Träna på att åka kommunalt

Jag tränar ju kontinuerligt på att åka kommunalt.
Försöker då och då att passa på. Företrädesvis
när jag är ledig och utvilad. Fredagen för ett tag sedan
var en sådan dag. Först tränade jag här på hemmaplan
(ja med en personlig tränare då så det blir någon träning
av) och sedan skulle jag till min sjukgymnast.

Då färden går till Hötorget så innebär det byte
kommunalt t.o.m. men resan går annars väldigt
fort faktiskt. Det gäller att ha en åkremsa och det
hade jag en redan (preparerat för annars kommer
jag inte iväg). Jag ska även ta mig i god tid till stationen
(det gick bra denna gång...inte givet liksom för mig) och
sedan åker man..."as simple as that.."

Sedan händer det underliga saker. Jag kommer
ner på spåret (Södra Station) och där kommer ett
godståg med träd...Ja typ granar i mängder...

Det var rätt fascinerande och inget säger de heller
i högtalarna då tåget blir stående på stationen (jag
inser nu att mitt tåg kommer att bli försenat). Lite
spännande var det dock med alla dessa granar...inte
riktigt vad man förväntat sig när man tar pendeltåget...
men en del stack ut gär och där och såg ut som de skulle
ramla av..så lite orolig blev jag. Tåget kom till sist.
Försenat (ingen kommentar ens i högtalaren).

Vid ankomst på T-centralen så ska jag gå igenom
centralen för att åka tunnelbana. På vägen där på
T-centralen ser jag plötsligt hur många konstiga
människor som är i farten på just T-centralen.
Mitt på dagen t.o.m.....

När t.o.m. jag ser detta så ÄR de konstiga.
En del verkar påtända av någonting med konstiga
blickar och man är rädd för att ens ha någon ögonkontakt
med dom av misstag. Det är som om de skulle kunna
explodera när som helst. Det finns en massa riktigt
sjuka människor (i mina ögon då..jag kan ju egentligen
inte veta om de ens är sjuka) som rör sig där faktiskt.

En del bara hänger...verkar fördriva tid eller något...
säljer droger eller nåt annat läskigt och olagligt?
Andra går och pratar med sig själv och verkar
halvpsykotiska. Vissa är klart uteliggare. Sargade
människor såg jag gott om denna dag. Både läskigt
och ledsamt på samma gång.

Dessa underliga typer blandas med andra.
De flesta som åker tunnelbana idag verkar vara just ungdomar,
pensionärer (men även de verkar ha minskat?), invandrare
och skummisar. Samt de som jag då kanske...vi som inte har
körkort. Vi som tränar på att åka kommunalt?

Fast jag kan ju undra efter denna resa om det verkligen är
så bra att träna på att åka kommunalt? Det verkar ju lite farligt
t.o.m. På kvällarna åker inte ens mina barn faktiskt (de har INGA
problem med att åka kommunalt säger dom)....det säger en del...
De tycker helt enkelt att det är för stökigt på tunnelbanan
vid den tiden.

Är det inte bättre att träna på att ta körkort kan man undra?
Verkar inte lika farligt. Men självklart mycket dyrare. Man
skulle ju iallafall kunna ha det bra mycket lugnare i en bil
avseende perceptionssvårigheterna. Dessutom kan man ha fin
musik på. En trygg och ganska förutsägbar värld då. Om man
bortser från trafiken. Men man kan ju köra försiktigt och med
ett gott omdöme. Folk kommer heller inte så nära och man
behöver inte vara särdeles orolig för att någon hoppar in i bilen.
Dessutom kan man låsa bildörrarna om man nu skulle vara lite
rädd för det.

Hur som så kom jag iallafall fram till Hötorget.
En stations resa kan ju t.o.m jag hålla koll på (jag måste nämligen
ha koll på stationerna när jag åker. Slappnar jag av så åker jag
nämligen förbi den stationen jag ska av på. On eller off liksom... )

Väl framme hittade jag inte iallafall. Jag har åkt taxi dit tidigare...
Det slutade med att jag fick gå upp på marknivå för att hitta rätt
uppgång...för att gå ner på tunnelbaneplanet igen (där
sjukgymnasten finns)...hehe...

