Det där med släkt...

Det där med släkt. Det är ett delikat problem.

De är ju inga man direkt väljer utan de bara finns

ju där när man föds.

I dagens tidning går Anna Wahlgrens dotter ut med att

hon hade en så eländig barndom samtidigt som mamma

Anna är känd för sin "Barnaboken" och sin barnuppfostran.

Det var ju tragiskt att det kom i pressen och jag tyckte väl

att de kunde de väl ha läst vid köksbordet själva. För det

är ju ganska hemskt att skriva en bok om sin mamma på det

viset. Men sedan tänkte jag lite till...

Jag har ju faktiskt haft en riktigt bra barndom men sedan

blev jag äldre. Jag har upplevt att jag inte alls tolererats

så bra av släkt alla gånger när man är annorlunda och vuxen.

Kanske tycker folk i ens familj att NU..nu när man blivit

gammal nog för att ta hand om sig själv (jag tänker när jag

blev runt 18-20) att man också ska UPPFÖRA sig som

förväntas. Ja, i ärlighetens namn blev det inte bättre efter

det egentligen.

Jag har väl säkert gjort en massa fel avseende det där

uppförandet. Inte håller jag tyst heller när någon beter

sig som ett svin. Det är inte så populärt.

Men jag har funderat en del på det här. Jag märker det

tydligt i min egen släkt hur man faktiskt ibland hånfullt

ser ner på de som inte gör som "normaliteten". Är det

vanligt för andra med diagnos också? Att de sidosteppas

i sin egen släkt. I och med att ämnet är så smärtsamt så

kanske inte heller många talar om det.

Det är lättare att ta avstånd och bryta med släkten om

man har haft en usel barndom. Men för oss som fick

sin beskärda del av kakan som vuxna istället, blir

det lite knepigare för.

Hur som så har jag gjort det nu. Tagit avstånd. För

jag har gränser jag med. Som 47-åring säger jag att

nu räcker det. Slå på varandra istället. Blanda inte in

mig längre. Det var en sak som fick bägaren att rinna

över bara.

Det var hur min mormor behandlades under sina

sista år.

Jag fick inte vara med och bestämma ett dugg (det

var mig och mina barn hon firade högtider med)

från den dagen hon inte kunde meddela sig själv.

Jag kan ju berätta att boendet där hon bodde bl.a.

bröt hennes armar minst 2 ggr. Hon var själv

orörlig. Det gick så långt att jag själv inte orkade

hälsa på henne. För vanmakten att se eländet men

inte kunna göra något blev för svår.

Me droppen var att hon begravdes t.o.m. utan att

vare sig jag eller barnen informerades.

Där gick min gräns. Den rätten har ingen. Att besluta

om vem som får säga adjö till en viktig person i

sitt liv.

Så..jag hade tyvärr inte en dålig barndom som jag

kan berätta om. Men jag kan berätta hur illa behandlad

man kan bli som vuxen av sin egen släkt.

Lotta

Gott Nytt År!!!

Jag önskar er alla ett fantastiskt...

Gott Nytt År!!

Kram från

Lotta

Beträffande Aftonbladets skriverier om psykiatern Ola Lundin

Nedanstånde mail skickade jag idag till en reporter

på Aftonbladet:

Är du och Aftonbladet intresserad av den Ola Lundin som hjälpt

MASSOR med människor till ett drägligt liv? Den läkaren som

också med största sannolikhet räddat mitt liv. Är du intresserad

av människor som äter just Metamina och faktiskt mår bra av det?

Sådana som jag. Som arbetar, fungerar och har lyckats klara av

relationer bättre för första gången i sitt liv bland annat p.g.a. just

den medicinen men även för hans skicklighet som psykiater.

Ola Lundin har varit min läkare sedan 2003. Han är den läkare

som aldrig någonsin skrivit ut en tablett av någon sort i onödan,

som aldrig sjukskrivit mig en dag mer än nödvändigt och som

ständigt pushat mig mot både framgång och självständighet.

Den läkaren som samtalat med mig LÅNGT över den tid han

egentligen haft för en patient, som ställt upp på helger och hört

av sig vid krissituationer under storhelger (som när min mamma

hade en stroke eller när jag själv nåddes av eget cancerbesked).

