Kärleksfulla förebilder

Jag har, liksom halva svenska befolkningen, följt detta bröllop mellan Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel. Visst var det romantiskt. Även den mest förhärdade republikanen i min närhet fällde en tår och gillade plötsligt (och tillfälligt?) monarkin. Jag vem gör inte det en sådan dag? (foto:scanpix)

Det som slagit oss alla är nog den kärlek och respekt Victoria och Daniel visar varandra. Med vilken värme vi även under åren sett Victoria behandla alla människor med. DETTA är förebilder som vi behöver.

För en vecka sedan hade jag förmånen att få bevista en föreläsning med Jane Goodall. Hon som under 50 år, mot de flesta odds dessutom, arbetat med vilda chimpanser i Afrika. Hon sade något som fastnade hos mig. Genom åren har hon funderat mycket kring vad som behövs för att vi ska kunna bygga upp vår jord igen. Hon har bevisat att det går att återställa regnskog men att det kräver en speciell sorts människa. En människa som går sina egna vägar. En sorts människa som inte lyssnar när alla andra säger "Det där kommer aldrig att gå..". En människa som inte har ett "benbrott" mellan sin vishet och kärlek/omtanke för andra.

Idag präglas kanske mycket i vård, skola och omsorg av "benbrott". Vi har kunskap och vishet (eller den finns faktiskt tillgänglig för oss om vi vill lära) men denna vishet är inte alltid i samklang med vår kärlek och omtanke. Personlighen tror jag att i det normativas namn görs många dumheter. Låt oss istället försöka behålla vår genuina kärlek och sympati för människor som behöver oss istället för att försöka "se bra ut" inför kolleger eller ett ännu större normativt kollektiv. Våga stick ut! Våga var den som talar för de som behöver det. Våga säg ifrån!

Filosofen Martin Buber skrev något tänkvärt (bland mycket annat) som jag satt och funderade kring just igår kväll:

"A person cannot approach the divine by reaching beyond the human. To become human, is what this individual person, has been created for."

Kanske är det så att vi bara behöver lära oss att vara humana? Att vara människor. Är det så enkelt? Ja, jag tror det. För när man går på sin magkänsla, när man kanske gör "tvärtom" mot vad alla säger för att det känns fel annars, så är det påtagligt ofta rätt. Det rätta är ofta ovanligt enkelt.

När 6 av 10 elever med Aspergers syndrom inte kan vara i skolan så behövs allt ovanstående. Det visar tydligt på att skolan inte alltid klarar av sitt uppdrag. Kan det vara så att alla metoder/strukturer i världen inte kommer göra en skillnad utan att det i själva verket handlar om metod/strategier och SAMTIDIGA grundläggande värderingar om människors lika värde? I kombination. Grundläggande värderingar som gör att vi inte enbart prövar metoder som kollegorna gillar när vi egentligen känner att vi skulle vilja pröva något annat? Att vi ibland behöver vara den där personen som säger ifrån? Som vågar pröva annat, när det vi har idag faktiskt inte fungerar. Det handlar faktiskt om något så enkelt som att inte ha prestige. Ingen är den andra lik och fungerar inte det ena så måste vi vara mer flexibla i tanken. Att tänka att det också finns andra strategier/metoder som kanske skulle fungera bättre just för just den här eleven. Det är kärlek och omtanke i kombination med vishet.

Jag tror det är dags att vi, som Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel börjar visa att det är kärleken och omtanken om varandra som ändå är det som måste komma allra först. Visheten och kunskapen om hur man är en prins kan man uppenbarligen ofta lära sig.

Bry er inte om ifall kärleken och omtanken inte är allmänt accepterad. För hur populärt tror ni det var hos det rigida, etikettfyllda och prestigefyllda hovet att de tu skulle gifta sig i början? Detta brudpar har visat att kan de så kan faktiskt vi andra också. Vi kan välja kärleken och omtanken före annat och SE så vackert det blev.



Lotta Abrahamsson