Dagens citat

Tycker om små citat. Delar här och framöver med mig av små
citat som jag funnit här och där i böcker och på nätet

Ett om dagen är ungefär vad jag själv klarar av att tänka på.

"Alla dessa dagar som kom och gick inte visste jag att det var livet."

Okänd

Mina Tankar:

Vad lätt det är att glömma i livets och vardagens stress att det är
precis det du upplever just här och nu som är livet. Om man går
och väntar på att livet plötsligt ska överraska dig med något gott.
Ja då riskerar man att få vänta länge och plötsligt är det inte ens
så mycket kvar av livet...

Njut av vårens små knoppar, de små blommorna vi börjar se,
doften av vår, vårens ljud, glassens smak och känn värmen när
du står i solen. Lev nu!!

Jag är ju ganska duktig på att vara här och nu men även jag
behöver just denna påminnelsen. Livet är NU! Njut av blomman
du ser just nu för imorgon kanske den har vissnat.

Jag tänker ofta nuförtiden att människan går så fort, fort
fram idag. Jorden snurrar precis lika långsamt som vanligt.
Det finns en poäng i att faktiskt gå långsammare fram.
Bra tips jag själv använder mig av är att vägra gå i rulltrappor
och att meditera/djupavslappna.

Vad får just du för tankar av det här citatet?


Lotta

Är du riktigt klok?

En av de bästa dokumentärerna jag sett på länge...

http://svtplay.se/v/1489241/dokumentar/ar_du_riktigt_klok_

Detta är länken till den första delen och nu väntar jag på den sista.
Titta på hela programmet. Det bästa är egentligen kommentarerna
på slutet. Att det inte behöver synas att du har en psykiatrisk
diagnos och att du faktiskt kan umgås med andra ändå.

Jag är imponerad av detta program. Mycket!!

Jag är mitt i en föreläsningsperiod. I går kväll var det en trevlig
publik i Växjö jag fick möta.

I fredags var jag i Luleå. Jag tror att jag fått den finaste kommentar
någonsin på just den föreläsningen. En ung kvinna med AS och ADHD
sade efter föreläsningen till mig något liknande följande:
"Att äntligen en RIKTIG människa som vet vad dom pratar om"

Jag har sällan blivit så glad för en åhörarkommentar och det är ju
också min önskan att en del kan känna igen sig (av just de med egna
diagnoser) och se möjligheterna med livet. Både på gott och ont men mest
det GODA som livet faktiskt kan ge. Jag blir sällan rörd men hela
fredagen och lördagen (och t.o.m. fortfarande märker jag) så är jag
faktiskt det....

Att en del föräldrar och individer med egna diagnoser (givetvis inte alla
för vi är ju individer även vi faktiskt..*s*) kan känna igen
mycket av det jag berättar det visste jag sedan tidigare. Att däremot
få vara SÅ igenkännande för någon det är sällan man upplever.

Tack kära du i Luleå som talade om det för mig.
Hade du aldrig sagt just de orden hade jag aldrig vetat och gudarna
ska veta att jag behöver höra att jag faktiskt gör något bra. Speciellt
i den intensiva perioden av året då jag åker runt mycket och ofta är
helt slut av resandet.

Jo sedan sov jag förresten HELA helgen. Men det borde inte komma
som en överraskning för er som hört min föreläsning...

Har lyckats få i mig middag igår kväll t.o.m. (mjuk mat)
Nu ska jag bara sova också innan jag ska hem med planet.

Tack alla deltagare som ger så fin feedback. Jag blir så glad av att
faktiskt kunna göra något för er och/eller de individer ni har i er
familj eller på era arbetsplatser. Ni är anledningen till att jag orkar!!

Lotta

Stenar och tics...

Stenar är rätt trevliga. Mjuka och hårda. Skrovliga och

lena. Ofta vackra. I alla sorters färger och en del har t.o.m.

som en själ i sig, tycker jag.

De pratar inte och förväntar sig inte heller kommunikation

från mig. Jag är rätt förtjust i stenar...*s*

För ett tag sedan skulle jag resa och jobba. Redan innan jag

åkte så var jag orolig för att åka hemifrån. Det är inte riktigt

likt mig (men jag hade bara ingen lust just då att lämna vare

sig familj eller hem).

Som tur var påminde en person mig om att det fanns fina

stenar dit jag skulle. "Smart move" av denna kvinna..hon

visste vad hon gjorde...