Jag glömmer aldrig den dag när jag nydiagnosticerad och mitt i

den processen med att ställa in medicinen (den var inte helt lätt

i början och först handlade det om Concerta) och för att

säkerställa inställning på medicin var jag där en gång i veckan

samt fyllde dagligen i mitt mående vid varje dos för att dokumentera

(idag görs detta via nätet men på den tiden användes papper).

Jag nådde Ola på telefon då tåget var sent och hade då missat

min tid Uppsala. Han hör direkt hur dåligt jag mådde när jag stod

där på stationen och säger "Stanna kvar där du står...jag kommer

och hämtar dig.." vilket han också gjorde. Han åker från sin

mottagning med bilen och hämtar upp mig. Han jobbar sedan

över för att ändå hjälpa mig.

Vilken hemsk läkare han måste vara som gör sådana saker?

Ola Lundin har mitt fulla förtroende.

P.s. Hans taxor är för övrigt inte ett dugg annorlunda än

hans konkurrenters. Att läkare tjänar stora pengar är väl verkligen

ingen nyhet?

Vänliga hälsningar

Lotta Abrahamsson

TACK!!!....samt körkortet hägrar..

Tack så hemskt mycket till alla som skriver här och

skickar mail. Det är så många just nu som skriver

nu bara att jag hinner tyvärr inte svara alla personligen

Men jag är så otroligt tacksam för den

fantastiska respons jag får av alla.

Så jag tackar här istället.

TUSEN, TUSEN TACK!!!

Era mail och kommentarer både här och på Facebook

värmer verkligen.

Jag har ovanligt ont om tid just nu. Jag skriver böcker

och småjobbar lite nu i augusti men framför allt så läser

jag teori för fullt just nu. Jag ska ju ta körkort är

meningen och inom en vecka ska jag skriva teori. Om jag

klarar den så får jag köra upp en vecka senare.

Gissa om jag är nervös... Jag är sällan nervös men nu

är jag verkligen det. Det är mycket på spel.

Jag är så nära ett körkort nu och det skulle

verkligen underlätta mitt liv oerhört. Åka kommunalt tar

sådan enorm energi av mig. Här på landet klarar man

sig knappt utan bil ens. I Stockholm gick det ju bra, då

jag bodde i innerstaden, men här kommer det bli väldigt

svårt utan bil.

Sedan måste jag få upp alla listor och strukturer inför

hösten som inte är klara. Jag reser ju så mycket att livet

bara MÅSTE flyta rent organisatoriskt. Även om jag bara

arbetar halvtidså är det precis lagom för mig och med

resorna så blirdet tufft ibland. Speciellt när SJ krånglar

och nästan varje resa var försenad från november till

juni förra året/i våras. Tyvärr kommer det bli mer flyg

nu och kanske bil då. Fast jag egentligen tycker det är mer

miljövänligt att åka tåg.

Ja, vad har hänt här annars? Inte mycket mer än att

jag bara har det riktigt bra och just nu plockar en himla

massa svamp. Även trattkantarellerna har kommit och ni

som följt min blogg känner ju till min passion för just

kantareller..:)

Jag har egentligen en massa att skriva om men det får

anstå till dess mer tid finnes.

Allt gott till dess..

och ni...glöm inte att i är bra precis som ni är.

Lotta

Money talks...bullshit walks..

Vad tänkte jag på i Almedalen då?

Egentligen inte så mycket politik. Jag tycker politiken

kommer i skymundan för alla människors desperata

och ibland absurda kamp för att knyta kontakter.

Kontakter som är de mest ytliga jag kan tänka mig.

Som jag inte ens vet vad jag ska göra med. DET är vad

Almedalen handlar om. Att synas, visa upp sig och knyta

"rätt" kontakter. Vad nu det är? Folks popularitet svänger

ju liksom så det faller ju på sin egen orimlighet att man

kan knyta "rätt" kontakter egentligen... Vad sägs om att

man pratar med de man tycker om, behåller just de

kontakterna och struntar i om de är "de rätta" faktiskt...

