vi behandlades när sonen var mycket yngre och han ännu

inte fått diagnos.

Mitt första svar var att det tycker jag inte att jag behöver bevisa.

Det har gått bra för mina nu vuxna barn. Extremt bra t.o.m.

De hävda t.o.m. att jag varit en väldigt bra mamma. Det har

gått långt mycket bättre för dem än socionomerna och en viss

inkompetent barnpsykiater i början av 90-talet

förutspådde.

Efter min vän socionomen somnat i gästrummet funderade

jag vidare. Låter jag defensiv? Ja, troligtvis gör jag det i

somligas ögon. Bara faktumet ATT jag låter defensiv gör

att man effektivt lägger skuld på mig igen. För låter man

defensiv så är det fel...

Jag blev heligt förbannad i min säng och tänkte att nu får

det tamefan vara nog faktiskt. Inte förbannad på honom,

som jag visste inte menade illa alls. Utan på tankesättet

som jag känner igen från många med arbeten som anknyter

till myndighetsutövanden. Jag har hört dessa ord om att

jag låter defensiv under rätt många år nu. Närmare bestämt

i minst 12 år. Jag är lite trött på det... Dessa ord har inte

hjälpt mig ett endaste dugg oavsett välvilja eller ej. Faktum

är att jag nog sluppit höra dem de sista 3 åren t.o.m. men

nu kom de igen. Jag vet inte vad avsikten är när man säger

dessa ord i verksamheter men för mig var de bara negativa

i alla fall.

Det har gått bra för mina barn. Äckligt bra om man ska

jämföra med vad en barnpsykiater (som jag själv anser var

sjukare än alla sina egna patienter) förut- spådde 1999-2001.

Ska det vara ett brott att reagera på att ha blivit anklagad

för att vara en bedrövlig och undermålig mor på grunder som

inte ens höll i vare sig domstol eller i andra utredningar?

Ska detta följa dig hela livet för att du blir defensiv p.g.a. ett

felaktigt bemötande/andras felaktiga tolkningar? För att du

reagerar, känner fortfarande och till slut vill hjälpa andra att

slippa uppleva samma sak?

Det är snarare så att många av oss föräldrar verkligen HAR

farit illa av den s.k. hjälp man egentligen trodde man skulle

få i barnpsykiatrin och via socialtjänstens barn- och ungdoms-

avdelningar. Det är inte konstigt att man blir defensiv. Det vore

snarare konstigt om man INTE reagerade.

Det finns inget konstigt i att människor som utsatts för köpta

utredningar (av socialtjänsten) fulla av osanningar och upplevt

hur ett helt samhälle plötsligt vän sig mot dem (trots att de

verkligen arbetat för sitt barns bästa) känner att de måste

vara defensiva.

I mitt eget personliga fall har jag fått skriftligt på att det

som skrevs om mig en gång i tiden "inte var överensstämmande

med sanningen eftersom man hade så rörigt på sitt socialkontor

vid det tillfället". Men det innebär inte att kränkningen (av att

orättmätigen få känna, höra och bedömas som en dålig förälder)

inte är något man minns. För evigt...

Idag talar jag inte längre för mig själv. Jag talar mer för

dagens barn och dess föräldrar som jag VET dagligen utsätts

för detta i Sverige. Speciellt gäller det givet barn med en

neuropsykiatrisk problematik. Just den gruppen är illa

åtgången avseende kommunikationsbiten och det är svårt

att förstå dessa barn OCH deras föräldrar som kanske även

själva har svårigheter inom området (adderar till ännu sämre

kommunikation och misstolkningar). Om man inte kommu-

nicerar bra så blir ju bedömnigen därefter. Det säger ju sig självt

och inte blir det bättre av meningar som "Du låter defensiv" som

man som förälder inte ens begriper utan bara uppfattar som

någon mer negativt om sig själv. När barn mår dåligt t.ex. så

vet man ju redan att man misslyckas som förälder...den som

inte tänker de tankarna inom sig själv (även om man inte

uttrycker det utåt alltid) är nog lätträknad.

