Har haft all anledning att fundera över detta just denna sommar. Av egen erfarenhet genom åren både privat och i arbete har jag ibland sett mer än man önskar någon avseende just Aspergers syndrom och svårare tillägsproblematik.
Personligen tycker jag inte tycker det är så konstigt att självskadande beteende uppstår vid just autismspektrumtillstånd/ADHD. Jag tycker heller faktiskt inte att det är speciellt svårt att veta vilken väg man kan gå behandlingsmässigt. Även om alla visserligen är individier så finns det ju oftast orsaker till att man t.ex. självskadar. Eller snarare till att man ibland använder sig av det som strategi för flertalet orsaker. Även om dessa givetvis är individuella så är mekanismerna ofta väldigt lika även om de faktiskt i detalj även de skiljer sig ibland.
Fast det begriper väl de flesta att man inte gör självskadande handlingar för att man tycket att det är roligt. Man gör fel för man inte vet hur man ska göra rätt och det finns alltid en orsak till varför. Liksom "Olle" ångestlindrar genom att supa liksom det finns en orsak till varför "Anna" skär sig. Orsakerna kan däremot se mycket annorlunda ut just vid autismspektrumdiagnoser. Behandlingarna måste anpassas därefter.
Man talar om flera olika sorters självskadande beteenden och orsaker. Ibland är de sammanblandade dessutom och viktigt att man inte låser sig vid en förklaring.
Man talar t.ex. om sensoriskt utlästa självskadande beteenden, endorfin-kickande, kaosrelaterade beteenden (ibland affektutlösta), copingorienterade beteenden (för att kunna stå ut), tvångsbeteenden, impulsutlösta och en del talar även om social affektutlösta sådana vilket jag tror är extremt ovanligt. Utläckning/ignorera är INGEN bra strategi med denna gruppen alltså. Däremot förekommer social inlärning när många med självskadande beteenden möts i t.ex. behandlingsgrupper. För att inte tala om internet där en hel värld av självskadande delger sina beteenden helt öppet för alla att läsa. Man talar då om "smitta" och kanske man följer ett socialt grupptryck i viss mån? En identitet kanske ibland är bättre än ingen undrar jag..då så många med en ASD har svårt just med självkännedomen?
Det kan vara blandat vilket sorts beteenden det handlar om och det torde vara viktigt att inte fastna i att det enbart handlar om just ett. Viktigare för mig blir snarare att identifiera stressorena än att klassificera. För övrigt är det snarare en läkarbedömning.
De kognitiva looparna i huvudet fungerar ofta likadant oavsett och det är snarare frågan om HUR fast de sitter eller ej. OM man gjort ordentliga analyser på orsaker till beteendet som också innefattar svårigheter inom autismspektrumområdet och verkligen SER dessa som de enorma stressorer det är så kommer man nog långt. Detta kräver autismspektrumkompetens (vanliga psykiatrin klarar inte alltid av det idag enligt vad jag sett de senaste tio åren). Det är av vikt att systematiskt erbjuda strategier i program som gör att den drabbade hänger med på tåget. I mina ögon räcker inte en DBT/KBT om inte den autismspecifika kunskapen finns samtidigt. Som alltid måste program modifieras.
Som jag ser det finns det flera viktiga håll att gå åt:
1.
Ta reda på orsaken till stressen och dess faktiska nivå. Det är ofta stress som utlöser negativa tankemönster. Som utlöser självskadebeteende...som utlöser ångest..som utlöser självskadebeteende...o.s.v.
2.
Arbeta med de olika stressorerna. Inte speciellt svårt. Man måste bara veta HUR man kommunicerar med en individ som har en autismspektrumdiagnos, avseende nyinlärning. Detta kräver också autismspecifik kompetens. Det är i kommunikationen man brister som normaltänkande här men det FINNS verktyg för att lättare se individens världsuppfattning. KAT-kittet är t.ex. ett utmärkt sådant i detta fallet. Som hindrar dig att gå till tolkning/bedömning för fort och efter en "normal-mall". Här arbetar man utmärkt med en gemensam problemlösning efter en noggrann analys.
3.
Arbeta med Vardagstaktik och emotioner. Hur undviker jag att hamna i dessa lägen igen. Hur kan jag strukturera upp min vardag, arbeta med känslor i kroppen, hur gör människor normalt? o.s.v.
4.
Back to basic. När fungerade det sist? Kartlägg minutiöst här för att få en ordentlig analys. Detta kräver oftast kontakt med familj och närverk. Varför uppfinna hjulet igen om det en gång fungerat? Hur gjorde man då? Involvera familjen!!!. En individ utan sin familj är så skör, så naken. Varför arbetar man inte så rutinmässigt på så många ställen, är något jag funderat mycket kring.
5.