Så gör jag. Sedan får man kalla mig socialt inkompetent

men ibland undrar jag. Är den ytliga sociala kompetensen

sann, beständig och så värdefull då? När det kommer till

kritan... Finns de människorna där för dig när du skiljer

dig, förlorar alla pengar, blir sjuk eller förlorar jobbet?

Eller var du bara en pjäs i deras sociala Monopol?

Jag kommer ju inte ens ihåg vilka jag känner och kan

därför inte knappt utnyttja deras talanger för egna syften.

Senast igår fattar jag att min vän som jag äter middag med

faktiskt ÄR fotograf. jag behöver just nu en fotograf men

kopplar inte ihop de tu förrän hon erbjuder sig att fota

mig...

Inte praktiskt direkt att inte utnyttja sitt nätverk men

å andra sidan kan ju folk vara trygga med att de jag umgås

med är viktiga för mig som PERSONER och inte för det de

eventuellt presterar. Att jag inte kommer att använda de

som verktyg i mitt eget liv eller för egen vinning. Att jag

helt enkelt gillar dom.

Eftersom jag fortfarande inte begriper vad man ska

med ytterst ytliga bekanta till så lämnar jag det därför

därhän. Jag har inget intresse av det tyvärr. Ser inget

gott syfte ens. De jag får kontakt med i mitt arbetsliv

har jag helt andra krav på och i ärlighetens namn vill

även jag vara mer för andra är ett visitkort. Jag tror på

mötet mellan människor. Det ärliga. Det givande där

vi lär av varandra och där vi utvecklas tillsammans.

Så dessa dagar har min tankar faktiskt mer fyllts av

mina nya rutiner som jag nu lägger hemma. Mer än

politik och ytlighet i grupp.

Jag är klar med räkningsrutinerna

och denna vecka kommer även mina faktureringsrutiner

sättas. Jag lägger upp dem i bloggen när jag är helt nöjd

med dem (och de tål att visas upp). Jag tänker på min

kommande bok och har några nya uppslag jag också vill

pröva. Det är spännade att skapa. Så väldigt spännande.

Jag har att göra resten av sommaren. Sedan ska jag ju

ta körkort också (körkortsteori är verkligen urtrist).

Livet är väldigt spännande just nu och jag vet inte

vilket håll vissa saker kommer att gå mot helt och

hållet. Det vet man aldrig med skapande.

Jag vet en sak däremot. Jag är ingen team-player.

Jag är en person som bäst arbetar själv. När man arbetar

så enskilt som jag gör så kan man dock aldrig förlita sig

på att kunna vara en i gänget ett slag. Det finns inga andra

att periodvis kunna luta sig mot när man har en svacka i

arbetet och det kreativa. Ingen täcker för dig...

För att hålla som föreläsare/utbildare så måste jag

ständigt förkovra mig i allt nytt som händer och forskas

på. Jag måste SJÄLV prestera och presentera ett material

som är tillräckligt intressant i sig för att ha en framtida

inkomst. När man inte kan luta sig mot andra så MÅSTE

man skapa ett ännu bättre arbete än de flesta. Materialet

och arbetet måste kunna tala för sig själv. Speciellt nu

när jag gör nytt. För jag kommer aldrig vara den som

säljer vare sig det eller mig själv speciellt bra.

Eller vara den socialt populära

.

Jag får helt enkelt bara gör ett bra jobb och i

framtiden ett ännu bättre sådant. Sådant säljer och i ett

näringsliv så är det så krasst. Säljer du så kan du anpassa

ditt arbete efter dig själv. Vilket är en förutsättning för

att jag ska kunna arbeta.

Money talks, bullshit walks....allt annat är en social

konstruktion. kanske t.o.m. en illusion ibland?

Men just de orden blir väldigt påtagligt sanna för de

personer som inte lyckas så bra socialt. För att kunna få

respekt för sina tankar och kunskaper så är det enda vägen

att gå för just mig. Att göra ett sjuhelsikes bra jobb.

I ärlighetens namn så räcker inte bara det. Det arbete du

utför ska vara bra både för dig själv, för de i din närhet

samt för hela världen. Det primära syftet är sällan pengar

när du skapar. Men när du är ärlig och gör det med ett

gott syfte och verkligen lägger dig vinn om att göra ett bra

jobb. Ett arbete där du INTE gör detta primärt bara för din

egen skull. DÅ är min erfarenhet att pengar och därmed

förutsättningarna för att fortsätta arbeta kommer...