Jag skulle visserligen jobba men det var i detta läget

ovanligt ointressant (inte likt mig det heller men det händer..

som för alla men faktiskt tillhör det det ovanliga för just mig).

Jag kunde trots detta till slut uppbåda energi av tanken på

några stenar.Bara tanken på att eventuellt plocka sten gjorde

att den långa resan blev mer spännande och det blev också

lättare att åka iväg dessutom.

Jag gjorde t.o.m. ett riktigt skitbra jobb...

Tänk vad man kan göra med stenar....ja bara tanken på

dom...*s*

Det är inte utan att jag undrar hur jag tänker faktiskt.

Att stenar kan vara lika viktiga som en människa är ju en

absurd tanke rent intellektuellt för mig. Faktum kvarstår

att så var det faktiskt för mig just då.

Men nog har ni varit med om liknande saker kanske?

Man har förlorat en kär ägodel. Något viktigt gammalt

minne eller kanske en nallebjörn någon gång. Den känslan

av att förlora ett föremål kan vara oerhört stark. Hur vuxna

och mogna vi än är...normaltänkande eller ej.

Visst kan saker vara viktiga. Okända stenar eller okända

människor. Vad är skillnaden?

Egentligen?

Ja..jag har aldrig påstått att jag är heeelt normal (bara halvt)

och ofta skiljer sig mina tankar från de flestas tror jag?

Fast inte alltid. Jag är riktigt normal samtidigt.

Det är skumt det där...att vara normal men ändå inte

...samtidigt. Väldigt skumt. Om jag inte förstår det själv kan

man ju inte kräva att andra ska förstå det heller...eller förstår ni?

Förstår ni det jag själv inte alltid förstår?

Vissa saker förstår jag men andra förstår jag inte helt faktiskt.

Periodvis anser jag ju att jag plötsligt är ganska normal.

Jag så normal man nu kan bli och när man kompenserar väl

så man anses vara "normal".

Sedan kommer plötsligt alla symptom med full kraft

i ett annat läge och jag påminns om att såå normal

var jag nog inte...Lite chockartat och sorgset samtidigt.

Riktigt skumt har det varit och speciellt den sista tiden.

Jag har försökt träna bort en mångårig ovana jag har att

alltid ta mig på axlarna. På mina spända muskler. Har ett

par nackskador sedan gammalt dessutom.

Trodde det var en ovana bara...

Tills jag plötsligt fick två tics helt nya tics plötsligt.

Insåg att de ersatte det tic (eller vad de nu är..tvång eller

gudars vet..??) jag ägnat mig åt under så många år....

"nack-pillrandet".

De nya ticsen var dessutom däremot omöjliga att

kontrollera. Ryckningar i nedre delen av ögat t.ex. är inte

vare sig behagligt eller önskvärt kan jag berätta.

Drickande av vatten okontrollerat antal gånger...

(lite åt gången bara dessutom) och sedan ett springande

springande på toaletten likaså. Riktigt nödig liksom...

även om jag knappt druckit (och det är inget fel på vare

sig njurar eller urinvägar...normalt känner jag ju inte

knappt av att jag är kissnödig ju .

Vad är det som händer?

Riktigt absurt blev det när jag insåg att jag inte alls

behöver springa på toaletten när jag t.ex föreläser eller

när jag skriver eller läser forskning utan då känner jag

ingenting alls förrän det är KRIS och måste gå direkt...

som vanligt liksom...

Det är konstiga grejer och är troligtvis orsakade av stress.

Så nu måste jag börja titta mer på den biten. IGEN!!!!!

Ännu mer struktur i livet kanske? Balans mellan arbete

och vila har jag redan. Hyfsat bra dessutom.

Ibland blir jag trött på allt jag måste göra för att kompensera.

Ibland vill jag faktiskt bara vara JAG. Vem jag nu är förresten?

Någon med nya symptom/tics som man aldrig haft var ju inte

direkt muntert....får verkligen hoppas att detta går bort av

sig själv.

Att jag är repetetiv...ja det vet jag och det ÄR jag men det

var länge sedan jag hade tvång/ticsliknande symptom.

Jag minns en tid när jag fick för mig att jag inte kunde gå

på vissa gator. Jag tyckte det var så absurt att jag faktiskt

tvingade mig själv att gå på dessa gator ändå..

(Detta var innan jag fick diagnoserna) Lite självexponering

så där...och det fungerade faktiskt bra.