Nu brukar jag hitta bra till ställen jag varit på en gång. Men då
ska jag ha gått/åkt just den sträckan. Nu blev det ju annorlunda...

Lätt svettig kom jag iallafall fram (fyra minuter för sent) och fick
min behandling.

Idag skulle jag varit där igen men jag försov mig..... förra gången jag
skulle varit där fick jag avboka p.g.a. att jag var sjuk.

Det är alltid det jag ska göra privat som blir lidande...det är privat
jag slappnar av och då glöms saker ofta bort. Eller som igår....då jag
var så trött att jag inte ens orkade hämta klockan jag skulle ställa så
jag kalkyrerade med att jag nog skulle vakna ändå....
Det gjorde jag INTE...Jag vaknade en halvtimme efter min behandling
skulle börjat.

Det blir dyrt det här....som alltid när man har ADHD....Två behandlingar
har jag tvingats ställa in....suck...à 450:- styck på en vecka.,...
Inte är man gjord av pengar direkt men det borde man vara när man
har AS/ADHD..... för det är jäkligt dyrt kan jag meddela...

Lotta

Media-vila

Har nu mediavilat större delen av den tid jag hade föresatt mig.

Det var mycket skönt. Ska planera in en till faktiskt.
Det var riktigt rogivande och jag fick mycket mer energi
över till annat nödvändigt i livet.

Bäst är väl att hitta en "gyllene medelväg" men eftersom
jag vet med mig att jag inte är så vidare bra på detta
med "lagom" så tänkte jag helt enkelt planera in denna
sorts vila. Det sättet passar nog mig bäst.

Jag fastnar lätt i media ju...det kan vara datorn..framför
en TV som jag knappt ser på, i telefonen om någon ringer
(själv ringer jag ju knappt mer än nödvändigt och bara
om jobb nästan). Nej...det är npg nödvändigt att schemalägga
det mesta i mitt liv. Då brukar saker fungera ju...

Igår utbildade jag familjebehandlare i en stad i Sverige.
Det var en givande dag för mig och en trevlig grupp att
undervisa för dessutom...

Men det bästa av allt var att de hade en chef som bjöd på
hembakat hela dagen. När jag åkte fick jag med mig en
massa chokladrutor (min absoluta favorit).

Bra kund det där..*skratt*. Det är inte alltid man får med
sig chokladrutor hem... Dit vill jag absolut tillbaka och
man glömmer dom aldrig heller...:) Jag tror t.o.m.
att jag kommer ihåg hur hon ser ut Familjebehandlings-
chefen...det är inte illa för att vara mig och komma ihåg
ansikten.

Se vad man kan göra med lite chokladrutor.
Alla metoder är bra utom de dåliga.....*skrattar*

Lotta

Vad sägs om en planerad media-vila...för att få bort osund stress!!

Ibland inser man ju vilket enormt intag av intryck man har.
Det är ju riktigt häftigt att gå ut på stan på ett vis (jag bor
ju på Södermalm) men samtidigt översköljs man ju av
intryck i storstaden.

I ärlighetens namn sker det ju inte så ofta egentligen...att
jag går på stan (fast jag bor här). Även om jag tränar på att
åka kommunalt lite för mig själv faktiskt. (sist jag åkte
började jag prata ohämmat med någon inte ont anande
medpassagerare och såg massor med nya saker jag inte sett
...färg-TV-skärmar på T-centralen och en massa annat
spännande....jag somnade tidigt den kvällen...*skrattar lite*.
Det är mycket man ser och hör om man är jag..)

Tacka vet jag de där, till synes, oändliga vidderna i
Lappland. Där de är så tyst så det tjuter i öronen och
så rent naturligt att inga onaturliga dofter finns.
Synd bara på att det är så sabla kallt där uppe...

Jag tror det är precis lika för alla människor detta med
för mycket intryck i vissa situationer och att detta kan
vi alla relatera till.

Det ÄR jobbigare, snabbare och rörigare i storstaden.
En del av oss har kapaciteten att ta in ännu mer
dessutom och vi hanterar detta olika bra.

Det är onekligen en stress för kropp och själ att egentligen
överösas med intryck.

