Trött in i märg och ben...

Har jobbat 3 dagar denna veckan. Nu sover jag väl i tre bara därför??
Är iallafall nöjd med veckans värv. Fast heeelt slut...

God Natt

Lotta

Åka kommunalt...

Att åka kommunalt tar ofta emot. Det är väl inte så att jag är heelt oförmögen att åka kommunalt. Bara det att det tar emot så ...så mycket att jag typ åker max en gång varannan månad ungefär. Fast jag behöver göra det betyydligt oftare egentligen ju...

Jag är inte såå känslig för dofter men väl för ljuden och alla intrycken. (Dessutom har en del människor den dåliga smaken att sätta sig för nära.)

Klart att det inte är en fördel att inte ha det lätt att åka kommunalt. Jag har nu bestämt mig för att jag behöver kognitiv terapi för att klara av det här. Man blir så mindre mobil och får förlita sig på andra som kör eller taxibilar och det kostar som bekant skjortan...

Ett annat på problem på en buss eller tunnelbana att jag hela tiden måste vara alert på vad jag är. Annars åker jag förbi den hållplats jag ska av på...eller åker till ändhållplatsen. Det tar en massa energi och det är rätt träligt att behöva ha det så faktiskt...Det gör också att jag lätt blir försenad om jag missar hållplatser.

Jag har däremot vissa tillfällen när jag faktiskt åker. Iallafall ett sådant tillfälle har jag..*s*.

Det är när jag åker hem från ett av mina frekventa läkarbesök. Det är inga byten då. Även den relativt korta promenaden hem kan blir ett extra moment som gör mig gråtfärdig.

Jag kan inte föreställa mig vägen hem eller ens tiden det ska ta (speciellt gäller detta gångvägarna). Det känns faktiskt som om jag aldrig ska homma hem ens. Det är en obehaglig känsla...Jag har gått sträckan många gånger. det borde vara förtsägbart men det är den inte. Det är som en ny gång VARJE gång..

Att det ska vara såå svårt att få in rutiner....såå svårt att få ihop det som för andra är helt normalt att både orka och klara av.

43 år gammal har jag inte ens en rutin för att borsta tänderna på kvällen...än mindre städa, laga mat eller handla. Om jag ska ha det krävs hela tiden scheman som dessutom ska vara visuella så de syns hela tiden....

Vissa dagar är jag så trött på alla scheman och att göra-listor så jag bara vill slänga bort alltihop...Sedan får jag alltid inse faktumet att jag behöver dom...Fast ibland känns det lite orättvist. Det vore onekligen mer praktiskt att fungera mer som "normaltänkande" i många avseenden.

Fast det är det faktum jag lever med. Som grädde på moset är det i slutändan endast jag som kan göra något åt det eller åtminstone är ytterst ansvarig. Det är en krass sanning!

I ärligheten namn åker jag bara just denna sträckan kommunalt var 3:e månad. Men det är iallafall en rutin jag börjar närma mig...och jag åker ju kommunalt ibland. Om än inte så ofta. Jag klarar tåg och flyg bättre men då har jag alltid flygtaxi som hämtar vid dörren. Inte så många moment som vid en resa hemifrån mig till t.ex. Svedenskolan (som jag nu är tjänstledig från).

Behöver en KBT-terapeut men sådana finns ju inte på habiliteringen. Man får väl betala en sådan själv också....*suck* Man ska vara frisk och välbetald för att få den habilitering man behöver...Inte har jag lyckats boka en terapeut...Än mindre fixa en sjukgymnast (har varit på väg i 2,5 att boka en sådan.... eller röntga en hand jag har en remiss för. Herregud,,,jag har ju fullt sjå att klara av att jobba och överleva.

Aspergercenters verksamhet för vuxna har flyttats till en vanlig habilitering. Där visste de inte ens vad de skulle kunna göra för mig när jag ringde i somras.....De hade ingen kognitivt utbildad ens och visste överhuvudtaget inte vad de skulle göra med en sådan som mig...Ja..jag avstår från att kommentera det mer....Men inte kan detta nya system hjälpa speciellt många vuxna som behöver stöd och hjälp...

kanske har de nu nyanställd och hunnit blivit utbildade på 6 månader....Fan trot men jag ska ge dem en chans till...fortsättning följer...Om inte annat är det ett par hjälpmedel jag kunde behöva faktiskt.