Mina egna barn är sedan flera år nu vuxna och jag

VET att de känt sig älskade och älskar sin mor liksom jag älskar

dem. Jag talar för alla de föräldrar som fortfarande idag får

känna att de inte är tillräckliga. För att de t.ex. rättmätligen

låter defensiva. Fast de slåss värre än djur för sina barns bästa.

Det är ett faktum att utredningar fortfarande köps av socialkontor.

Att det finns en hel skvader där av människor som inte ens borde

arbeta med människor. Människor som finner ett nöje i att

kollegialt försvara vad skit som helst en kollega gjort mot en

familj och ytterst mot ett barn. DET är sjukt. Det är inte sjukt att

reagera på ett felaktigt bemötande, utredningar och

bedömningar som inte ens följer dagens kunskaper, teorier och

banne mig sunt förnuft. För att inte tala om lagen...

Att jag skulle få en sådan kommentar av en bekant, boende i mitt

hus just i natt dessutom, bekymrar mig.

Hans kommentar om att jag var defensiv sade mig att ännu är

vi inte där. Vi är inte där i människans utveckling där man faktiskt

accepterar ett annorlunda tänkande eller person som

kommunicerar annorlunda. Vi är inte där ännu där utredningar

verkligen görs för att verkligen hjälpa. Vi är inte där ännu där

man i praktiken avser att placerade barn ens SKA hem.. Vi är

kvar i ett skuldbeläggande av föräldrar. Vare sig vi vill det

eller ej så blir det konsekvensen. Hjälp blir lätt ett stjälp fast

man naturligtvis inte avsett det som personal.

Det skrämde mig. Han är dessutom duktig i sitt yrke.

Men accepterat ett annorlunda tänkande eller lärt sig att göra

en neutral analys...DET kan han inte. Ord som skuldbelägger

föräldrar satt däremot i ryggmärgen... Naturligtvis var inte det

hans avsikt just där och då men ord kan ställa till det.

Ord som just jag kände igen... Ord som handlade om att jag var

defensiv där en gång i världen när jag de facto slogs för min

sons liv. Rätt hade jag dessutom, vet vi nu i efterhand.

Möjligtvis var hans ord avsett som ett försök till en analys

för att förstå vad jag sade, förstå mig eller gudars vet vad

avsikten var? Men så fel det blev...för mig.

Sanningen är inte alltid så komplicerad. Om man tar sig tid att

lyssna på individen och dennes sanning. Acceptera den och

inte värdera den.

Det finns nämligen ingen värdeskillnad i en personals bedömning

kontra en förälders eller individs bedömning. Frågan är bara

när t.ex. alla inom socialtjänsten och dess utförare ska begripa

att alla sanningar är just sanningar för den som uttalar dem.

Samt att man måste vara lite mindre svart-vita sin bedömning.

Jobba lite med kommunikationen och inte vara så enkelspåriga

i sin tolkning av andras ord.

För människor tänker så olika. Människor har så olika

referensramar och erfarenheter.

Om att hjälpa...

Om jag vill föra en människa

mot ett bestämt mål

måste jag först finna honom

där han är

och börja just där.

Den som inte kan det

lurar sig själv

när hon tror

att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon

måste jag visserligen förstå

mer än vad han gör,

men först och främst

förstå det han förstår.

Om jag inte kan det,

så hjälper det inte

att jag kan och vet mycket mer.

Vill jag ändå visa

hur mycket jag kan,

så beror det på att jag är fåfäng och högmodig

och egentligen vill bli beundrad av den andre

istället för att hjälpa honom.

Sören Kirkegaard 1813-1855

Nyanslöshet gagnar ingen. Är det inte förresten det JAG ska

ha större problem med än personal som är "normala".

Lotta Abrahamsson

P.s. En kylskåpsmamma är en moder som orsakat sina barns

besvär p.g.a. att de är så kalla att de inte kan ge barnet en god

anknytning. (Numera handlar det väl om pappor också? Vårdaren

brukar man uttrycka sig,). En gammal psykologisk skröna givetvis.

För var det mordern som anklagades för att ha "tinat upp

tillräckligt längre för att ha sex"...men sedan blev hon iskall igen...

*Suck* Förekommer säkert men så himla vanligt kan detta inte vara.

Faktiskt...för det strider mot instinkter nämligen.