Men det är min upplevelse och är givetvis ingen universell

sanning för alla andra. Det är min sanning.

Så det tänker jag göra. Ja, så tänker jag just nu i Almedalen,

Sommarhälsningar från ett stekhett Gotland och

från skuggan

Lotta Abrahamsson

Almedalen - Social konst på hög nivå

Är på Gotland och bevistar årets Almedalsvecka. Det är

ganska hemskt. En massa folk som egentligen bara minglar

och inte säger många ord djupare än hej, vad gör du, utbyter

visitkort och sedan går vidare. Jo, de mäter sina fjädrar som

tuppar i detta också samt visar upp sig. Av outgrundliga

anledningar ibland.

Jag begriper ingenting. Jo , jag begriper att jag inte förstår mig

på denna faktiskt avancerade sociala konst - minglandet.

Jag är aldrig lagom alls. Jag är jag och det passar inte SÅ bra in

i det där mingel-formatet. Jag vill prata mer med människor.

Faktiskt...

Jag vill se att den där ytan de visar mig motsvaras av ett

inre som är likadant. I annat fall så är jag faktiskt inte speciellt

intresserad. Vad ska man med en massa ytliga bekanta till?

Mingel-bekanta torde nog vara det jag MINST av allt är

intresserad av. Jag vill ha kontakt med människor som

uppskattar MIG för den jag verkligen är. Inte för ett visitkort.

namn eller annat som de bara vill utnyttja för egna syften.

Jag vill ha ett reellt möte om jag nu faktiskt dristar mig

till att delta i ett socialt sammanhang.

Vi var på 4 mingelpartyn i går kväll. Jag misstänkte starkt att

jag sade fel saker (också rätt troligt) samt att jag inte var en

intressant människa eftersom folk hela tiden ursäktade sig och

gick vidare. Så var det nog en del också... Idag har jag lärt mig att

de går ju också vidare för att hinna träffa ÄNNU fler ytliga mingel-

bekanta. Vad de nu ska med dem till? Det har jag aldrig tänkt

på men så är det givetvis också.

Ja, vad ska folk med dessa mingel-bekanta till?

Någon som kan förklara? Vad är det jag inte begriper?

Lotta

Är en kylskåpsmamma defensiv?

Efter långa och snirkliga samtal, med en äldre, erfaren

och luttradsocionom som jag känner, fick jag igår en kommentar

som jag hört förut. "Du är så defensiv. Du låter som du måste

bevisa att du är en bra mamma..." Denna kom när jag berättade

hur vi behandlades när sonen var mycket yngre och han ännu

inte fått diagnos.

Mitt första svar var att det tycker jag inte att jag behöver bevisa.

Det har gått bra för mina nu vuxna barn. Extremt bra t.o.m.

De hävda t.o.m. att jag varit en väldigt bra mamma. Det har

gått långt mycket bättre för dem än socionomerna och en viss

inkompetent barnpsykiater i början av 90-talet

förutspådde.

Efter min vän socionomen somnat i gästrummet funderade

jag vidare. Låter jag defensiv? Ja, troligtvis gör jag det i

somligas ögon. Bara faktumet ATT jag låter defensiv gör

att man effektivt lägger skuld på mig igen. För låter man

defensiv så är det fel...

Jag blev heligt förbannad i min säng och tänkte att nu får

det tamefan vara nog faktiskt. Inte förbannad på honom,

som jag visste inte menade illa alls. Utan på tankesättet

som jag känner igen från många med arbeten som anknyter

till myndighetsutövanden. Jag har hört dessa ord om att

jag låter defensiv under rätt många år nu. Närmare bestämt

i minst 12 år. Jag är lite trött på det... Dessa ord har inte

hjälpt mig ett endaste dugg oavsett välvilja eller ej. Faktum

är att jag nog sluppit höra dem de sista 3 åren t.o.m. men

nu kom de igen. Jag vet inte vad avsikten är när man säger

dessa ord i verksamheter men för mig var de bara negativa

i alla fall.