Allt är inte så snyggt det ser ut på ytan i mitt liv...

Tur i oturen har jag iallafall en riktigt vettig läkare. Skönt att iallafall han begriper vad jag säger och hjälper mig så gott han kan. Även om inte många andra verkar göra det....

Ibland har jag lust att sluta prata. När då så få förstår vad jag säger så verkar det ganska logiskt att bli en selektiv mutist...

Lotta - överarbetad men ändå glad mitt i allt (på något vis) iallafall..:) Fråga mig inte varför men jag har väl någon posivitetsstörning eller något också..*s*

Bra dagar..

Bra dagar är t.ex. dagar då man tycker att man gjort något extra bra.

Idag är en sådan dag. Har haft lite handledningar idag.
Det är inte alla gånger jag upplever att jag har något riktigt bra att säga eller att det mottages på det viset jag har tänkt mig (ja jag är självkritisk). Men idag var det iallafall på det sättet att jag kände mig riktigt nöjd. En bra dag är när jag känner att jag faktiskt kan det här och dessutom lyckas förmedla det. Även en handledare känner ju inte alltid att man når fram...speciellt om man är som jag. Den ibland brutalt ärliga och otåliga typen..*s*

Fast jag blir bättre med åren märker jag.
Idag var jag banne mig RIKTIGT bra.
Sådant förgyller tillvaron när man kan få vara nöjd med sitt arbete.

Nu är jag ledig några dagar innan jag ska ha en stor föreläsning i Stockholm på måndag samt en KAT-kitt utbildning ti-ons. Nu ska jag försöka vila...fixa pappersarbete och plocka trattkantareller...:)

Det behövs städas och struktureras också...verkligen....när jag nu ska hinna med allt jag behöver göra samtidigt...???

Lotta - i konstant stressyndrom fast ändå glad:)

Sunne - en vacker plats

Sunne är en osedvanligt vacker plats.

Det ligger i Värmland precis bredvid sjön Fryken. Jag föreläste igår (för andra gången faktiskt) på ett hotell som heter Frykens strand. Jag tror det är den vackraste föreläsningssal jag vet. Dessutom är personalen supertrevlig och extremt hjälpsam!! Så ser det INTE ut överallt...

Bakom publiken finns en panoramavägg av fönster mot denna fantastiska sjö. Igår var träden runt sjön färgade i höstens alla färger och när det mörknade så lyste fullmånen underbart vackert och speglades i sjön. Nästan lite trolsk stämning tyckte jag det var.

Jag valde medvetet att ha en föreläsning i Sunne just för föreläsningslokalens skull. Sunne är långt ifrån den bästa föreläsningsstaden egentligen och det kommer aldrig lika många åhörare som i andra städer. Dessutom är de liite svårflirtade och skrattar tydligen inte lika mycket som de gör i andra städer säger sambon/kursvärden som brukar känna av stämningarna åt mig... Han kan sådant. Inte jag.
Undrar varför det är en annan stämning där än i andra städer. Den är inte negativ alls...bara annorlunda tror jag.

Men inget av ovanstående gör något.. för det är så vackert där och människorna är trevliga när man pratar med dom också:)
Så länge föreläsningen går ihop (nätt och jämt gjorde jag väl en liiten vinst igår men inte mer) så är det värt energin att åka dit. Det är nämligen en miljö som verkligen GER energi. Vilken tur alla har som bor där och har möjlighet till utsikt över vattnet.

Vilken livskvalitet!!

Undrar om man ska flytta dit när man blir äldre? Egentligen kan jag ju bo var som helst i Sverige med mitt jobb och Sunne är en sådan där plats som faktiskt lockar mig. Fast då måste jag väl ta körkort...och det har jag ju aldrig lyckats med.... Fast huspriserna, om man vill bo vid sjön, torde vara astronomiska?