Noterar vad jag har runt om mig just nu....:)

Två lekande katter som för liv, en dator som desutom har
en fläkt som surrar (den är ny och inga andra ljud har börjat
komma...än...), TV:n som surra i bakgrunden fast jag inte
ens tittar, en mobil som ständigt är på. En vanlig telefon som
alltid kan ringa. Jag hör också att grannen ovanpå spelar
något (svårt att höra exakt vad det är..) På bara datorn har
jag en massa program på. MSN kan börja plinga när som t.ex
...en massa ljud från rör...ett obegripligt sus utifrån som är
storstadens sus..en ambulans...ja en massa egentligen.

MITT I ALLT DETTA FÖRSÖKER JAG BLOGGA!!!

Någonstans i all denna media- och storstadsröra ska jag
dessutom slappna av och reflektera...Ehhh...

Något är fel. Helfel.

Jag kan ju inte behöva kompensera för något som
egentligen är fel. En för stor input av all möjligt onödigt
skulle man snarare kunna uttrycka det. Det handlar
väl snarare om att minimera intaget av allt onödigt.

Jag börjar med att stänga av TV:n...Jag ska ändra
meddelandet på mobiltelefonen. Jag kommer INTE
vara tillgänglig hela tiden längre. Definitivt inte på
kvällar och helger.

Det är en datavärld numera och om jag sätter allt
mitt fokus till datorns mail så kanske jag t.o.m.
klarar av att svara på allt jag borde. För just nu
hinner jag inte det för jag anser mig inte ha tid till det.

Stressad av livet...eh.....JAAA!!!

Dags att göra något drastiskt åt situationen.

Vi är för uppkopplade idag. Det fanns en tid utan
mobiltelefoner och ständigt brus och stress. Vet ni...
det gick alldeles utmärkt på den tiden också...och
inte lika många var stressade av fel orsaker.

Stress kan vara både sund och osund.

NU RÄCKER DET MED OSYND STRESS FÖR MIN DEL!!

Bra stress har jag inget emot. Den är riktigt bra för just
mig faktiskt.

Ringer ni mig nu så kommer ni mötas av ett nytt
meddelande och kommer även märka att ljudsignalen
är av på min telefon. Jag ser om ni ringt och ringer upp
om det är något viktigt förstås!! Eller varför inte maila. Nu
kanske jag får mer energi till just att svara er..*s*.
När jag koncenterar mig på färre media-kanaler.

Problemet bara är att folk är så stressade att de inte
ringer tillbaka om jag ringer...har jag märkt.
Har t.ex. försökt ringa en habilitering under en längre
tid. De svarar aldrig och ringer inte ens alltid tillbaka.
Jag tror säkert de har den önskan men är nog utsatta
för fel sorts stress där bara tror jag? De gånger de väl
ringt så har jag varit upptagen...*s*

Det blir liksom en illusion...att vi har massor att göra
fast egentligen får vi inte så mycket gjort alls
egentligen. All energi går åt till att rodda alla
informationskällor....inte själva informationen.

Vi borde ha en mediafri period. Bara för att få känna
på igen hur det var.

Någon som hänger på??? För att få ett fräscht
perspektiv sådär...För några dagar bara...

Har insett att jag är så media-beroende att det
är hemskt. Jag får nog börja lite lätt liksom...för
att bryta detta. För något måste göras.

På fredag klockan 9.00 - måndag morgon tänker
jag nu vara nästan media-fri. Det innebär...ingen
mobil på (föruom på arbetstid men då är den på
ljudlöst), inte gå ut på nätet alls, ingen TV, radio.
Däremot så får jag faktiskt läsa DN. Kommer ni
ihåg den tiden...när man faktiskt hann läsa
tidningen..*s*

Vanlig telefon kan jag ju inte stänga av men jag
kan ju låta andra svara och inte vara tillgänglig
heller...det är ju helg..*s*.

Hmmm undrar hur detta ska gå.....säkert rätt bra
eftersom jag ändå vet att jag ska göra annat i
helgen.

Nästa steg blir att införa det delar av vardagarna.
Nu får det vara nog på denna mediehysteri

KOM igen ni med!!!! Sätt gränser för hur mycket
input som egentligen är vettigt...

Lotta

Nya DSMV - Nya diagnoskriterier

I går kväll försökte jag läsa in mig på kommentarer
och förslag till den nya DSMV. En av de gängse
diagnosticeringsmallarna.