Det har gått bra för mina barn. Äckligt bra om man ska

jämföra med vad en barnpsykiater (som jag själv anser var

sjukare än alla sina egna patienter) förut- spådde 1999-2001.

Ska det vara ett brott att reagera på att ha blivit anklagad

för att vara en bedrövlig och undermålig mor på grunder som

inte ens höll i vare sig domstol eller i andra utredningar?

Ska detta följa dig hela livet för att du blir defensiv p.g.a. ett

felaktigt bemötande/andras felaktiga tolkningar? För att du

reagerar, känner fortfarande och till slut vill hjälpa andra att

slippa uppleva samma sak?

Det är snarare så att många av oss föräldrar verkligen HAR

farit illa av den s.k. hjälp man egentligen trodde man skulle

få i barnpsykiatrin och via socialtjänstens barn- och ungdoms-

avdelningar. Det är inte konstigt att man blir defensiv. Det vore

snarare konstigt om man INTE reagerade.

Det finns inget konstigt i att människor som utsatts för köpta

utredningar (av socialtjänsten) fulla av osanningar och upplevt

hur ett helt samhälle plötsligt vän sig mot dem (trots att de

verkligen arbetat för sitt barns bästa) känner att de måste

vara defensiva.

I mitt eget personliga fall har jag fått skriftligt på att det

som skrevs om mig en gång i tiden "inte var överensstämmande

med sanningen eftersom man hade så rörigt på sitt socialkontor

vid det tillfället". Men det innebär inte att kränkningen (av att

orättmätigen få känna, höra och bedömas som en dålig förälder)

inte är något man minns. För evigt...

Idag talar jag inte längre för mig själv. Jag talar mer för

dagens barn och dess föräldrar som jag VET dagligen utsätts

för detta i Sverige. Speciellt gäller det givet barn med en

neuropsykiatrisk problematik. Just den gruppen är illa

åtgången avseende kommunikationsbiten och det är svårt

att förstå dessa barn OCH deras föräldrar som kanske även

själva har svårigheter inom området (adderar till ännu sämre

kommunikation och misstolkningar). Om man inte kommu-

nicerar bra så blir ju bedömnigen därefter. Det säger ju sig självt

och inte blir det bättre av meningar som "Du låter defensiv" som

man som förälder inte ens begriper utan bara uppfattar som

någon mer negativt om sig själv. När barn mår dåligt t.ex. så

vet man ju redan att man misslyckas som förälder...den som

inte tänker de tankarna inom sig själv (även om man inte

uttrycker det utåt alltid) är nog lätträknad.

Mina egna barn är sedan flera år nu vuxna och jag

VET att de känt sig älskade och älskar sin mor liksom jag älskar

dem. Jag talar för alla de föräldrar som fortfarande idag får

känna att de inte är tillräckliga. För att de t.ex. rättmätligen

låter defensiva. Fast de slåss värre än djur för sina barns bästa.

Det är ett faktum att utredningar fortfarande köps av socialkontor.

Att det finns en hel skvader där av människor som inte ens borde

arbeta med människor. Människor som finner ett nöje i att

kollegialt försvara vad skit som helst en kollega gjort mot en

familj och ytterst mot ett barn. DET är sjukt. Det är inte sjukt att

reagera på ett felaktigt bemötande, utredningar och

bedömningar som inte ens följer dagens kunskaper, teorier och

banne mig sunt förnuft. För att inte tala om lagen...

Att jag skulle få en sådan kommentar av en bekant, boende i mitt

hus just i natt dessutom, bekymrar mig.

Hans kommentar om att jag var defensiv sade mig att ännu är

vi inte där. Vi är inte där i människans utveckling där man faktiskt

accepterar ett annorlunda tänkande eller person som

kommunicerar annorlunda. Vi är inte där ännu där utredningar

verkligen görs för att verkligen hjälpa. Vi är inte där ännu där

man i praktiken avser att placerade barn ens SKA hem.. Vi är

kvar i ett skuldbeläggande av föräldrar. Vare sig vi vill det

eller ej så blir det konsekvensen. Hjälp blir lätt ett stjälp fast

man naturligtvis inte avsett det som personal.