Men hur man hanterar sådana här saker jag nu börjat uppleva

har jag faktiskt ingen personlig erfarenhet av. Sonen fick ju en

ticsdiagnos (med motoriska och vokala tics när han var ung)

men jag har aldrig upplevt att jag har det....och jag vill inte ha

dess symptom heller!!!!! Bort liksom!!!!

Jag vet ju vilka tips jag gav sonen som fungerade men har inte

ens kommit till det stadiet än tror jag. Jag är fortfarande chockad

att jag har sådana symptom. Det tar nog en stund innan jag landar

i stadiet för att göra något åt det. Har jag tur försvinner de men de

har funnits ett tag nu faktiskt. Flera månader t.o.m.....

Ska till läkaren nästa vecka. Det är tur det. Nu får han banne mig

förklara vad det är som sker med mig. Ja han ska ju kunna sådant..

det är det jag har honom till bl.a.

Jag var ju nästan symptomfri de flesta dagar nyss. (ja om man

kompenserar väl med allt möjligt så kan man faktiskt känna

sig som alla andra....ett litet tag lyckades jag iallafall...Ja nästan

normal kände jag mig iallafall under en tid. Jag trodde på det själv

iallafall.

Vad hände egentligen?

Lotta

KBT - Äntligen!!!

Jag blev plötsligt erbjuden en KBT-behandling.
Man tror inte det är sant. Ja eller erbjuden att man
skulle ansöka om det iallafall...

Efter min utredning var just detta (det enda tror
jag förutom medicinering) från utredande läkare.
År 2003 eller tidigt 2004 tror jag doktorn skrev
den rekommendationen.

Trodde i min fantasi att jag skulle få det och att
det var vanligt. Så var inte fallet. Jo men visst..jag
erbjöds faktiskt en KBT (10 träffar)efter ett par år
via Aspergercenter. Jag gillade dessutom psykologen
(en kvinna som var kanske 10-15 år äldre än mig)
där. Jag tyckte t.o.m. att hon var skitbra!!
Jag hann gå en gång sedan blev hon tyvärr
sjukskriven...typiskt....men bra var hon,

Numera är vi vuxna med diagnos överförda till
den vanliga vuxenhabiliteringen. Något ADHD-
team finns inte för de som inte är nydiagnosticerade.
Aspergercenter för vuxna är reducerat just ämnat
för bara nydiagnosticerade de med...
Vi är gamla och förlegade vi som fick diagnos 2003..
lite komiskt....:)

Den största behållningen med Aspergercenter (så
länge man fick gå där) var annars arbetsterapeuten.
Den kvinnan var också riktigt bra.
(Sedan fanns det några stolpskott också
men sådana finns det ju överallt)

Sist jag talade med vuxenhabiliteringen hade de ingen
KBT-utbildad. Kanske har de det nu? Vet inte. Får
fråga...om jag någonsin lyckas komma dit. Jag har
idag inga högre tankar om habilitering för min egen del
...tyvärr måste jag säga.

Jag har kommit fram till att jag själv måste ta ansvar
för mitt eget liv. Hur ojämt och bräckligt det än är.
Många gånger har det bara varit en illusion den
hjälpen jag fått och jag har insett att jag oftast gör
saker bättre själv. Det här gäller de flesta instanser
jag haft kontakt med. Det blir bäst så. Det går fortast
och det blir inga försvårande kommunikationskrockar
heller. För att inte tala om konekvenserna man får ta
när de begår misstag som påverkar hela ens liv. I de
lägena får man vackert ta konsekvensen någon annan
åsamkat..Inte ens får man en ursäkt..

Hur som så är jag ju rädd för tandläkaren. Det är
via min nya tandläkare jag nu äntligen har erbjudits att
söka insats för det med hjälp av KBT.
Ja hela den proceduren sköter tandläkaren och främst
psykologen t.o.m. Inte ett dugg behöver jag göra eller
ordna...ljuvligt! Det finns ansvarstagande människor
faktiskt. Synd att de måste vara hos dyra tandläkare som
ingen vanlig dödlig har råd att gå till. Eller inte ens vet att
de finns...

Märkligt i sammanhanget att inte Medicinsk tandvård hade
kognitiv terapi att erbjuda....de hade någon egen modell
utformad efter dynamisk terapi....På en mottagning
dit alla med funktionshinder hänvisas.... Intelligent! (obs ironiii)

Lite roligt i sammanhanget är det att det var just
tandläkaren och inte habiliteringen som skulle
erbjuda mig detta. En privattandläkare dessutom.