MYCKET intressant och man har där bl.a tagit upp
disgnosticeringen för den grupp jag själv numera
tillhör. De som är nära normalitet eller som har ASD
(Autismspektrumdiagnos) i remission.
D.v.s. Någon form av "Vuxen-ASD" eller vad man nu
enligt de nya förslagen ska kalla det tillstånd jag befinner
mig i?

Jätteintressanta kommentarer och det ska bli spännande
att se hur DSMV kommer att se ut.

Nog blir den en förändring i disgnosticerandet alltid.
Faktiskt nog inte helt fel heller...

Är inte hundra på vad jag tycker än och måste läsa
på lite till men jag tror man är på rätt väg. Man verkar
förstå att det är en gemensam problematik inom
autismspektrat men börjar nu titta mer på olika
grader och kanske en neurotyp med inbyggd ADHD t.o.m.?
Definitivt anser man iallafall nu att man kan ha dessa
diagnoser separat iallafall...

Det är bra tycker jag som hummande och nickande
kände igen mycket i detta dokument.

Diagnosen Aspergers syndrom riskerar att försvinna
i förskingringen. Tror det kan vara bra kanske.
Har som sagt inte tänkt klart än...

Men om insatserna nu förändras efter grad av
funktionhinder så tycker jag det är bra.
Det är inte sunt att ha dagens sorts insats för den
gruppen som är högpresterande. Vi måste
titta på andra lösningar idag.

Kanske borde jag bli politiker igen?
Har ju det i blodet.....(Hej Mamma!!!!)

Lotta

Vad har vi skapat?

Detta inlägg handlar om den grupp av oss med diagnoser
som befinner sig ytterst nära normalitet. Vi som pendlar
på gränsen. Ett bra uttryck är "Skuggsyndrom". Vi
pendlar mellan klara svårigheter inom dessa diagnoser
och andra tider fungerar vi hyfsat bra. Lite upp och
ner sådär...beroende på hur livet ser ut.
Grundproblematiken finns kvar men mycket beror
på hur väl man kan kompensera i livet och även
på en del utomstående faktorer.

År 2000 så var jag aktiv på ett par forum på nätet.

På den tiden handlade det om att lära sig att förstå vad
Aspergers syndrom och ADHD ens var. Jag var inte
så haj på det då... Många kända läkare sade på den tiden
att detta var diagnoser som inte ens fanns. (Bl.a. sade en
mediakänd sådan från KS detta till mig personligen).
Det handlade en del om att bevisa att vi faktiskt fanns
och att göra en sjukvård uppmärksam på vad som annars
väntade om man inte fick rätt diagnos och ev. stöd..

Vi debatterade hätskt mot Eva Kärfe på ett öppet forum
och tyckte att hon var "hin håle" själv när hon talade om
stämpling av unga m.m. Idag är jag inte lika säker på att
hon verkligen var "hin håle"..*s*. En del poäng hade hon
t.o.m..men inte i allt.

Idag ser situationen lite annorlunda ut. Hjärnforskningen har
framskridit och många tveksamheter om diagnoserna i sig
själva är borta.

De senaste dagarna har jag stött på en hel hoper med unga
som har diagnos (de kommer i flock numera om ni inte stött
på de tidigare..de är MÅNGA). De färdas ofta tillsammans
med en del vuxna som (som jag) diagnosticerats just som
vuxna. Det är den gruppen som söker och som försöker finna
hela sig själv nu med en ny ram, sin diagnos.

Så långt allting gott.

Det ÄR en befrielse när man plötsligt hittar andra med samma
diagnoser som plötsligt förstår vad man befinner
sig, hur man har haft det och hur man känner. Det är en viktig
process och även jag har haft den (eller kanske fortfarande är i
den...sådant är svårt att veta själv). Det ÄR viktigt med en
självkännedom för att faktiskt veta vem man ÄR. Den grunden
som är så viktig för en fortsatt emotionell och social utveckling.