Det skrämde mig. Han är dessutom duktig i sitt yrke.

Men accepterat ett annorlunda tänkande eller lärt sig att göra

en neutral analys...DET kan han inte. Ord som skuldbelägger

föräldrar satt däremot i ryggmärgen... Naturligtvis var inte det

hans avsikt just där och då men ord kan ställa till det.

Ord som just jag kände igen... Ord som handlade om att jag var

defensiv där en gång i världen när jag de facto slogs för min

sons liv. Rätt hade jag dessutom, vet vi nu i efterhand.

Möjligtvis var hans ord avsett som ett försök till en analys

för att förstå vad jag sade, förstå mig eller gudars vet vad

avsikten var? Men så fel det blev...för mig.

Sanningen är inte alltid så komplicerad. Om man tar sig tid att

lyssna på individen och dennes sanning. Acceptera den och

inte värdera den.

Det finns nämligen ingen värdeskillnad i en personals bedömning

kontra en förälders eller individs bedömning. Frågan är bara

när t.ex. alla inom socialtjänsten och dess utförare ska begripa

att alla sanningar är just sanningar för den som uttalar dem.

Samt att man måste vara lite mindre svart-vita sin bedömning.

Jobba lite med kommunikationen och inte vara så enkelspåriga

i sin tolkning av andras ord.

För människor tänker så olika. Människor har så olika

referensramar och erfarenheter.

Om att hjälpa...

Om jag vill föra en människa

mot ett bestämt mål

måste jag först finna honom

där han är

och börja just där.

Den som inte kan det

lurar sig själv

när hon tror

att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon

måste jag visserligen förstå

mer än vad han gör,

men först och främst

förstå det han förstår.

Om jag inte kan det,

så hjälper det inte

att jag kan och vet mycket mer.

Vill jag ändå visa

hur mycket jag kan,

så beror det på att jag är fåfäng och högmodig

och egentligen vill bli beundrad av den andre

istället för att hjälpa honom.

Sören Kirkegaard 1813-1855

Nyanslöshet gagnar ingen. Är det inte förresten det JAG ska

ha större problem med än personal som är "normala".

Lotta Abrahamsson

P.s. En kylskåpsmamma är en moder som orsakat sina barns

besvär p.g.a. att de är så kalla att de inte kan ge barnet en god

anknytning. (Numera handlar det väl om pappor också? Vårdaren

brukar man uttrycka sig,). En gammal psykologisk skröna givetvis.

För var det mordern som anklagades för att ha "tinat upp

tillräckligt längre för att ha sex"...men sedan blev hon iskall igen...

*Suck* Förekommer säkert men så himla vanligt kan detta inte vara.

Faktiskt...för det strider mot instinkter nämligen.

Helger = Planering inför veckan

Nu har jag varit sådär duktig som jag önskar att man var jämt.

Planerat och lagat fyra maträtter inför veckan som kommer redan

på en lördag? Faktum kvarstår att jag sparat en himla massa tid och

pengar på detta storkokande som tog ca 2,5 timme totalt. Pengar jag

mer än gärna lägger på annat. Tid jag behöver till att överleva

vardagen.Jag tycker tiden går så fort och så mycket som ska hinnas

med som jag inte hinner ändå...

Således är nästa veckas meny redan nästan klar:

Måndag: Rester från Midsommar (finns en del)

Tisdag: Spagetti och Köttfärssås

Onsdag: Falukorv och Potatismos

Torsdag: Ärtsoppa och Pannkakor

Fredag: Köttbullar med makaroner

Lördag: Öppen för förslag

Söndag: Köttgryta med ris samt Rabarberpaj m. Vaniljsås

I morgon ska jag betala räkningar och annat pappersjoxande.

Himla skoj det här. Att så småningom få en dunderstruktur

på livet igen. Ser fram emot att ha alla kläder strukna också

...någon gång i en sommarframtid. Det har jag inte hunnit med

under min föreläsningssäsong utan har strukit när jag behövt

något men jag skulle helst vilja ha allt struket och klart... Det

skulle kännas som en riktig lyx faktiskt.

