Sömn och finurliga omedvetna beteenden

Som barn minns jag att jag kunde falla genom madrassen ibland.

Eller det kändes iallafall så. Som riktigt liten blev man ju instoppad
ganska hårt under överlakan och täcke, omsorgsfullt invikt och som
lite äldre hade jag ett mycket tungt äldre lapptäcke. Det hade jag ända
fram till dess jag flyttade hemifrån. Vinrött var det ytterst och med en
massa andra tyger ganska små lappar. I alla möjliga färger och mönster.
Man såg sällan täcket pga överlakanet och senare blev ju påslakan mer
populärt så det täcktes helt. Men det var MYCKET tungt och jag sov.
Oftast mycket bra även om jag ibland kunde ha svårt med insomning
då och då så brukade det lösa sig efter en Kittybok (ofta hela boken...
jag läste och läser mycket fort) och med fasta rutiner kring sänggåendet.
Men det var inte så stora problem som jag senare skulle få.

Redan som student i Uppsala blev det oerhört svårt med sömnen. Jag
hade redan i högstadiet och gymnasiet börjat dra mig för att gå till sängs
i tid (då man fick lösare regler hemma) och har hela livet tolkat det som
en stressreaktion av yttre stress. Nu som 46-åring insåg jag sambandet.
Det var en inre stress.
Att tunga täcken hjälper till med känslan i rummet vet jag ju sedan
länge men eftersom jag inte riktigt förstått vidden av min egen
problematik inom just detta område uteblev min egen kognitiva
förståelse. Jag trodde det handlade om bara ren livsstress och uteblivna
fasta rutiner ändå avseende mig själv.

Som ca 13 år hade jag en engelsk flicka på besök. Hon låg i min säng
och jag låg i en extrasäng mitt rum (så är jag uppfostrad, att vara
så artig). Jag hade ett annat täcke än normalt och jag upplevde känslan
av att fara baklänges. Jag blev rädd och både yr och lätt illamående av
rädslan om jag minns rätt. Jag frågade Debbie, som hon hette, om det
brukade vara så för henne också? Hon svarade väldigt bestämt nej och
jag begrep av hennes sätt att det jag sade inte var riktigt OK och inget
man ens skulle prata om. Hon var rätt tydlig så att säga. Hon tyckte
nog helt enkelt att jag var helskum och resten av vistelsen blev nästan
förstörd och hon höll sig på ett större avstånd från mig efter det.
Då lär man sig att sådant pratar man inte om. Jag gjorde några tafatta
försök att prata med mamma om det men blev inte ett dugg klokare
av det heller. Jag tror inte jag riktigt berättade helt och hållet ens pga
av min erfarenhet med Debbie. Men jag visste ju inte varför det inte
var OK. Så jag stoppade nog detta inom mig någonstans som icke
diskuterbart. Sådant som jag inte förstod och inte kunde göra någonting
åt kanske?

Vad som sker när man gör så med känslor (som t.ex. rädslor) är att de
får större makt över en än vad sanningen och en eventuell lösning fått.
Jag blev istället omedvetet rädd för insomningen och denna spiral har
hållit på i många, många år. Närmare bestämt i 33 år....

Eftersom jag har ackumulerad stress i kroppen efter ett ganska tufft
år så var det ingen överraskníng för mig när min insomningsmedicin
sedan 10 år började förlora sin effekt. Enda lösningen var en doshöjning
men då mår man sämre i kroppen för dessa tabletter är starka även om
de är korttidsverkande. Jag missade en läkartid och det gjorde att jag
nyligen blev helt utan sömnmedicin i över en vecka. Jag måste alltså
byta preparat var min tanke. Till slut vill man inget hellre än sova då
man sovit dåligt en längre tid. Detta är basala behov och jag arbetar
faktiskt. Men eftersom jag var utan började jag titta på andra saker.
Då jag är inlärd i ryggmärgen nu mera att göra en analys (eller född
sådan kanske) så började jag notera vad jag gjorde. Hur jag drog mig
för att gå till sängs, hur jag mådde bättre om pojkvännen höll om
mig vid insomning. Hur jag sedan så länge jag kan minnas legas och
knipit fast den ena hälen mellan tårna på den andra foten och hållit
mig i madrassen på ett specifikt sätt inför en insomning. Plötsligt
förstod jag. Jag var ju rädd för att falla och tappa kontrollen över
var i rummet jag befann mig. Jag har nog alltid varit det.