Arbeta kognitivt med nya strategier, nya tankemönster och hur man bryter de existerande som man som individ inte vill ha kvar. (Här ser jag ibland en förhoppning om att bli av med sina negativa tankar vilket jag inte tror på. Jag tror primärt på att lära sig leva MED saker och lära sig att undvika negativa konsekvenser helt enkelt. Tills slut bleknar det..)
6.
Innan ovanstående är på plats så måste man som behandlande personal faktiskt förstå att man INTE KAN ge ansvar "around the clock" för att inte självskada till en person som inte vet hur. Det är rätt grymt t.o.m. om man inte t.ex. reducerat stress och lärt ut strategier, att ens kräva det. I mina ögon triggar detta enbart ett självskadande beteende. På samma sätt som bestraffningar och gränssättningar gör. Man kan alltså inte lämna vederbörande innan dessa saker sitter. Då kommer de att självskada. Ju mer krav du ställer utan att stressreducering och strategier finns på plats desto större och tätare kommer självskadorna att bli. De är i allra högsta grad ett rop på hjälp i mina ögon. Åtminstone kan man se till att VISS tid under inledningsfas av behandling blir tid där klienterna kan vila och lämna över ansvaret till personalen. Detta gör man genom att finnas med hela tiden. På ett överenskommet sätt. Att självskadandet kommer att upphöra som "simsalabim" är en utopi men kan kan överenskomma om att skada lite, skära lite, hitta andra mindre farliga självskador under tiden t.ex? Så att behandlingen har en chans att fortsätta utan alltför större avbrott.
7.
Man pratar, avseende självskadebeteenden om impulsiva och tvångsmässiga sådana. Som två olika saker. Jag ser även klar en kombination av dessa tu som få pratar om. Jag ser autismen som ett större problem avseende den repetetiva tendensen (fastna i en negativ loop länge..) men impulsiva drag som försvårande och ibland ytterst fatala avseende att livet kan ta slut utan att man egentligen menat det. Det finns en skillnad på att vilja dö och inte veta hur man ska orka leva vidare...Sedan kan man fråga sig om stark ångest och impulsivitet ibland sammanblandas i detta fallet? Ser man en impulsivitet så torde förstahandsvalet av medicinering, i mina lekmannaögon, vara centralstimulerande amfetaminpreparat. Då ser man ju oftast snabbt om en tilläggsdiagnos som ADHD finns eller ej. Annars handlar det ju mer om en extrem ångest av alla möjliga olika orsaker som ska reduceras och det SNABBT. För har man en sådan oro utan en impulskontrollstörning så är ångesten enorm och jag antar att inget större behandlingsarbete är möjligt innan man reducerat vissa en sådan oro. Helst i praktiken och inte primärt med mediciner som i detta fallet ofta bara kan bli ett pläster för det som egentligen behöver uträttas. I mitt eget fall vet jag att det var så nu så här i efterhand.
Jag är ju verkligen ingen expert på ovanstående men har ju arbetat i två år med mycket självskadande individer under adekvat handledning dessutom samt även nu i vår/sommar och viss erfarenhet har jag därmed. Jag har även personligen haft ett självskadande beteende som yngre, om än ej i denna omfattning som kräver en kvalificerad hjälp. Vad gäller tvångsmässigheten, eller snarare det repetetiva beteendet har jag ju även den en gedigen personlig erfarenhet av.
Ibland kan man försöka kopiera arbetet som kollegor har framgång med t.ex. titta på vilka som har mindre självskadande beteenden under sin arbetstid. Inte ha så mycket prestige. Hur gör de. Är det något vi kan pröva. Diskutera i arbetsgruppen och försök att inte bry er om vem som göra vad och existerande hierakier. Man måste våga tänka annorlunda (out of the box) och pröva nya saker i samarbete med klienter.
Ingen har idag den hela lösningen på hur man ska göra. Kanske är just det DU kommer på riktigt bra och av stor vikt för många individer i framtiden.
Min drivkraft kring detta ämne finns för alla de individer jag mött genom åren med dessa svårigheter. För alla de som ännu inte fått rätt hjälp. För att det behövs. Unga och gamla människor dör idag av detta. Ibland helt i onödan då kunskapen faktiskt finns. Använd den!!!
I Stockholm finns faktiskt ett bra HVB-hem för vuxna med AS och tilläggsproblematik. Vårberget. Det ser värre ut för de som är under 18 verkar det som... Har någon tips på fler bra ställen. Kommentera gärna.
Här finns också en fantastiskt bra text (på danska) av Bo Hejlskov-Elvén.