Vad jag nu insett är att alltför MÅNGA fastnar just i den fasen.
De kommer inte vidare och tenderar att fastna i ett evigt gnällande
om hur tufft det är att ha en diagnos och all hjälp de vill ha samt hur
dålig (den faktiskt dyra och världsunika) hjälp de har är.
Fastnar i ur dåligt de mår och att folk (de utan diagnos) faktiskt
borde förståååå och banne skaffa sig mer kunskap om vad det
innebär.

En del säger t.o.m. att det var bara skönt att få diagnoser.
Något jag inte känner igen mig i alls. Det var skönt att få klart för
sig vem jag under en mycket kort tid men sedan kom en stor sorg
i mitt liv. Det är banne mig inte kul bara att ha neuropsykiatriska
diagnoser...det var heller inte kul att spela tillbaka filmen om sitt
liv med rätt glasögon och själv SE alla fel man gjort..... Kan det vara
så att detta sorgearbete är betydligt viktigare och kanske tuffare
än man insett. Får man inget stöd i detta (de flesta får inte som jag
gå kvar hos den diagnosticerade läkaren ens...om de ens hittar
någon och får bearbeta denna sorg) så är risken stor att man fastnar
på vägen.

Det riktigt sköna med att få diagnos kommer först efter
denna processen faktiskt. När man får till några fler bitar än innan
p.g.a. just en självkännedom. DET är coolt!!!

Detta är viktigt med att förstå sig själv och med diagnoser av många
anledningar och JA det är viktigt att folk for kunskap om funktions-
hindren, metod m.m.

MEN det finns ett problem. Nämligen verkligheten!!!

Get real liksom!!!!

De flesta människor skiter faktiskt i om du har AS eller ADHD.
De förväntar sig att du ska uppföra dig ändå och ta ansvar för din
kommunikation och ditt beteende och faktiskt ditt liv.
I den mån du har förmågan.

Jag har inte påstått att det är lätt att ta eget ansvar men att lägga
ansvaret enbart på andra är inte vidare utvecklande för dig som
individ. Även om det går snett ändå många gånger ändå..då det är
faktiskt ÄR svårt att kommunicera med olika kognitioner.
Men min erfarenhet säger mig att det är värt det!!!!! Även om
även jag tvivlar ibland när inte kommunikationen fungerar för mig...
än idag....

Till syvende och sist landar du alltid i att du måste ta ett eget ansvar!!!!!!

Gör du inte det så kommer människor helt enkelt att vända dig
ryggen och ignorera dig (fråga mig..jag VET!!!!) men du har ju alltid
alternativet att bli eremit i och för sig.....;)

Gissa HUR odräglig man kan bli när man inte ser sin egen del i
NÅGONTING utan allt är alla andras fel. När man tillåts att fastna i
ett sådant destruktivt tänkande är det fara å färde.

En del utmålar sig själva som större offer än de är och KRÄVER t.ex.
att 99,7% ( de utan t.ex. Aspergers syndrom) ska ändra sig till deras
förmån (0,03%) för de är ju ju gudbevars en minoritet som man ska
tycka synd om.

"Helledudanedå...."

Ja jäklar vad arga de blir när jag inte "tycker synd om".
När jag istället påtalar verklighetens ibland mörka sida.

När jag påtalar det fina i möjligheten att utvecklas som människa,
att kunna ta ansvar för sitt liv..få en delaktighet och andra
tydligen ruskigt konstiga saker som gör att folk faktiskt mår bra
...funktionshinder eller ej.

HERRE GUD Det finns MASSOR man kan göra!!!!
Kolla bara in http://www.cogmed.se/ och se vad ett 5 veckor långt
program kan göra med din hjärnas utveckling. Hjärnan är
plastisk.

Det är ytterst provocerande (elak är jag också tydligen)när jag
dessutom påtalar att de kommer bli mer ensamma än de redan
är om de inte vaknar upp!!! Det är skrämmande för mig att
träffa på människor som fastnat. Vad har vi skapat??

Jag undrar om vi gör rätt i dagens samhälle när vi diagnosticerar
så många unga (idag MYCKET unga dessutom) när inte efterarbetet
fungerar som det ska. Är det bra det?

Det finns onekligen stora fördelar med diagnosticering men inte är
en av dom martyrskap. Inte tror jag heller det är så vanligt att man
hamnar där medvetet heller. Jag tror inge vill hamna i ett sådant
läge faktiskt.

