Självskadande beteende och Aspergers syndrom

Har haft all anledning att fundera över detta just denna sommar. Av egen erfarenhet genom åren både privat och i arbete har jag ibland sett mer än man önskar någon avseende just Aspergers syndrom och svårare tillägsproblematik.

Personligen tycker jag inte tycker det är så konstigt att självskadande beteende uppstår vid just autismspektrumtillstånd/ADHD. Jag tycker heller faktiskt inte att det är speciellt svårt att veta vilken väg man kan gå behandlingsmässigt. Även om alla visserligen är individier så finns det ju oftast orsaker till att man t.ex. självskadar. Eller snarare till att man ibland använder sig av det som strategi för flertalet orsaker. Även om dessa givetvis är individuella så är mekanismerna ofta väldigt lika även om de faktiskt i detalj även de skiljer sig ibland.

Fast det begriper väl de flesta att man inte gör självskadande handlingar för att man tycket att det är roligt. Man gör fel för man inte vet hur man ska göra rätt och det finns alltid en orsak till varför. Liksom "Olle" ångestlindrar genom att supa liksom det finns en orsak till varför "Anna" skär sig. Orsakerna kan däremot se mycket annorlunda ut just vid autismspektrumdiagnoser. Behandlingarna måste anpassas därefter.

Man talar om flera olika sorters självskadande beteenden och orsaker. Ibland är de sammanblandade dessutom och viktigt att man inte låser sig vid en förklaring.
Man talar t.ex. om sensoriskt utlästa självskadande beteenden, endorfin-kickande, kaosrelaterade beteenden (ibland affektutlösta), copingorienterade beteenden (för att kunna stå ut), tvångsbeteenden, impulsutlösta och en del talar även om social affektutlösta sådana vilket jag tror är extremt ovanligt. Utläckning/ignorera är INGEN bra strategi med denna gruppen alltså. Däremot förekommer social inlärning när många med självskadande beteenden möts i t.ex. behandlingsgrupper. För att inte tala om internet där en hel värld av självskadande delger sina beteenden helt öppet för alla att läsa. Man talar då om "smitta" och kanske man följer ett socialt grupptryck i viss mån? En identitet kanske ibland är bättre än ingen undrar jag..då så många med en ASD har svårt just med självkännedomen?

Det kan vara blandat vilket sorts beteenden det handlar om och det torde vara viktigt att inte fastna i att det enbart handlar om just ett. Viktigare för mig blir snarare att identifiera stressorena än att klassificera. För övrigt är det snarare en läkarbedömning.

De kognitiva looparna i huvudet fungerar ofta likadant oavsett och det är snarare frågan om HUR fast de sitter eller ej. OM man gjort ordentliga analyser på orsaker till beteendet som också innefattar svårigheter inom autismspektrumområdet och verkligen SER dessa som de enorma stressorer det är så kommer man nog långt. Detta kräver autismspektrumkompetens (vanliga psykiatrin klarar inte alltid av det idag enligt vad jag sett de senaste tio åren). Det är av vikt att systematiskt erbjuda strategier i program som gör att den drabbade hänger med på tåget. I mina ögon räcker inte en DBT/KBT om inte den autismspecifika kunskapen finns samtidigt. Som alltid måste program modifieras.

Som jag ser det finns det flera viktiga håll att gå åt:

1.
Ta reda på orsaken till stressen och dess faktiska nivå. Det är ofta stress som utlöser negativa tankemönster. Som utlöser självskadebeteende...som utlöser ångest..som utlöser självskadebeteende...o.s.v.

2.
Arbeta med de olika stressorerna. Inte speciellt svårt. Man måste bara veta HUR man kommunicerar med en individ som har en autismspektrumdiagnos, avseende nyinlärning. Detta kräver också autismspecifik kompetens. Det är i kommunikationen man brister som normaltänkande här men det FINNS verktyg för att lättare se individens världsuppfattning. KAT-kittet är t.ex. ett utmärkt sådant i detta fallet. Som hindrar dig att gå till tolkning/bedömning för fort och efter en "normal-mall". Här arbetar man utmärkt med en gemensam problemlösning efter en noggrann analys.

3.
Arbeta med Vardagstaktik och emotioner. Hur undviker jag att hamna i dessa lägen igen. Hur kan jag strukturera upp min vardag, arbeta med känslor i kroppen, hur gör människor normalt? o.s.v.