Igår träffade jag också en gammal gymnasiekamrat som jag inte sett på länge (typ 25 år..hehe). Vi har bägge fått diagnosen ADHD som vuxna (och nej...ingen av oss tyckte den andra var speciellt underlig i gymnasiet....det var nog de andra som tyckte det om oss snarare?). Hon har även en dotter med autism och svår epilepsi och våra liv har utvecklats till att ha många beröringspunkter utan att vi ens har haft någon egentlig kontakt genom åren (mer än lite då och då på telefon). Desto roligare var det nu att finna varandra igen i vuxen ålder. Det är, som sagt, befriande att prata med sådana som pratar "samma språk" och även om hon har en mycket tydligare och mer "ren" ADHD än jag har så förstår jag henne mycket bättre än jag förstår de flesta. Jag upptäckte att jag t.o.m. hade ganska lätt att äta i hennes närhet och DET är ett bra betyg... Det var länge sedan jag tyckte det var så trevligt att bara umgås med någon. Hon tog liksom inte bara energi av mig utan gav mig mycket t.o.m.

Det är bara några få i mitt liv som jag kan säga det samma om. Därav kanske mitt torftiga sociala liv..delvis iallafall? Kanske inte konstigt att man väljer sepcialintressen framför människor man inte begriper sig på. Som säger en sak och menar något annat...(d.v.s. social kompetens kallas det ju..hehe tänker jag och skrockar lite för mig själv...märkligt att social kompetens inte innefattar ärlighet direkt).

Jag har aldrig insett vikten av att ha MÅNGA vänner. Eller ens alls ibland...Hellre få då om man ska ha det. Vad u en vän egentligen är? Jag är inte säker på det faktiskt..definitionen. (Är någon det? Vet ni vad en vän är?? Är alla de ni umgås nära med verkligen era vänner då också?)

Människor som man mår bra av är det enda jag klarar av de allra flesta dagarna. Släktingar behandlar jag på samma vis men där är det ju liite knivigare (och faktiskt sorgligare många gånger) att säga upp kontakten med. Men med en del GÅR det ju bara inte att ha kontakt med bara för att de är släkt. Är de elaka typer så kapas de av de med.....i slutändan kan jag vara rätt obarmhärtig om någon verkligen sårat mig. Oavsett om vi är släkt. Andra gillar jag jättemycket. Som det är i livet för de flesta och släkten tror jag. Man väljer dom ju inte direkt...de kom på köpet liksom.

Man kan trampa länge på mig. Jag är MYCKET mer tålmodig i det avseendet än de flesta tror och ofta märker jag inte ens att du är dum under en LÅNG tid...om någonsin. Då ligger du ju bra till...

När jag väl fattar däremot...eller tycker att du passerat en gräns för hur man får bete sig mot mig. Då kapas du rakt av!!!
Utan krusiduller får du höra exakt vad jag tycker om dig!
Sedan är du oftast körd...

Jag har MYCKET svårt att förlåta när jag verkligen blivit sårad. Om någonsin...Långsint är jag i dessa lägen också...fast i slutändan gör jag aldrig något åt det.

Jag är rätt mesig och har ibland tyckt att jag borde kanske vara en lite taskigare människa ibland. Jag har dock inte mage till att vara dum medvetet. Har inte samvete faktiskt och klarar inte av sådant.... Sådant
anser jag att normaltänkande verkar vara bättre på. Inget direkt att eftersträva heller...

Men förlåter i alla lägen....det gör jag INTE. Du som gått över gränsen....du riskerar att vara körd för evigt hos mig. Iallafall om du gjort det medvetet och med berått mod... Jag kommer troligtvis även glömma att du existerar.

Det gör jag ju även om jag gillar folk så......*s*. Men jag brukar komma på er då och då och höra av mig även om det kan ta åratal. Fast folk kan ju faktiskt höra av sig själva också...
Vill jag inte ha kontakt med dig så lär jag säga det vad det lider. Tro inte att jag är trevlig bara för sakens skull alla gånger. Så långt sträcker sig inte min sociala förmåga. Jag håller inte för det...ni lär märka om jag inte gillar er p.g.a. mina ORD. Missta er dock inte på mitt beteende. Där kan ibland spegla motsatsen till vad jag egentligen tycker har jag förstått. Visar fel känslor eller ger fel intryck. Nej, lyssna på vad jag säger istället. Där hittar du sanningen. På gott och på ont...

Bara för att jag inte hör av mig innebär inte att jag inte gillar någon. Det är nog oftast så att jag inte kommer på att ni finns bara...det är ett problem det där.