Nuförtiden lägger man allt krut just på diagnosticering men få tar
hand om medicinering och behandling efteråt. Vem tittar på dessa
människors faktiska möjligheter (få kan medicinera riktigt bra
ens av läkarna). Man glömmer bort den andra kapabla delen
av oss. Den som i så hög utsträckning gör att vi kan
kompensera det som inte fungerar lika bra.

Habiliteringen fungerar inte fullt ut...om folk ens får plats
även om den blivit riktigt bra på sina håll.

Jag frågar mig också om LSS verkligen är bra för alla som egentligen
har förmågor. Den blir en chimär liksom..."komkom" så ska du få
hjälp..en person med AS tolkar detta bokstavligt och blir besviken när
den inte fungerar och i själva verket handlar det om att du egentligen
bör ta eget ansvar så gott du förmår. (ja nu KAN ju inte alla alltid det
nämligen det är därför dessa diagnoser finns men jag tror mer på
periodiska insatser för den allra mest högpresterande gruppen -
insatser då allting faller - men med regelbunden kontakt kanske?)

Men ingen säger något rakt ut. Du lullas in i en bokstavlig
tro av att nu kommer jag få hjälp när den hjälpen i själva verket kanske
går ut ut på att hjälpa sig själv i så hög utsträckning som möjligt.

Glöm inte att många av oss bokstavstolkar!!!!!
Berätta sanningen för oss istället!!! Get real!!!

Många, många med dessa diagnoser har styrkor och talanger som
egentligen bara få kan drömma om. Men ofta behöver man lite hjälp
med den sociala kompetensen och en del annat också. Saker som
faktiskt inte t.ex LSS ens är anpassat för (knappt SoL heller).
Systemet fungerar inte för denna gruppen och nya metoder behövs.
När ska man fatta allvaret i detta från politikernas sida?

Att slussas in i ett system av aktivitetsersättning/sjukersättning direkt
från skolan utan krav kan få fatala konsekvenser för personers reella
självkännedom och utveckling. Ja för samhället i stort.

Den som fått diagnos lämnas lite åt sitt eget öde och dessutom påtagligt
ofta med en mycket negativ bild av sig själva. Ett bild som skapar ett
osunt hat mot både sig själva, samhället och framför allt alla "normalstörda".

Det är inte sunt!!!!

Det är inte sunt att skapa en grupp människor som man inte tar hand
om avseende personlig utveckling och självkänsla.
Men det är mycket lätt att pådyvla dom bilden av att inte duga
och sedan lämna dom vind för våg. Detta gäller ju många diagnoser
egentligen och man kan lätt dra en parallell till många andra
grupper med t.ex. kroniska sjukdomar som inte är direkt livshotande.

Jag kan jämföra med de unga invandrarpojkar jag arbetat med som
i början per automatik skrek "Rasist" vid minsta lilla krav..
Alternativt skrek de automatiskt "JAG har inte gjort något."

Den gruppen har utvecklats till en explosiv bomb som i vissa fall kan
explodera när som helst. Det gör den också just nu. I samhällen över
hela världen...Samhällen som haft som metod "att tycka synd om".

Kommer gruppen unga med neuropsykiatriska diagnoser hamna
där med? Är den redan där?

Vad har vi skapat? Små arroganta, krävande ungdomar som riskerar
att hamna i martyrskap eller i en sjukdomsidentitet snarare än en genuin
självkänsla? (de är i 20-årsålder många av dom nu)
Vi måste hjälpa dessa individer som fastnat eller riskerar att fastna vidare
annars kan det ju gå illa....

Det kan bli så illa att folk inte ens vill hjälpa till längre.
De låter de oförskämda och obegripliga ungdomarna vara bara...
De blir för jobbiga arroganta och otacksamma att folk inte ens vill
lägga energi på att hjälpa dom....Varför skulle dom? Martyrer är
hemska att arbeta med. Det finns nog gränser för folks idealism?
Naturligtvis handlar det om att det är svårt för en normaltänkande
person att förstå hur en person med t.ex ADHD tänker men det
blir ändå liksom resultatet. Att det är jobbigt att arbeta med den
här gruppen.

...och då är vi plötsligt där igen. Dessa personer hamnar i annan
statistik. Med förödande lidande för många och deras anhöriga.

