Gårdagens internationella kvinnodag

Gick omkring hela dagen igår och tänkte
skriva någon fyndigt om oss kvinnor. Något
om hur vackra, starka och oumbärliga vi
faktiskt är.

Det blev inget av det där fyndiga. Det enda jag till
slut tänkte på var att utanförskap är det samma
oavsett skäl.

Hur svårt är det då inte att vara kvinna, ha en
ADHD-diagnos,vara invandrare samt ha en synskada?

Ibland känner jag att jag är lyckligt lottad.
Jag är så glad att jag heller aldrig hamnat i
läget att jag förutsätter en diskriminering.
Varje gång det sker (och det sker tyvärr även
i mitt liv) blir jag fortfarande lika förvånad
och rent ut sagt förbannad.

Fast jag undrar om jag sagt samma ord om jag
haft det värre? Om jag tolkat bättre och, som
yngre, även förstått att man faktiskt hade en
Hata-Lottaklubb i gymnasiet (jag fick det
berättat men jag trodde inte på det).
Hur hade jag mått? Hur hade jag agerat idag?

Hade jag till slut tänkt som den
somaliska kvinna min väninna berättade om
häromdagen. Hon som var på kalas, firade och
hade skoj, och när det efter ett tag var dags
att fortsätta firandet på stan hade sagt
"det är ingen idé". Med känslan av att ändå
inte få komma in pga sin hudfärg. Hon var så
van vid att det skedde att hon inte längre
prövade. För att skydda sig själv och inte
bli ledsen.

Må jag aldrig landa där. Må de unga, som som idag
diagnosticeras tidigt, aldrig hamna där.

Det är faktiskt ett MÅSTE att höja värdet för
ALLA människor NU. Det där med lika värde är
inte så självklart för alla...
Vare sig det handlar om kvinnor, män,
funktionsnedsatta, invandrare, svenskfödda eller
vad vi nu är. Är det så svårt att förstå att
vi alla faktiskt kan komplettera varandra?
Annorlunda är långt ifrån alltid farligt.

Ett annorlunda tänkande kan t.ex. göra det
omöjliga möjligt.

Lotta Abrahamsson