Lotta

Aspergers syndrom och/eller ADHD

Folk tycker så olika - Proffs tycker så olika

Igår föreläste jag i Göteborg för MISA Utbildning. De kör en konferens om ADHD. Jag har ju bägge diagnoserna och just denna gången ska jag alltså fokusera på just ADHD:n.

Då uppstår ju för mig problemet...vad EXAKT är ADHD och vad EXAKT är Asperger hos mig själv? Inte alltid så lätt att veta. De bägge går ju dessutom in i varandra... Jag har ju hunnit läst en del poäng i autism och ska väl veta dessa skillnader men ju mer jag läser desto mindre begriper jag faktiskt.

Visst kan jag se vissa saker men när man ska stå och föreläsa om det så vill jag ju helst att saker och ing ska vara korrekta (så mycket jag nu bara själv förmår).

Jag kontaktade alla möjliga jag känner för att få detta utbenat ett gång för alla men problemet är ju att folk svarar olika. Proffs alltså. Sådana som verkligen kan detta med att diagnosticera. Eller åtminstone ska kunna.
Det är ganska irriterande för en person som vill veta allt in i minsta detalj...(typiskt mig...).

Jag har nu genom åren hört det mesta. Allt från att jag inte har det endaste tecken på autism (sagt av stora namn inom professionen i Sverige) till att jag är det mest högfungerande autistiska de någonsin mött (internationellt känd forskare jag samarbetat en del med).

Hur som så kan jag ju i slutändan bara berätta om hur det är för mig...
Oavsett vad det heter...och ingen med dessa diagnoser är ju heller den andra lik.

Igår fick jag iallafall höra att några som lyssnade (proffs) tyckte att det var så mycket Asperger hos mig...eh..jo jag har ju det. Det finns de med ADHD som även har andra diagnoser. Men det hela blev lite roligt när personen sade att jag HAR verkligen BÅDE Asperger och ADHD.

Vad ska man tro på? Har man enbart AS eller har man enbart ADHD eller har man alltså bägge. De två psykiater som utrett mig anser ju uppenbarligen att jag har bägge diagnoserna...andra säger annorlunda.

Droppen var väl ändå när jag för några år sedan fick ett brev av en mycket känd person i dessa kretsar som ansåg sig veta att jag enbart har ADHD (utan en fullständig utredning av mig alltså...lite märkligt egentligen). Dessutom hade personen mage att skriva att "vi tiger som muren" vilket jag tyckte var oerhört opassande och osmakligt. Varför skulle det vara hemligt liksom?? Andra proffs har då skrivit till mig att jag har autism (Kanners) egentligen.

Folk är konstiga och beter sig verkligen underligt ibland..oavsett om de är proffs.

Det är MYCKET svårt att finna en självkännedom när man har dessa diagnoser. Hela livet har man försökt kopiera alla "normaltänkande" människor utan större framgång. Inte blir det ett dugg bättre av att man inom professionen är oense om vad som är vad....*s* Man behöver lära sig sina styrkor och svårigheter och inte alltid är det viktigt vad det heter. Men vill man ha detaljer (jaaa...jag ser det ologiska i det men jag är sådan har jag insett nu när jag är såpass gammal) så blir det svårt. Jag vill gärna ha det rätt och riktigt.

Man ska heller inte förringa igenkänningseffekten av att träffa andra som tänker som en själv. Det går inte med ord att beskriva känslan när folk faktiskt fattar vad jag säger. Folk som hör VAD jag säger och inte tolkar in en massa onödigt. BEFRIANDE är ordet.

Så denna veckan anser flera att jag har BÄGGE diagnoserna (precissom jag inte visste det). Undrar hur det är nästa vecka...?

Det svänger, sa katten....

P.s. Något annat roligt. Idag hittade jag en blogg där en person undrade om jag var bra som föreläsare eller om hon skulle köpa en bävernylonoverall till sonen istället. DET tyckte jag var lite roande. Jag kan lugna folk med att jag torde vara hyfsat bra. Jag får aldrig under 4.7 (av 5.0) i utvärderingar och ligger ofta på 4.8-4.9......Hoppas det kan vara värt det.



Däremot blev jag förvånad över att flera föräldrar (inklusive denna mamman) faktiskt trodde att jag tog ut FULL betalning av anhöriga och/eller personer med egen diagnos.

