Ibland blir jag sådär fundersam igen.
Jag tycker folk är underliga bara. Jag begriper mig
fortfarande inte på det där med sociala koder. Eller
vilka konstiga saker som verkar "normala".
Jag har inga problem med jobbet. Det är privat det
idag uppstår problem. När jag bara ÄR. Jag orkar
faktiskt inte vara socialt korrekt eller normativ även
privat. Vad jag ofta märker är...att vara som just jag
fungerar inte. Jag blir inte förstådd. Jag förstår inte
andra. Det fungerar inte...
Nu har jag som 44-åring kommit mycket långt med
min egen självkännedom men det känns iallafall alltför
ofta att jag saknar den där sista pusselbiten...att klara
av det privata. Att naturligt veta HUR man gör i de privata
relationerna. Hur flyktiga eller nära de än må vara så
uppstår det alltid situationer jag inte bemästrar. För ofta
egentligen för att det ska kännas hälsosamt.
Att klara av att ha en partner eller riktigt nära vän
men samtidigt fortfarande kunna vara helt mig själv.
Att få känna mig som en självklar del i något sammanhang
som INTE är direkt jobbrelaterat.
Kanske är det en utopi? Kanske har ingen det så faktiskt?
Jag vet inte. Vet ni?
Kanske är det helt enkelt dags att skaffa hund igen?
Lotta Abrahamsson
Ett litet tidsdokument av utveckling för mig själv samtidigt som jag vill informera och utbilda via nätet. Jag lyfter det jag finner intressant inom mitt arbetsområde (autism, Aspergers syndrom och ADHD). Men jag lyfter även annat av intresse. Orädd, opålitligt opolitisk, rolig och snäll är nog egenskaper som brukar tillskrivas just mig. Välkommen hit!/Lotta
2 kommentarer:
Livet är för kort för att fundera, men jag förstår dig.
Själv är jag rädd att den jag känner mig trygg med plötslig ska bita till utan att jag förstår ett jota. Det är SÅ obehaglig och har hänt rätt många ggr i mitt liv att jag blivit bemött så.
Nu litar jag på DIG lotta!!
Känner mig 1000% trygg i ditt sällskap.
Litar 1000% på att du är snäll, så det skulle inte göra nåt om du skulle vara dum mot mig vid t.ex dåligt humör. Men det är ju du aldrig.
Bara jag som sårat och flippat ur under åren som vi lärt känna varann. Det har alltid skett i utvecklingsfaser jag varit inne i , trots att jag trott mig vara färdigvuxen:-)
Aldrig att du gjort så.
De/vi som är vän med dig ska banne mig känna vördnad inför dig!
Tycker jag.
Massa miljoner kramelikramar!
Ankie
Men kära du....kan bara säga TACK!!!!! Tusen tack!!!
Kram Lotta
Skicka en kommentar