Idag förstår jag för första gången hur det måste kännas att vara helt
normal och försöka hjälpa folk med neuropsykiatriska funktionshinder.
Speciellt om ni inte har egen diagnos eller anhörig med det....
Ni är beundransvärda!!!!

Kanske dags för nya metoder? Nya metodutvecklingar.
Eller är det bara gammalt hederligt gränssättande som krävs?
Fast då gäller det ju att veta HUR man ska sätta gränser för just
dessa individer. För det är inte som med vanliga ungdomar
nämligen. Det kräver både kunskap och bra metoder....
Hmmm jag har en del att göra märker jag...

Börjar med att göra om en del av mina föreläsningar...

Lotta

Jag och det undermedvetna

Funderar på en sak.
Skulle det kunna vara så att jag är i mer samklang
med mitt undermedvetna än de flesta människor.

Att det gör att jag ser detaljer som andra inte ser.
Som rekryterare var jag jätteduktig på just "finger-
toppskänslan". Det man skulle kunna kalla
intiutivt eller en del kallar mystiskt t.o.m.

Det är det där ni säger medvetet och nästan skådespelar
fram jag har svårare för att tyda.

Skulle det kunna vara en förklaring till att den
kommunikationssårighet som jag så ofta fortfarande
möter i mitt liv (ständigt) och speciellt i
vänskapsrelationer. Ja de är väl inte speciellt min
styrka dessa relationer om man säger så...

Jag noterar omedvetet alla de "rätta signalerna"
folk omedvetet sänder ut som de inte ens är medvetna
om själva. När ni sedan säger något annat blir jag helt
förvirrad och undrar vad ni gör.

Jag blir inte klok på henne..kan jag ibland tänka för
mig själv.Är det när de olika signalerna inte "rimmar"?
De medvetna och de omedvetna?

Vara här och nu är ju en styrka hos mig. Kan det vara
så att när man verkligen är "här och nu så är man
också i god samklang med sitt undermedvetna.

Men det är väl en bra sak egentligen??

Undrar om någon annan funderar i samma banor
som jag?

Lotta - funderar vidare

P.s. Ni får gärna kolla på Rapport idag kl 19.30 och
Kunskapskanalen klockan 22. Jag kommer inte se det
själv (ogillar ju att titta på mig själv så) men ni får
gärna berätta om det var bra eller dåligt.

Sex, love and rullstol

Ja, så var man i TV igen då...
Rätt kul med inspelningarna faktiskt...*ler.
Att se programmet själv är jag inte lika förtjust i
faktiskt...men alltid hjälper det någon:)


Kolla in http://www.ur.se/

eller mer specifikt:

http://www.ur.se/ur.se/templates/MediaPage.aspx?id=16389&uri=http://www.ur.se/id/150609&cmd=viewdetails&content=center

De brukar lägga upp programmen på WebbTV också på sin hemsida.

Denna gång för att tala om det mycket viktiga ämnet sexualitet.
Jaaa vet ni...jag har en sexualitet. Jag har t.o.m. fått till två barn
så jag har bevis på det....*ironiiiii*

Värdefull information hoppas jag många fick och när jag
motvilligt tittade på programmet (har lite svårt för att just
SE mig själv...spela in har jag inget emot..*hehe*) så slog
det mig hur samstämmiga både jag, Kenneth Molander
och Hanna var avseende fler punkter än jag själv trodde.

Tänkte inte på det när vi spelade in programmet i höstas
och hade nog mer bilden av att just MIN sexualitet var
mer "normal" om än med lite pikanta inslag undefär...;)

Efter att alla tre sagt att det inte var ett problem för oss att
HITTA en partner (utan snarare att få det att hålla)...när
ALLA sagt sagt att lätt beröring kunde vara mycket obehaglig
....ja då blev det ganska påtagligt tyckte jag att vi i grunden
har samma svårigheter även om uttrycken, graden och
variationen oss emellan är till synes och de facto är annorlunda
i många avseenden. Ja det fanns fler saker vi var så eniga om
att jag nu i efterhan verkligen förvånades.