Glad i hågen gick jag iväg idag då och träffade en
psykolog som verkligen verkade proffsig dessutom.
Googlade lite på vederbörande när jag kom hem och
insåg att det var han också.
Karln vet vad han pysslar med!!

Nåja...framtiden får väl utvisa hur bra han är men
jag har iallafall goda förhoppningar. Dessutom är jag
jäkligt trött på att vara rädd för tandläkaren. Det
är väldigt opraktiskt kan jag berätta. Jag har varit
det sedan jag var liten så jag vet...

Jag kommer också behöva egen KBT-terapi om jag
nu kommer in på KBT-utbildningen til hösten.
Två flugor i en smäll liksom. Prima när saker bara fungerar...

Har läst en del idag om MBT -mentaliseringsbaserad
terapi. Den borde ju vara bra för alla som har problem
med mentalisering oavsett orsak? .

MBT utgår ifrån en anknytningsteori och en inlärningsstil
som jag inte är helt säker på att den fungerar fullt ut just vid
ADHD eller framför allt vid Aspergers syndrom. Men nog tror jag
att det kan hjälpa en bit på vägen oavsett orsak till svårigheten.
Kanske... Måste lära mer först...Behöver titta närmare på
kognition/inlärningsstilar....kontra inlärning av denna sorten.
Är inte ett dugg övertygad märker jag nu när jag skriver om det.

Att kunna mentalisera bättre vore ju onekligen fantastiskt.
En sådan där dröm jag faktiskt har. En del av den sorg jag
känner då och då (ständigt i bearbetning) är just att den
förmågan verkar vara så låg hos mig. Eller ojämn är kanske
ett bättre ord. Ojämn som Himalaya...

Ibland undrar jag om jag har förmågan alls. Speciellt i
sociala sammanhang där nästan allt är inlärt rakt av och
görs mycket medvetet av mig. Självbevarelsedrift snarare
än reell förmåga.

Sökte lite om begreppet mentalisering. Hittade bl.a.
följande..

"Mentalisering, d.v.s. förmågan att förstå sig själv och andra utifrån inre
mentala tillstånd, är ett begrepp som sveper fram över psykologivärlden
och tillmäts en ständigt växande betydelse. I dag menar allt fler att de flesta
psykiska störningar har samband med att mentaliseringsförmågan brister."

"reflektionsförmåga, självinsikt, symbolisering, empati, mindfulness
med flera. Man kan säga att mentalisering inkluderar allt detta."

"Begreppet kan misstolkas som att det bara handlar om en mental,
intellektuell process, men den inbegriper känslorna i allra högsta grad.
Dessutom kan mentalisering vara implicit, då man inte använder ord
och analyser som i explicit mentalisering, man förstår intuitivt och handlar därefter"

Jag tycker det verkar som normaltänkande liksom automatiskt pendlar mellan att vara i sig själv och kunna ställa sig utanför och se på sig själv utanför. Det verkar vara en naturlig process som de bara gör. Om jag nu ens kommer på att jag ska göra detta så måste det vara mycket medvetet och liksom något jag "sätter på".

Jag skulle MYCKET gärna bara automatiskt göra så...

Jag antar att man bör kunna lära in det. Enligt forskningen så ska man kunna lära in det. Jag har inte riktigt fatta hur bara. Speciellt vid AS.

Så här stod det i SvD den 3 december 2008 om detta:

"Steg ett är att kunna identifiera affekterna och stabilsera känslouttrycken.
Vad är det jag känner?
Hur är det att ha den affekten inom sig?
Måste jag omedelbart uttrycka min vrede, eller finns det andra sätt att hantera det som får blodet att koka?
Är det rätt strategi att fly från en ­relation så fort jag tycker att kärleken börjar svalna?

Steg två är att bättre kunna förstå vad som händer och varför, både i nusituationen (i gruppen eller i mötet med terapeuten) och i en vardagssituation. Patienten är kanske medveten om att hon mår väldigt dåligt. Då utreder man vad som hänt, kanske den direkta orsaken var ett bråk med pojkvännen. Sedan kan man bearbeta det, för att göra bilden så mångfasetterad och nyanserad som möjligt samt ta fram känslor vid ­sidan av det omedelbart uppenbara.