Lotta Abrahamsson
(OBS! Ovanstående är copyrightskyddat - Lotta Abrahamsson 2010)
Ett litet tidsdokument av utveckling för mig själv samtidigt som jag vill informera och utbilda via nätet. Jag lyfter det jag finner intressant inom mitt arbetsområde (autism, Aspergers syndrom och ADHD). Men jag lyfter även annat av intresse. Orädd, opålitligt opolitisk, rolig och snäll är nog egenskaper som brukar tillskrivas just mig. Välkommen hit!/Lotta
4 kommentarer:
Hej,
och tack för dina kloka tankar. Jag har i många år genom arbete och privat mött männinskor som på olika sätt hittar destruktiva handlingar för att hantera denna stress som "fyrkantiga männinskor" känner inför allt det kaos de möter, som ofta är svåra att förutse och göra sig beredd på. Jag ser det som du beskriver som detta att tex skära sig är ett sätt att få ett lugn (kanske en endorfindos?) som de sedan fastnar i. Min stora frustration är att, som du också säger,är att samhället inte har de ibland enkla strategierna för att stötta föräldrar och barn i detta viktiga steg till att bli en harmonisk vuxen. Föräldrarna lämnas ofta till en svår vardagstillvaro med enstaka stödsamtal från habilitering och BUP. En stor frustration läggs då istället på skolpersonalen som då skall i den kravfyllda tillvaron runt arbetet i skolan fylla för många av ett barns behov. Förr sa man att "det behövs en hel by för att fostra ett barn" och det gäller ännu. Detta är en fråga om demokrati tycker jag. Barn som inte har välutbildade föräldrar med ett gott självförtroende har inte samma rättigheter. Den självklara rättigheten till att bli en lycklig,flexibel vuxen med många livsstrategier.
Mvh
Agneta
Jag är verkligen imponerad av det du skriver här, arbetar inte med detta men har av nån konstig anledning alltid varit intresserad av autism utan att veta varför , har en del vänner m adhd o likna´nde. men i alla fall poängen är att ja tycker du är klockren och har sån BRA människosyn och jag hoppas att det ska sprida sig ut i psykiatrin, har sett så många vänner blivit nedtryckta oj måste gå Malin Belin
Jag vet inte vad som räknas som självskadebeteende men på sätt och vis är det väl självskadande att anklaga sig själv för allt och att låta den oerhörda ilska och frustration som uppstår när man som jag som har ADHD, slår mina nävar hårt i betongväggen för att få ur mig ilskan som blir övermäktig och måste ut. Jag slänger inte ens porslin i väggen fast jag kanske skulle vilja utan det blir oftast då tex ljud som stör mig så mycket som ljudkänslig och jag får spader.
Stress skriver du.... så viktigt för all den stress som så lätt uppstår av tex att bli missförstådd och att vara tvungen förklara och försvara hela min varelse för något jag i en utsatt, stressande, pressande situation inte kan rå för. Att jag då tar till flykten för att undkomma.
När jag utsätts för en situation där jag krävs på att titta någon i ögonen när personen ska prata med mig och resonera med mig och samtidigt är arg för att denne inte förstått mig kan få mig att verkligen helt balla ur. Att krävas på sånt som "normala" kanske klarar men för mig blir övermäktigt.... då springer jag. Då tar verkligen impulsiviteten över. Det finns ingen tankeverksamhet alls då mer än att fly undan pressen och stressen. Och ja, då är risken för självmord också stor och jag bryr mig inte ens om att vara rädd eller försiktig om något skulle hända.
Så det är viktigt att närmaste omgivningen har lite kännedom men att man också får hjälp att själv lära sig och handskas med sig själv i pressande situationer och lära sig hur man ska göra så att det liksom sitter i ryggmärgen.
Jag är på väg men det som skapats under ett helt liv ändras inte över en natt.
Tack för att du skriver om så viktiga saker.
/Judith
Hej!
Jag håller själv nu på med en psykiatrisk utredning. Jag är 23 men har haft kontakt med psykiatrin av och till sen jag var 5 år men haft konstnat kontakt de senaste 4 åren nu.
Där jag bodde förut fick jag diagnosen borderline personlighetsstörning just pga att jag är deprimerad, är självskadare och har svårt med ilska. Men den är helt fel.
har nu flkyttat och begärde då en riktigt utredning, något jag aldrig gjort tidigare.
Tyvärr är psykologen inte särskilt bra, hon lyssnar inte på mig och vi missförstår varandra och massa annat, men jag får inte byta säger de där pga att jag gör en utredning. Från det att jag var ungefär 14 så har alla jag haft kontakt med inom psykiatrin trott att jag har något NPF men denna psykolog säger att jag inte har det trots att alla ADHD test jag gjort har visat poäng att jag har det och autismpapprena får rätt höga poäng med (skulle få högre om jag var ärlig men jag är rädd). Dock säger min psykolog att jag kan inte ha ADHD för att jag har för högt IQ och jag kan inte ha något autsimrelaterat för jag är självskadare och har 'för starka känslor' för det.
Jag känner mig så vilsen och rädd och har börjat tro att allt jag känner och upplever är fel för hon borde ju kunna sånt här. Men nu har jag läst lite på din blogg och jag kanske inte har fel trots allt, kanske är det verkligen hon.
Skicka en kommentar