Lotta - En Social Error

Under mitt snart medelålders liv har jag haft problem med sociala
situationer. Det beror nog till stor del på mina diagnoser. ADHD
och Aspergers syndrom. Säkert på annat också även om jag inte
ens vet vad det skulle vara. Besvikelserna av att inte hantera ett
privat socialt liv har definitivt en emotionell påverkan.
DET är jag säker på.

Vad jag sällan pratar med någon om är sorgen och frustrationen
över att ständigt kritiseras, förlora vänner och inte veta hur
jag ska få kontroll över mig själv i sociala situationer.
Denna bloggen finns för att jag fritt ska kunna tala om
sådana tabun. Det är så här att ju mer avslappnad jag är
desto större sociala katastrofer inträffar. Jag har naturligtvis
ett behov att få slappna av. Men inte ens i umgänge med
personer med egna diagnoser går jag fri från kritik
(detta är värst avseende mitt privata liv alltså).

Ibland verkar jag ha större svårigheter inom just detta
området än många andra. Även om det inte syns ytligt
på mig. Inte syns direkt utan det krävs ett par dagar i
mitt sällskap för att man verkligen ska förstå?
(Jag är rätt kass på nätet också faktiskt).

Det verkar bero på hur duktiga dessa personer med
egen diagnos är på att mentalisera? Hur mycket de
tolkar mig, om de har förmågan att faktiskt tänka så
långt att jag kanske menar någonting med det jag säger.
Vilket jag inte menar...om jag inte uttryckligen sagt det.
Jag menar YTTERST sällan annat än just det jag säger.
Om någonsin? Det finns inget bakom orden för det allra,
allra mesta... Jag tänker nämligen inte så långt själv.

Är detta så svårt att förstå? Ja, det är det faktiskt. Det
har jag faktiskt lärt mig under mitt nu snart 45-åriga liv.
Den hårda vägen...Jag blir dessutom rädd när folk blir
arga eller ledsna. Ofta vet jag inte vad detta kom ifrån
och jag tycker det var så plötsligt.
Om jag t.ex. avbryter dig så innebär det INTE att jag
inte respekterar dig. Eller att jag inte tycker om dig
eller att du inte är viktig för mig. Det kan t.o.m. finnas
olika orsaker till det. Tänkte jag skulle nämna några.
Jag hoppas du kan förstå.

Jag kanske impulsivt avbryter p.g.a.:


1. En bristande impulskontroll?

2. Jag kanske har så "slow processing" i hjärnan
att jag bara hör vad du säger men det har inte blivit
förstått ännu. Ibland köper jag tid genom att be dig
upprepa vad du sade...för att jag ska få tid på mig att
förstå och ibland är det så att jag kanske aldrig förstår
eller kanske inte förrän om 1-2 veckor) Ibland kan jag
återkomma flera veckor efteråt för att jag plötsligt
förstått vad du sade sist (jag har då spelat filmen i
mitt huvud om vad vi upplevde..om och om igen).
De som känner mig väl har nog alla varit med om
detta. Jag har inte ens prestige i sådana lägen och
kan t.o.m. erkänna om jag haft fel...

Detta brukar förvåna en del. Inte mig...jag är rätt van
så att säga.. Jag är faktiskt ovanligt benägen att ändra
mig om jag tycker en annan åsikt är bättre och mer
logisk än min tidigare.

3. Jag inväntar min egen förståelse innan jag reagerar
och eftersom jag har svårt att visa vad jag egentligen
känner så uppfattas jag som ignorant? Jag ser antagligen
helt blank ut och opåverkad ut i dessa lägen? Egentligen
är jag troligtvis mest förvirrad. Jag har tolkat
fel så ofta att jag blivit rädd med tiden. Blivit rädd för
feltolka alltför mycket. Detta har blivit värre med åren.
Värre efter varje gång jag misslyckats socialt men varje
situation är ny och jag vet iallafall inte hur jag ska göra
just i den jag befinner mig i. Bara kanske märker att du
plötsligt blir arg. Eller inte märker något alls.

4. Jag tror inte jag reagerar alls ibland p.g.a. att jag inväntar
mer information eller att du ska berätta mer. Får jag ingen
så frågar jag kanske något som du finner vara helt
irrelevant. Kanske vet jag inte vad jag ska säga...då styr
jag konversationen genom att prata om vad som helst.
I tron att jag har kontroll. Det har jag ju inte ändå. Eftersom
jag ändå uppfattas som ointresserad eller ännu värre ignorant,
elak eller kanske ointresserad?

5. Jag kanske är så detaljtänkande att jag måste
fråga dig om någon detalj. För att jag ska förstå
vad du menar. (Jag behöver många detaljer och
dessutom behöver jag förstå ALLA dessa detaljer
för att jag ska komma till någon slags helhet
även i tankarna och förståelser.

6. Jag har ett dåligt inre språk. Jag tänker högt
och i viss mån dirigerar och självkorrigerar jag
mig själv på detta vis som alla andra gör tyst i
huvudet. Ni råkar bara ha en bättre utvecklad
inre röst. Jag upplevs som ett ego som dessutom
avbryter. Egentligen kanske jag bara tänker högt.

7. Jag har svårt att komma på att du inte vet
vad jag tänker. Att du har egna tankar som kan
vara helt annorlunda än mina dessutom. Jag tror
ärligt att folk vet hur jag menar...jag vet idag att
det inte är så men jag verkar ändå inte ha
automatiserat den tanken. Alls...

8. Jag känner inte av att du blir irriterad ens när
jag avbryter förrän du kanske skriker..eller blir
tydlig på ett vis jag känner igen. Jag förstår inte
heller hur min egen monolog irriterar. Jag kanske
inte ens märker att jag har en förrän någon påpekar
det

Det gör så väldigt, väldigt ont att inte hantera detta.
Jag försöker hitta strategier men det är mycket svårt.
Även för mig. Trots att jag är välutbildad
Jag tror jag är nära att hitta en. Men den är inte optimal
men kanske det enda jag kan göra. Ha FULLSTÄNDIG
kontroll på mig själv i alla sociala situationer. Jag
måste ha sådan koll att jag antingen pratar eller inte pratar.
Jag har sällan ett mellanläge mer än en kort stund nämligen.
Det här gäller alla lägen. Även på nätet t.o.m.

Jag skissar på hur jag ska göra. Jag har många strategier
jag använt mig av som inte fungerar. Denna gång är jag
noggrann. Jag återkommer när jag vet hur jag ska
kompensera detta. Jag hoppas jag kan. Motivationen är
enorm. Bara lösningen som denna gång inte är den lättaste.
Jag har funderat ett helt liv...

Kom gärna med tips om du erfarit något liknande och löst det.


Lotta Abrahamsson