Blogga och 99% ärlig.

Har skrivit flera små blogginlägg när jag varit i torpet. Skrivit på papper....det gamla sättet...om ni minns?....*s*

Fast nu när jag väl har tillgång till datorn igen under några dagar (det finns ingen el i torpet) så känns inget av det jag skrivit precis rätt... just nu.

Så typiskt mig att saker måste kännas precis rätt. Ungefär som när jag ska säga "Jag älskar dig" till sambon. Jag kan omöjligen göra det på kommando. Jag kan skriva in det i ett schema (ja det är viktigt för den man lever med att de får uppskattning på det viset just de behöver...min sambo är oerhört auditiv och behöver mina ORD) men även när jag då påminner mig om vad jag ska säga så kan jag iallafall inte om det inte känns helt rätt JUST DÅ.

Det är ju som att ljuga liksom. Jag måste verkligen KÄNNA det samtidigt som jag säger det. Fast jag vet ju egentligen (intellektuellt och känslomässigt) att jag älskar honom men kan inte få ihop tidigare känslor och stunder med just NU. Det verkar som jag behöver tid på mig för att komma in i känslan? Fasat den redan finns....ja detta låter nog lika snurrigt som det känns för mig i stunden kanske? Det är som om de olika minnen jag har tar tid på sig att koppla upp sig mot min nuvarande verklighet.

Konstigt det där.....tycker att jag borde kunna komma över detta "hinder" på något sätt. Nog borde jag väl intellektuellt kunna ställa mig över detta och kunna säga "Jag älskar dig" när som helst.

Men det är det här med lögnen då......jag ogillar starkt lögner. Jag kan ibland använda vita lögner (jag kan ljuga 1% ungefär) men mår banne mig fysiskt dåligt av det och oftast så slutar det med att jag säger som det är iallafall då jag bara gnags av ett dåligt samvete annars.....

Jag kan se att det vore smidigt att kunna ljuga men hur klarar man av sådant i längden? Jag skulle må oerhört dåligt av att vara en sådan människa. Jag vet inte om jag vill bli sådan ens....

Nä...jag fortsätter nog med att vara 99% ärlig. Att ljuga 1% gör att jag inte sårar folk å det grövsta iallafall och det är också graden av dåligt samvete som jag själv kan hantera. Resten av sanningen får folk tåla..eller annars får jag får ta konsekvenserna av min ärlighet...och jag kan faktiskt be om ursäkt om någon påtalar för mig att de blivit sårade.

Jag har iallafall ibland lärt mig att ställa frågorna "Vill du verkligen höra mitt svar?".....eller...."Tål du min sanning?". Då får folk iallafall en chans att tacka nej till min vad jag annars skulle säga. De gånger jag kommer på att jag ska ställa frågorna...

För övrigt är jag ganska irriterad på människor som snackar med andra bakom ens rygg och inte har stake nog att kunna säga saker i mitt ansikte. DET är höjden av falskhet och det absolut värsta sidan bakom den s.k."sociala kompetensen". SÅDAN kommer jag ALDRIG att bli. Jag vill det inte ens...Är sådant verkligen något att sträva efter?

Allt det jag säger om någon är jag också beredd att säga direkt till en person. Troligtvis har jag också redan gjort det....
"Normalitet" säger egentligen inte mycket om vad det är....bara att det är vanligast. Mycket 'normalt' kan ju vara hur dåligt som helst egentligen....

Lotta juni 2008