Jag var aldrig rockartist och har således ingen vana av stagdiving. Den bör dock troligtvis vara planerad och man ska INTE falla utan att ens märka det själv. Ingen tog ju inte ens emot och det hela gick blixtsnabbt...;)
Plötsligt bara for jag nedåt (sceen är ganska hög). Ont gjorde det ockaå och eftersom automatiseringen, liksom en del annat inte är på topp än så tog jag heller knappt emot mig. Jag faller handlöst. Jo, en del blåmärken och sår finns som minne.
Men nu till frågan. Direkt sedan ställer jag mig upp och fortsätter föreläsa (efter jag bett någon inhandla strumpbyxor..de gick sönder) och hittat den svarta whiteboardpennan jag behövde (tack för lånet du deltagare..).
Hur hade ni reagerat i samma läge?
Snart en minisenester med Mannen i mitt liv och jag har t.o.m. ätit lunch och middag. Det gåt framåt...:)
I ärlighetens namn..är det så onormalt att göra så???...att ställa sig upp och bara köra på (trots en klar smärta resten av föreläningen men ändå en hanterbar sådan..ont på en 7:a ungefär.) Men inget var ju brutet direkt..
"LottasTankar"
8 kommentarer:
The show must go oooooon... Du är en tuffing. På jobbet jobbar man, typ. Tror nog dina åhörare fick ett minne för livet, ännu mer än annars!
Krya på blessyrerna!
Jag vet inte hur normalt/onormalt det är, men jag tror chansen/risken för att jag gjort som du är större än för att jag hade brutit där. Men jag kanske inte är så representativ? ;)
Lotta, måste tacka för din föreläsning i går.
Den gav både information och gav mig vissa aha-upplevelser, som stärkte mina misstankar om att både min son och jag själv har vissa drag av "bokstäver" (min dotter fick ADHD-diagnos för 2 år sedan).
Angående fallet så tycker jag att du skötte det fantastiskt bra!! (kanske borde du tagit emot plåstret..). måste dock erkänna att det lilla hålet längst ner på strumporna störde mig lite, men det upptäckte det ju själv och täckte över så jag slapp säga till;-)
Tack än en gång för en toppen föreläsning!
Jamen är det inte så att vi som uppfyller AS-kriterierna inte riktigt hänger med i huvudet? Dvs inte riktigt fattar vad som hände förrän långt efteråt. Som exempel brukar jag nämna att det när jag förflyttar mig rumsligt t.ex från jobbet till min terapeut, så tar det ett tag att landa i var jag befinner mig. Det är som att kroppen kan förflytta sig, men att hjärna inte hänger med utan fortfarande befinner sig på vägen mellan de två ställena. Låter corny, men så är det för mig.
Genrep: Vi faller väl mjukare kanske..mer som barn?? Kan vara en fördel. Jag har allafall aldrig vristskador...;) Jag har heller aldrig brutit ett ben faktiskt när jag tänker efter.
Pärlbesatt: Nä inte sååå representativ för det normativa...nej det är du nog inte...;) Men du är fin som du är, tycker jag:)
Effie: Tack!! Jodå..plåstren är kvar men jag hade inte motorik kvar att sätta på det bara. Av och på med strumpbyxor och leggings m.m. i det läget var det tyvärr inte tal om... Jag var lite förvirrad efter det där fallet...medges...:)
När jag skrev "landa" menar jag inte landa bokstavligen - förlåt. Nä, jag menar att verkligen fatta/begripa att man förflyttat sig och befinner så på en annan, ny plats. Att både i hjärna/medvetande och kropp känner och förstår detta.
Jaha...du menade så...:) Får fundera lite på det men förflyttningar trickiga t.ex Först är man i thailand och vips så är man hemma efter en semester....fast så är det nog för alla människor. Tror du inte det?
Förflyttningarna är däremot jobbiga av andra orsaker för mig...En är t.ex. att jag är mer on/off och släpper jag kontrollen (en bok/iPhonen) så hamnar jag på ändhållplatser, fel tåg, fel buss et.c. Jag kan aldrig slappna av. Eller föreställa mig vägen dit jag ska eller ens att jag ska komma fram ibland. Om det inte är en mycket, mycket invand resa.
Det var jag som köpte strumpbyxor, du sade ju det ;-)
Apropå bokstavlighet då ;-)
Fast det var leggings....;) och fasen vad fort det där gick...
Coolt gjort, Madde!!!!...Tusen tack!!!
Skicka en kommentar