Hunden jag har köpt har med största sannolikhet någon slags

hund-ADHD (läs att han är 75% Border Collie...) så han

sysselsätter mig den mesta tiden just i sommar. Det var

är ju självklart att om jag köper en hund så har den ADHD..*s*

När vi nu ätit middag själva (Det blev ju oxfilé och klyftpotatis

och morötter i ugn som bekant) och nu är det dags att räkna alla

portionspaket jag fått ihop idag. Jag räknar till minst 25 stycken

portioner och till det krävdes grundprodukterna 1 kg nötfärs,

1 kg fläskfärs och ca 600 gram grytbitar, lök, morötter, tomatsås

5 dl grädde och kryddor. Inte illa tycker jag...:)

Nu har jag varit så duktig att jag kan fläka mig i soffan hela

kvällen och dricka sockerdricka. Ja, lite jordgubbar och

vispgrädde går nog ner det med...:)

Lördagshälsningar

Lotta

Rutiner - Äta bör man annars dör man..

Idag har jag haft en typisk dag då jag verkligen märker att

jag nog lär ha AS/ADHD hela livet. Vissa dagar bara mer

eller mindre...

Dels har jag känt av svårigheter med människor och min

minimala ork med de som inte är fullständigt ärliga mot

mig. Månne är detta ett resultat av dåliga erfarenheter men

samtidigt ställer jag samma krav på mig själv. Jag är ärlig.

Brutalt ärlig ibland och när jag släpper garden mot människor

och litar på dem blir det extra svårt när jag inte upplever att

andra lever upp till sin del. Besviken och sårad är nog mer de

rätta orden. Ibland kan det givetvis vara missförstånd men

hur ska man vara säker på sådant? Time will tell...

Sedan skulle jag då göra rutiner för mina papper och räkningar.

Främst sådant som kommer via post. Men så kom det ju ingen

räkning idag och då blev jag helt ställd.

Så jag blev förvirrad...fick inte mycket gjort men lyckades

plötsligt laga mat? Fråga mig inte hur det gick till för det har

jag ju ingen rutin på heller.. Men kom på att då kan jag ju göra

rutiner för måltider. Äta är ju oerhört väsentligt och inte

fungerar vare sig liv eller medicin utan att man äter ordentligt.

Man får även tvinga sig ibland faktiskt. Även om man inte är

hungrig. Ofta blir jag däremot hungrig av doften så lagar jag

bara så äter jag oftast. För mindre barn kan en serverad tallrik

ha samma effekt. Ett sinne hjälper ett annat för att framkalla

hungerkänsla.

Jag behöver rutiner för olika saker avseende mat. Dels så kan man

ju inte laga mat om man inte har mat hemma. Jag behöver helt

enkelt en lista för vad jag ska köpa. En sådan hade jag redan

inhandlat och börjat använda i huset så mat fanns redan. Den

se ut som på bilden nedan och något jag plockade upp på en

stormarknad. Den har en magnet på baksidan vilket gör den

enkel att flytta och fylla i på någon annan plats också. Det gäller

också att ha en penna lättillgänglig när man ska fylla på den

spontant på sin ordinarie plats.

Jag behöver synliga listor för detta. För i mitt fall glömmer jag

vad jag har även i en mobiltelefon (Out of sight - out of mind)

om jag inte ställer alarm. Jag är usel på att ställa alarm så för

att göra det hela mer säkert för egen del så har jag visuella listor

på mina rutiner. Då glöms det aldrig bort för då ser jag dem ju

hela tiden när jag är hemma. Ibland gör jag om dem/listor m.m.

så jag inte ska bli totalt hemmablind och missa dem bara därför.

Nya färger eller något annat käckt som fångar min uppmärksamhet.

Det underlättar det om man ju vet VAD man ska handla.

Detta är nog oerhört individuellt men generellt finns på

nätet en del listor som man kan hämta inspiration ifrån om

man inte är så van att handla hem saker. Titta här för t.ex.

billiga veckan hos ICA där just jag bor (vi har ingen annan affär

här). En annan bra länk för hur man kan spara pengar på att

planera sina inköp. Min mormor sade alltid att det inte är de

stora inkomsterna som är det viktigaste. Det är de små

utgifterna... Många, många med diagnoser lever på marginalen

och får de till vardagsrutiner skulle ingen hellre än de vara glada

för att pengarna räcker hela månaden.