4.
Back to basic. När fungerade det sist? Kartlägg minutiöst här för att få en ordentlig analys. Detta kräver oftast kontakt med familj och närverk. Varför uppfinna hjulet igen om det en gång fungerat? Hur gjorde man då? Involvera familjen!!!. En individ utan sin familj är så skör, så naken. Varför arbetar man inte så rutinmässigt på så många ställen, är något jag funderat mycket kring.

5.
Arbeta kognitivt med nya strategier, nya tankemönster och hur man bryter de existerande som man som individ inte vill ha kvar. (Här ser jag ibland en förhoppning om att bli av med sina negativa tankar vilket jag inte tror på. Jag tror primärt på att lära sig leva MED saker och lära sig att undvika negativa konsekvenser helt enkelt. Tills slut bleknar det..)

6.
Innan ovanstående är på plats så måste man som behandlande personal faktiskt förstå att man INTE KAN ge ansvar "around the clock" för att inte självskada till en person som inte vet hur. Det är rätt grymt t.o.m. om man inte t.ex. reducerat stress och lärt ut strategier, att ens kräva det. I mina ögon triggar detta enbart ett självskadande beteende. På samma sätt som bestraffningar och gränssättningar gör. Man kan alltså inte lämna vederbörande innan dessa saker sitter. Då kommer de att självskada. Ju mer krav du ställer utan att stressreducering och strategier finns på plats desto större och tätare kommer självskadorna att bli. De är i allra högsta grad ett rop på hjälp i mina ögon. Åtminstone kan man se till att VISS tid under inledningsfas av behandling blir tid där klienterna kan vila och lämna över ansvaret till personalen. Detta gör man genom att finnas med hela tiden. På ett överenskommet sätt. Att självskadandet kommer att upphöra som "simsalabim" är en utopi men kan kan överenskomma om att skada lite, skära lite, hitta andra mindre farliga självskador under tiden t.ex? Så att behandlingen har en chans att fortsätta utan alltför större avbrott.

7.
Man pratar, avseende självskadebeteenden om impulsiva och tvångsmässiga sådana. Som två olika saker. Jag ser även klar en kombination av dessa tu som få pratar om. Jag ser autismen som ett större problem avseende den repetetiva tendensen (fastna i en negativ loop länge..) men impulsiva drag som försvårande och ibland ytterst fatala avseende att livet kan ta slut utan att man egentligen menat det. Det finns en skillnad på att vilja dö och inte veta hur man ska orka leva vidare...Sedan kan man fråga sig om stark ångest och impulsivitet ibland sammanblandas i detta fallet? Ser man en impulsivitet så torde förstahandsvalet av medicinering, i mina lekmannaögon, vara centralstimulerande amfetaminpreparat. Då ser man ju oftast snabbt om en tilläggsdiagnos som ADHD finns eller ej. Annars handlar det ju mer om en extrem ångest av alla möjliga olika orsaker som ska reduceras och det SNABBT. För har man en sådan oro utan en impulskontrollstörning så är ångesten enorm och jag antar att inget större behandlingsarbete är möjligt innan man reducerat vissa en sådan oro. Helst i praktiken och inte primärt med mediciner som i detta fallet ofta bara kan bli ett pläster för det som egentligen behöver uträttas. I mitt eget fall vet jag att det var så nu så här i efterhand.

Jag är ju verkligen ingen expert på ovanstående men har ju arbetat i två år med mycket självskadande individer under adekvat handledning dessutom samt även nu i vår/sommar och viss erfarenhet har jag därmed. Jag har även personligen haft ett självskadande beteende som yngre, om än ej i denna omfattning som kräver en kvalificerad hjälp. Vad gäller tvångsmässigheten, eller snarare det repetetiva beteendet har jag ju även den en gedigen personlig erfarenhet av.

Ibland kan man försöka kopiera arbetet som kollegor har framgång med t.ex. titta på vilka som har mindre självskadande beteenden under sin arbetstid. Inte ha så mycket prestige. Hur gör de. Är det något vi kan pröva. Diskutera i arbetsgruppen och försök att inte bry er om vem som göra vad och existerande hierakier. Man måste våga tänka annorlunda (out of the box) och pröva nya saker i samarbete med klienter.

Ingen har idag den hela lösningen på hur man ska göra. Kanske är just det DU kommer på riktigt bra och av stor vikt för många individer i framtiden.

Min drivkraft kring detta ämne finns för alla de individer jag mött genom åren med dessa svårigheter. För alla de som ännu inte fått rätt hjälp. För att det behövs. Unga och gamla människor dör idag av detta. Ibland helt i onödan då kunskapen faktiskt finns. Använd den!!!

