Så gick jag inte ut och dansade mer...

I går kväll gick jag ut. Att jag går ut händer ju givetvis.
Jag är inte helt asocial. Det brukar sträcka sig till en middag
ute och sedan går jag hem.

Vissa mer asociala år kunde jag gå ut och ta en öl
och lösa ett korsord eller två, helt själv, och ansåg
att jag faktiskt var social. Fast jag inte pratade med
någon ens. Jag var ju bland folk...Jag gick givetvis
alltid på samma ställe dessutom men jag var ju ute
bland folk iallafall.

Andra år har det sociala livet sett mer normalt ut.
Aldrig har det däremot varit ett konstant och kompetent
socialiserande tyvärr. Jag har ofta velat vara som alla
andra just i detta avseendet. Ibland har jag lyckats
riktigt bra men aldrig över tid.

Fast onekligen har jag en enorm fördel i att jag är kvinna,
ser hyfsat bra ut, att jag gillar musik och att dansa.
Jag brukar inte vara helt impopulär bland män när jag
går ut. Hehe de vet inte att med mig får man verkligen
inte vad man ser. Har en bekant hemma som just i helgen
lånar mitt gästrum. Hennes kommentar i morse var att
folk tror nog på allvar att du är normal för du verkar
så normal. Ja, hon vet ju sanningen och har varit med i
lägen när den så "normala" Lotta brister fullständigt. I
lägen där man bara inte gör det...

Nu är det så att även jag varit ung och sprungit på stan.
Jag älskar att dansa och kan vara en riktig teaterapa
dessutom på ett dansgolv. Förr gick jag ofta ut helt själv
t.o.m. Numera händer det ytterst sällan. Går jag ut så är
jag i sällskap men jag föredrar att vara hemma, trots allt.
Jag föredrar att äta ostbågar, se på TV och läsa forskning
 och litteratur om AS/ADHD.

Nu inser jag ju att jag behöver komma ut och normaliseras
ibland. Jag prövade en gång i somras med syrran med det
katastrofala resultatet att jag mest led...
Skam dock den som ger sig. Igår beslutade jag mig för
att prova igen. Eftersom jag så snällt erbjudits chansen,
och anser mig behöva socialisera som de flesta, så tog
jag den.

Efter mat- och vinintag (tapas och vitt vin) så bar det iväg
till Gamla Stan. Där finns det ställen som frekventeras av
även min åldersgrupp. Ja, gränsen går definitivt vid de
vattenhål där de yngre bratsen rör sig. Sådana ställen
orkar jag bara inte med. Dessutom spelas det techno
på sådana stälen. Huga...

Det spelades livemusik på stället jag gick till. Sådan musik som
jag både gillar och känner igen. Jag älskar ju att dansa men
eftersom vi nyss anlänt skulle vi ta något att dricka i baren först.

Jag hinner inte mer än ställa mig där så säger kvinnan bredvid
mig i baren att hon var på min föreläsning i tisdags....att hon
är psykolog och börjar prata om diagnoser. Jag trodde jag
skulle dåna...Dessutom fattar jag av hennes meningar att hon
är ganska kritisk, eller åtminstone okunnig, om diagnosen
Aspergers syndrom.

Tror någon på fullaste allvar att nu, nu när jag äntligen skulle
vara en helt normal kvinna på krogen och känna mig som
alla andra, att jag vill bli påmind om att det finns människor
som känner igen mig? Jag vill inte ALLS nörda in mig i
diskussioner om diagnoser just då. Det är ju det jag gör HELA
tiden annars och nu hade jag ju tänkt vara en riktigt normal
kvinna som festade loss som alla andra.

Att folk känner igen mig tycker jag faktiskt för det mesta är mycket
obehagligt. Lika obehagligt är det att se kort på sig själv i tidningar
et.c. Då det ändå har ett syfte, hjälpa någon individ i slutändan, kan
jag medvetet stå ut med et. Det gäller jobbet.

Mer obehagligt blev det när man dessutom druckit och försöker
vara ute på stan. När jag verkligen försöker vara bara JAG. Inte
en diagnos, inte en nörd. Bara JAG. Så jag bad henne maila mig
istället och på något sätt hoppas jag budskapet gick fram.
Jag vet inte om jag såg henne mer, eftersom jag aldrig känner igen
folk iallafall, men mig veterligen så gjorde jag inte det.

Resten av kvällen befann jag mig på dansgolvet. Jag älskar att
dansa så det gjorde jag. Onykter blev jag också (lagom onykter..
...Cola mellan alkoholintag är bra) och vinglade även till otaliga
gånger i mina superhögklackade stövlar. Jag dansade nog med
alla möjliga och sedan blev jag så trött att jag tog en taxi hem.

Väl hemma märkte jag att jag egentligen kände mig riktigt illa
till mods över detta faktum att bli igenkänd av kunder/åhörare
på stan. Jag kan bara tänka mig hur kändisar har det och jag
tycker oerhört synd om dom faktiskt.

Att gifta karlar flirtar och fånar sig det kan jag ta. Det händer
jämt och de kan jag avspisa rätt lätt. Även om det blir en del
prekära situationer nu och då eftersom jag inte fattat vare sig
mina egna och andras amorösa signaler...

Det är värre med kunder och åhörare. Bara tanken dessutom
på att folk känner igen mig och jag inte känner igen dom är
riktigt obehaglig. Det är baksidan med den där ansiktsblindheten.
Jag lyckas ofta stävja och glömma bort detta faktum.
Men det adderas faktiskt numera av att jag föreläser för
hundratals varje vecka...att jag inte är helt anonym längre.

Fasen också..så nu blir det ytterligare ett hinder för mig att
gå ut. Precis som om det inte är en hög tröskel dit ändå...

Vet ni....jag har ingen som helst lust att gå ut längre.

Lotta