Steg tre är att utveckla stabila och trygga relationer. I sådana ställs mentaliseringsförmågan på sin spets, man är mer eller mindre öppen och därmed väldigt sårbar och gamla mönster som kanske går tillbaka till relationen till föräldrarna väcks till liv.

Det kan låta som om det här var intellektuella, ”mentala” ­övningar, men det är det minsta det är, eller ska vara. Ämnena för samtalen ska vara känslomässigt relevanta, de ska gripa tag i känslolivet. Annars blir samtalet ­ointressant eller avslaget. Det blir en låtsasterapi."

Sedan skrivs även följande i samma artikel..

"Om ett samtal inte längre är en reflekterande dialog kan man behöva stoppa upp ett tag. Det kan man göra på tre olika sätt inom mentaliseringsbaserad terapi, MBT"

"1. ”Stoppa och stå kvar”, om samtalet har spårat ut och det inte går att komma vidare. Det kan hända om känslorna är för upprörda – i det fallet brukar ilskan vara den värsta boven – eller om ångesten stigit till för hög nivå. Man får lägga ämnet på hyllan, och tala om det någon annan gång.

2. ”Stoppa och utforska”, om mentaliseringsförmågan verkar ha gått i botten kan man försöka ta reda på varför, om det finns tillräckligt med lugn och klarhet i tanken.

3. 3. ”Stoppa, backa och utforska”, om det finns anledning att gå tillbaka i samtalet och ­undersöka var det började gå snett och varför den äkta dialogen upphörde. Man spolar tillbaka bandet och ”lyssnar” på det som sagts tillsammans. Det går oftast att hitta en punkt där någon reagerade starkt: Vad hände? Vad blev följderna?

Ja dessa tre steg lät ju som basic tycker jag. Iallafall om man arbetat länge med social och emotionell träning...Inget revolutionerande direkt...Lägg till kunskap om funktionshinder, alternativ kompletterande kommunikation så är det precis det man redan gör för personer med t.ex. ADHD eller Asperger som nu råkar ha det behovet. Samt en massa mer som jag faktiskt föreläser om.

Kanske har jag missförstått metoden? Men den verkar grunda sig på en inlärning via imitation. Kanske inte heelt lysande vid just AS. Om någon vet något annat eller kan upplysa mig om det jag kanske inte begriper så meddela mig gärna om det.
Sådant mottages tacksamt.


Lotta

Lite nya grejer..

Hej på er..

Idag är jag ledig och läser en massa matnyttigt om AS och ADHD.
Gissa om jag njuuter...*s* Specialintressen är fina grejer...:)

Slänger in lite som ni kanske kan ha nytta av?


ADHD Research Updates
Children with Attention Deficits Concentrate Better After Walk in the ParkAndrea Faber Taylor and Frances E. Kuo

Objective: In the general population, attention is reliably enhanced after exposure to certain physical environments, particularly natural environments. This study examined the impacts of environments on attention in children with ADHD. Method: In this within subjects design, each participant experienced each of three treatments (environments) in single blind controlled trials. Seventeen children 7 to12 years old professionally diagnosed with ADHD experienced each of three environments-a city park and two other well-kept urban settings-via individually guided 20-minute walks. Environments were experienced 1 week apart, with randomized assignment to treatment order. After each walk, concentration was measured using Digit Span Backwards. Results: Children with ADHD concentrated better after the walk in the park than after the downtown walk (p = .0229) or the neighborhood walk (p = .0072). Effect sizes were substantial (Cohen's d =.52 and .77, respectively) and comparable to those reported for recent formulations of methylphenidate. Conclusion: Twenty minutes in a park setting was sufficient to elevate attention performance relative to the same amount of time in other settings. These findings indicate that environments can enhance attention not only in the general population but also in ADHD populations. "Doses of nature" might serve as a safe, inexpensive, widely accessible new tool in the tool kit for managing ADHD symptoms. (J. of Att. Dis. 2009; 12(5) 402-409)
Link to Abstract

Jag tror man mår bättre och blir mer fokusera efter att dansa vilt till sin favoritmusik också:)
Man borde använda sig mycket mer av den fantastiska, och dessutom lättillgängliga, metoden MUSIK!!!!

och så lite om sömnstörningar vid ADHD...