OM jag bara kunde fatta varför man väljer att klumpa
ihop ALLA MÖJLIGA funktionshinder i ett i ett sådant här program.
Det finns onekligen många gemensamma nämnare men
det blev samtidigt väldigt tydligt att det är en STOR
skillnad på synliga och osynliga funktionshinder.

För övrigt har jag idag genomgått en tandbehandling under narkos.
Till min min stora sorg kan jag konstatera följande:

Gick ofattbart bra och utan alla de fysiska men jag normalt har
efter en normal tandbehandling ( ja efter en tandbehandling under
narkos hos Landstinget bör tilläggas).

Det var en SABLA skillnad t.o.m.
I detta fallen ÄR privat vård betyyyyydligt bättre.Det är ett faktum.
Känns inte bra för jag hade hellresett att den offentliga vården hade
samma standard....men så är onekligen inte fallet.

Skillnaden var så påtaglig att det faktiskt handlade om att bli
behandlad som kreatur eller människa. Medicinsk Tandvård
behöver mer utbildning och handledning. De behöver inte ens
ta mig...*s*...bara de tar NÅGON initerad och kunnig. NÅGON
som kan detta med etik, moral och som en twist..neuropsykiatriska
funktionshinder 2009!!!!!!! Det har hänt mycket i forskningen
och man bör nog hänga med nu.

Läskigt men sant!!!!

En helt annan TV-grej....
Kolla på Rapport på torsdag så kanske ni ser någon ni känner
igen.. Ja ni läste rätt. Jag igen!!!!

Gissa om att det komprimeras med mediaexponeringen
just DENNA veckan...haha...annars vet ingen vem man är
men vecka 6, 2009 DÅÅ är man väl "vecko-kändis" vecka
9 iallafall...*HAHA*

Det blir mer framöver...;)


Lotta

NLP - Neurolingvistisk programmering

Jag går en kurs för att bli NLP Practitioner.
Jag är MYCKET imponerad faktiskt.

Metoderna i sig är till stora delar redan kända
för mig men i NLP har man onekligen plockat
russinen från både familjeterapi, systemteori,
lingvistik, gestaltterapi samt kognitiv
beteendepsykologi, hypnos samt en massa annat
(ja allt kan jag inte än för kursen pågår ju
fortfarande) .

Man har modellerat erkänt duktiga terapeuter
inom en massa områden och rackarns vilken
snabb effekt NLP har.

Här kan man finna forskning om NLP.
Forskning om NLP på University of Surrey (England) http://nlpresearch.org/

NLP Research Database (innehåller 193 artiklar, uppsatser och avhandlingar om NLP)
http://www.inspiritive.com.au/nlp-research/database.htm

Jag hoppas på mer evidens framöver för NLP som metod.
Personligen har jag både upplevt att den fungerar och sett
fantastiska resultat. Men visst vore det skönt med några
långtidsstudier.

Oavsett så blir jag NLP Practitioner i vår samt räknar med
att bli NLP Master Practitioner i höst.

Jag trodde det var mest flum-flum och hokus-pokus med
denna metod men jag har faktiskt omvärderat den ordentligt.

Det är bra att kunna många metoder. För ingen är lik den
andra och ju bredare kunskapsbas man har desto bättre.

Planen är att under 2010 gå KBT.

Med både KBT (kognitiv beteendeterapi), NLP
(neurolingvistisk programering), KAT-kitt (kognitiv
affektiv träning) samt SET (social och emotionell
träning) i ryggsäcken så är jag tämligen nöjd 2010
rent utbildningsmässigt. Man har inte mer tid än
man har helt enkelt. Speciellt inte om man bara
arbetar halvtid...

Efter det vet jag inte vad jag gör....*skratt*

Jag har dock en ganska detaljerad målplanering fram
till dess.

Här kommer två olika länkar till Richard Bandler och
John Grinder där de själva förklarar NLP (grundarna)
på YouTube.

http://se.youtube.com/watch?v=8vlcsFJyEXQ

http://se.youtube.com/watch?v=BYU7dkG6DtA

Jag förhåller mig fortfarande ganska neutral till metoden
men måste medge att jag är MYCKET imponerad

Jag vill bara gärna ha mer forskning som visar på ett
långsiktigt resultat också. Gärna flera studier t.o.m.

Men metoden "känns bra" så här långt...


Lotta