I Stockholm finns faktiskt ett bra HVB-hem för vuxna med AS och tilläggsproblematik. Vårberget. Det ser värre ut för de som är under 18 verkar det som... Har någon tips på fler bra ställen. Kommentera gärna.

Här finns också en fantastiskt bra text (på danska) av Bo Hejlskov-Elvén.

Lotta Abrahamsson



(OBS! Ovanstående är copyrightskyddat - Lotta Abrahamsson 2010)

Det är skillnad på kvinnor och män...

Har funderat en hel del idag kring kvinnor och män.

Dels så närmar sig Pridefestivalen i Stockholm så bara det gör att man matas med gender- och könsfrågor från alla håll i mail, press och på Facebook.

Men främst för att jag såg ett reportage igår på TV om hur män i Kongo-Kinshasa använder sig av prostituerade. Vi pratar västerländska män, militärer, poliser, biståndsarbetare o.s.v. Svenskar!!! Jag upphör aldrig att försvånas över detta med prostitution. En i mina ögon oftast smutsig handel av människor med många utnyttjade och misshandlade i kölvattnet. Undrar om den någonsin går att utrota ens?

Jag förvånas över hur mycket vanligare det är att män använder prostituerade jämfört med kvinnor. Jag kan nämligen slå vad om att de kvinnliga militärerna på plats inte utnyttjar prostituerade i samma omfattning som männen gör. Alltså..vad handlar det om. Är det kulturellt eller talar vi om instink, drift och/eller reella könsskillnader?

Har män helt enkelt en större drift? Ett större behov av regelbunden utlösning ty annars blir de knäppa eller något?? Är det en djurisk drift eller handlar det om patriarkat och den kulturella inlärning som säger dem att de har ju den rätten? Som män. Varför är män oftare fysiskt dominanta sexuellt än sexuellt? Varför gillar många kvinnor en hyfsat dominant och manlig man i sängen? Varför ser det ofta ut så i djurlivet också att hanen(om man bortser från t.ex. de få djur där kvinnan äter upp mannen efter parning)

Det ÄR vanligare att sexbrott begås av män. Med det säger jag inte att det inte finns kvinnliga sesxualbrottslingar, för det finns det också. Fast tydligen inte lika många. Vad beror det på då undrar jag lite provokativt...?

Är det så att kvinnans egenskaper ser mer annorlunda ut än vi erkänner? Jämfört med männens? Hur jobbar man då med jämnställdhet? Om man erkänner den skillnaden. Ellern inte. Bara lite nyfiken. Ty det är få som öppet erkänner en skillnad mellan kvinnor och män i dessa avseenden. Inte ens avseende föräldrapenningsdiskussioner, prostitution eller jämnställdhetsarbete generellt. Detta fast det är rätt uppenbart att män varken kan föda eller amma barn...

Vad tror du? Hur jobbar vi bäst för att komma till ett läge där de som blir utnyttjade slutar att utnyttjas? Vilket av könen är bäst på vad? Vad fungerar? Vad fungerar inte?


Att det finns fler män än kvinnor som diagnosticeras är också ett faktum. Är det kulturellt eller biologiskt? Att nästan all medicin forskas på manliga forskningsobjekt är ett annat faktum. Är det mer kulturellt??

Jag har inga svar alls. Jag blir nyfiken på vad folk tycker generellt och jag söker själv svar. Jag tycker däremot att analysen är tunn. Hur ska vi hitta bra lösningar utan en bättre analys. Det är den jag försöker göra nu....iallafall för mig själv.

Ibland tycker jag det tycks en himla massa utan en ordentlig analys. Detta är ett sådant ämne och faktum är att det retar mig lite... Genusteorierna jag läst är vissa rätt flummiga. Jag letar vidare och återkommer väl framledes med vad jag eventuellt kommit fram till.

Något jag vet att jag står för är iallafall att olika inte betyder olika värde.

Fast jag måste ha grunden klar för mig om man ska diskutera jämnställdhet och utjämningspolitik. Nu låter det som jag kanske aldrig läst genusteoier men det har jag faktiskt. Jag har t.o.m. rotat lite i s.k. crip-theory. Men jag kan det för dåligt för att jag själv ska vara nöjd. Jag måste in i detaljerna...in i grunden.

Detta är ju ibland diagnosticerbart, att vara sådan. När det tar tid från annat som anses vara viktigare (i vems ögon vete tusan ibland). Ibland kan jag stilla le för mig själv och tänka att om det är diagnosticerbart så är det väl för väl att många är diagnosticerade då. För hur skulle världen se ut om alla bara skummade på ytan hela tiden??

Lotta