Contact: Kelly Wagnerkwagner@aasmnet.org708-492-0930American Academy of Sleep Medicine
Underlying sleep problem linked to attention deficit/hyperactivity disorder in children
This is the first study to compare in-home measurements of sleep architecture in children with ADHD and no co-morbidities with that of controls, while also controlling for potential confounders
Westchester, Ill. — A study in the March 1 issue of the journal SLEEP suggests the presence of an intrinsic sleep problem specific to attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) and supports the idea that children with ADHD may be chronically sleep deprived and have abnormal REM sleep.

Results show that children with ADHD have a total sleep time that is significantly shorter than that of controls. Children in the ADHD group had an average total sleep time of eight hours, 19 minutes; this was 33 minutes less than the average sleep time of eight hours, 52 minutes, in controls.

Children with ADHD also had an average rapid eye movement (REM) sleep time that was significantly reduced by 16 minutes.

According to the principal investigator and the lead author, Reut Gruber, PhD, director of the Attention, Behaviour and Sleep Lab at the Douglas Mental Health University Institute, results of the study were encouraging, as the researchers were able to control for many confounding factors, which reduced some of the confusion and contradictions discovered in previous studies. Measuring sleep architecture in the children's beds at home using portable PSG, also allowed researchers to better represent the natural sleep pattern, thus increasing the validity of the study.

"I do not believe that sleep per se is the cause of ADHD, but it may make the symptoms worse in children with sleep problems. There are reports in the literature in which treating sleep problems led to improvement in ADHD symptoms but I suspect that these results were seen in children with sleep apnea. More research needs to be done in order to determine if sleep affects ADHD children with no primary sleep disorder."

According to the authors, ADHD is one of the most prevalent conditions in child psychiatry, and 25 percent to 50 percent of children and adolescents diagnosed with the disorder have clinically reported sleep problems. Partial sleep loss on a chronic basis accumulates to become a sleep debt, which can produce significant daytime sleepiness and neurobehavioral impairment.

Studies also have shown that disrupted sleep can affect daytime learning and attention in childhood and can lead to ADHD-like symptoms.

Portable polysomnography sleep recorders were used to perform overnight sleep recordings on 15 children diagnosed with ADHD without comorbid psychiatric problems, and on 23 healthy controls. The children were between the ages of 7 and 11, were not taking medication and were instructed to avoid products containing caffeine for at least seven days leading up to the overnight sleep study, which was performed in each child's home.
Parents completed the Child Behavioral Checklist, a 113-item questionnaire assessing behavioral and emotional problems. Children also were assessed for pubertal development. Factors such as age, sex, gender, socioeconomic status and parents' marital status were controlled.

According to the authors, this study may suggest that ADHD children suffer from an intrinsic sleep problem that could be related to the underlying pathophysiology of the disorder. They report that the impact of sleep duration on neuropsychological functioning in children with ADHD should be investigated further. Additional studies also will be required to examine whether shorter sleep duration in children with ADHD is associated with ADHD-like symptoms, including behavioral problems and poor neurocognitive functioning. The authors suggest that if a functional alteration of sleep in children with ADHD can be confirmed, then it may be possible to develop therapeutic approaches for optimizing and individualizing the children's sleep regimes.
###
More information about sleep and ADHD in children is available from the AASM at http://www.sleepeducation.com/Article.aspx?id=835.

Prima....:) Då har alla fattat nu att det även är viktigt att kolla på hur man sover....för att inte tala om hur regelbundet man äter et.c....

också några informationslänkar om Kognitiv Beteendeterapi - KBT

(på engelska som nästan alltid tyvärr)

http://www.myadhd.com/1300introtocognitive.html (vad är KBT?)

http://www.myadhd.com/1302cbtanxiety.html (KBT vid oro)

http://www.myadhd.com/1301cbtdepression.html (KBT vid depression)

Annars förläser jag för fullt just nu. Var nyss i Kalmar där 300!!!! personer hade valt att spendera sin onsdagskväll med att lyssna på mig. Vilken härlig publik och viken ynnest det egentligen är att få sprida information. Jag känner mig mycket tacksam för att jag får den möjligheten.

En av kvinnorna på förläsningen hade sett den TRE gånger! Helt otroligt och jag blev så stolt över att hon kom igen. Du vet vem du är...:) Vi har rökt ihop i pauserna och jag kände t.o.m. igen dig (vilket jag inte gör så ofta).

Nästa gång...säg till mig...så släpper jag in dig gratis. Bara säg till....

Lotta