I somras när jag varit så sjuk insåg jag hur stora problem jag
hade med den biten och under tiden sedan dess har det bekräftats
att jag reagerar väldigt mycket så vid stress som är svår vid just AS.
Jag började förstå min yrsel som jag tyckte dök upp så ojämnt och
kunde nu koppla den till stress. Nu förstod jag.

Min insomning handlade inte alls bara om stress idag eller om fasta rutiner
(sådana fungerar givetvis men sällan utan en förståelse varför och hur).
Det handlade om en ständig stress över att veta var jag befinner mig i
ett rum. Som även kan triggas av andra saker i sin tur. Ytterligare en
negativ spiral som kaka på maka är ju ganska onödig...

Plötsligt slog det mig. Känsla-Beteende-Tanke såklart... (tackade min
lyckliga stjärna över den begränsade KBT-kunskap jag ändå har av
Kognitiv Affektiv Träning som jag faktiskt både utbildar och certifierar
i). Jag hade bara inte fattat vad det handlade om. Jag hade Beteendet
klart för mig och Tanken...men inte Känslan.
För att använda ett favorituttryck så blev det inte "runt då".
Det gick inte hela vägen runt. Inte innan jag förstod detta kunde jag
slappna av. Jag somnade. Jag sov i tio timmar utan sömnmedicin.

Att det var så enkelt. Återigen handlade det bara om självkännedom
som så effektivt blockerats av att det jag beskrev som min verklighet
inte passade men "normens" och därmed blev hela min känsla felaktig
i min värld och måste gömmas undan. Illafall om man försöker vara
som alla andra måste den det.

Det ÄR viktigt att prata om sina känslor. Det ÄR viktigt att förstå att
de kan vara annorlunda. Att vi är annorlunda och att det är OK.
När man tar ut monstren ur garderober blir de verkligen inte lika
farliga i just detta avseendet heller.

Kom aldrig och säg till mig att vi inte ska prata om just dessa två saker.
Självkännedom och känslor. Kom igen efter egen 33 års grav
insomningsproblematik och säg det till mig...

Nu vet jag hur jag ska göra men det är ett helsike att hitta tunga
gamla lapptäcken som pssar i ett påslakan vill jag lova. Det är just
ett sådant jag vill ha. Inga bollar eller kedjor i täcker. Gammal tung
vadd ska det vara. Jag kommer säkert behöva hjälp med sömnen
ändå när jag reser och när jag är extra stressad men det bekommer
mig inte. För jag kom på vad det handlade om och jag behöver inte
vara rädd för känslan längre. Jag har en kognitiv förståelse.

Hemma kommer jag kunna sova bra.

Även om klockan är mycket nu (för jag ville delge er denna nya kunskap) så gör det ingenting för jag kommer sova. Mycket snart...och jag är inte omedvetet rädd längre. Jag medvetet förståndig. God natt alla säger jag för första gången på ett väldigt glatt och sorglöst vis. God Natt...:)

P.s. Saker är inte alltid som de ser ut och det går inte att lösa alla sömnsvårigheter om man inte förstår vad som triggar beteeendet...oavsett hur många böcker och forskningsresultat man läser. Man måste förstå sig själv. Man måste också kunna funktionsnedsättningen.

Lotta Abrahamsson



(Ovanstående tex är copyrightskyddat och får inte kopieras och användas utan tillstånd)