Det gör jag INTE!!! Men du bör helst tillhöra Attention eller Riksföreningen Autism däremot.

Herregud ...jag minns hur tiden var när mina barn var mindre, man levde på vårdbidraget och ev. det lilla man kunde arbeta p.g.a. sonens svårigheter och alla ändlösa möten samt stress (och egna diagnoser.. men det visste jag ju inte då). När jag väl börjat arbeta i skolvärlden då hade jag INGA pengar...Punkt!! De få jag hade gick åt till att kompensera med så gott det gick (det gick inte såå bra kan jag upplysa om).

Inte har man några pengar då. Speciellt inte med AS/ADHD heller...;) Fullt pris för skolor, företag etc. är 395:-. För anhöriga är det 150:- Viss skillnad. Jag hoppas folk ska ha råd med både mig och bävernylonoveraller. Även om jag inser att 150:- även det är mycket pengar när man inga har...



Lotta

Specialintressen

Jag hatar att inte ha tid för mina specialintressen.

Jag mår faktiskt bra av dom.



Har föreläst nästan hela veckan och är helt slut...

Jag ska aldrig mer föreläsa/jobba så mycket igen.
I vår kommer ni inte att se så här mycket av mig.
Det fungerar inte om jag ska överleva.

Någon gång så måste man väl hitta sin balans i
livet och detta tempot är INTE balans vill jag lova.


Dessutom irriterar jag mig MYCKET på att jag inte
hinner med trattkantarellerna (årligt återkommande
specialintresse).

Gissa vad jag ska göra i helgen??...


Jag har ju mina saker jag pysslar med. Forskningen
jag läser är ju en annan sa jag bara MÅSTE få mer tid för.


Idag när jag kom hem planerade jag direkt in svamp-
plockningen. Nöjd!!! Stressen landade något.


Jag har hunnit läsa lite forskning och för
den miljonte gången grottat in mig i just de frågetecken
jag har (jaaa.....jag ger mig ALDRIG! Jag kan fastna i ååår
på saker till dess jag förstår de tillräckligt för att få någon
slags helhet för att sedan kunna gå vidare ytterligare i
förståelsen).


Det slog mig nyss att jag NJÖÖÖÖT av det så mycket att
jag nästan struntade i IDOL. DET är mycket det.....i min
värld.


Det kan vara så att jag vilar i mina specialintressen kanske..
...hehe...:) Jag är ju alldeles för stressad. Så gott folk nu är jag
ledig i några dagar och då BEHÖVER jag mina specialintressen.

Helst vill jag äta samma mat också...VARJE dag.

Behöver jag tillägga att jag inte är speciellt talför...
att motoriken inte fungerar och att mannen hemma
fixar maten och fakturorna... Ett måste med en
kompensation i nuläget.



Trevlig helg...det tänker jag ha!!!
Här ska stressas av!!!



Lotta

Bristande planering

Trodde jag orkade mer än jag gör.
Eller snarare hoppades. Inser att i vår
måste jag föreläsa BETYDLIGT mindre.

Är mitt i en arbetssäsong. Är så trött att
jag är närmast gråtfärdig vissa stunder.
Då har det gått långt för att vara mig...

men....när jag väl står där och föreläser så
varken känner eller tänker jag på annat.
Det är tur att jag har mina diagnoser.
Att jag ändå har en god förmåga att vara
i nuet. För egentligen är jag för trött
just nu. Samtidigt är det också kul och en
ynnest att få arbeta som jag gör.

Varför kör jag ändå vidare trots min trötthet?
Jo för att försöka uttrycka det andra inte kan uttrycka själva.
Jag har ett ansvar att berätta. Jag som kan.

Moder Teresa sade:

"Ibland tror jag att det vi gör är en droppe i havet. Men havet skulle vara mindre utan den droppen"

Jag hoppas denna lilla droppe, som jag oftast känner
tar så mycket energi, är viktig för så många individer som möjligt
i slutändan. Jag tror det. Jag önskar det iallafall.

Det kan iallafall inte minska möjligheten till kommunikation
mellan olika former av tänkande.
Jag gör verkligen mitt allra bästa och yttersta för att
det ska bli resultatet.

Lotta