Det finns vissa saker man alltid bör ha hemma. Gå in på vilken

onlinebutik som helst (som säljer mat) och ta inspiration av de

olika rubrikerna. Vad vill just du ha hemma jämt? Kanske tillhör

pasta, ris, potatis, mjöl, socker, kaffe och köttfärs det många vill

ha hemma t.ex.

Gör din egen lista för det du alltid vill ha hemma och när något

är på väg att ta slut/tar slut skriv genast upp det på din

inköpslista. Glömmer du skriva upp så vet du att det lätt glöms.

Iallafall om du har någon av mina diagnoser och/eller ett dåligt

arbetsminne.

Sedan ÄR det bra med en veckomatsedel. För egen del handlar

det om att också äta upp den mat jag fryst så de inte blir förstörd.

Jag lagar till vardags bara ett mål varm mat. Övrig mat består av

frukost och lunch blir oftast rester eller liknande. Jag försöker

undvika snabbmat men här slinker också färdigmat ned som Tacopaj

eller liknande...("in i mikron-klardirekt-mat").

Jag handlar alltid extrapriser på affären. Även om jag inte behöver

det just då ifall det kan frysas in eller lagras (som t.ex. pasta,

schampoo eller tvättmedel m.m.). Annars skulle jag faktiskt inte ha

råd att äta så bra som jag faktiskt gör. Jag delar förpackningar och

fryser in portionsvis och därför kan jag t.ex. äta oxfilé och annat bra

kött när jag känner för det. Den oxfilén jag köpte förra veckan kostade

169:-/kg. Från Chile visserligen men svensk oxfilé tycker jag faktiskt

är för dyr. Ofta kan man dock finna svenskt kött (vilket jag helst köper)

till bra priser om man kollar reklamen man får hem. (Men hinner du

inte kolla reklamen så släng den istället direkt i en papppåse i hallen

för papperinsamling när du fått posten. Ta inte med dig papper in i

ditt hem som du inte kommer använda. Det belamrar bara ditt hem

med ännu mer papper och stökar ner.

Veckans meny för mig ser ut så här:

Måndag: Grillad kycklingklubba med potatissallad, sallad (rester)

Tisdag: Pannbiff med potatis och kokta morötter

Onsdag: Risgrynsgröt med hårt bröd och skinkpålägg

Torsdag: Kycklingfilé med ris och currysås, sallad

Fredag: Midsommarmat (se speciell meny)

Lördag: Oxfilé med potatis och kantarellsås

Söndag: Pasta med oxfilé, grädde och persilja.

Veckomatsedeln sitter bäst på min kyl. Hinner jag inte skriva

ut den snyggt så sätter jag upp den ändå. Ja, ni ser ju på bilden

att SÅ tjusigt ser det inte ut just idag. Men ellre att den finns än

att den inte sitter uppe. För då glömmer jag ju vad jag ska äta

och det blir så oöverstigligt svårt att genomföra alla steg av

inköp, planering, matlagning, ätandet (många av oss har ju problem

med bara den biten) och sedan ska det diskas. Varje gång! Ja, ofta

kan det innebära att jag så riskerar att inte äta alls. Eller bara äta

snabbmat/halvfabrikat. Snabbmat/Halvfabrikat ÄR dessutom både

dyrare och onyttigare.

Idag gjorde jag pannbiffar på ca 500 gram köttfärs vilket innebar

att både hunden fick en rejäl portion samt att jag kunde frysa in

två portioner till andra dagars luncher t.ex.

Faktum är att är man välplanerad så tar det inte speciellt lång tid

att laga mat. Disken och själva ätandet är en annan femma.

Diskmaskin rekommenderas om man har möjlighet att inhandla

en sådan (En Bosch kostar från 200:- på Blocket när jag nyss kollade).

Den revolutionerade mitt köktill ett välstädat sådant. Från ett tidigare

formidabelt inferno...

Dagen blev inte som jag trodde. Jag fick inga pappers- och räknings-

rutiner. Men jag fick matrutinerna på plats iallafall.

P.s. Glöm inte att avsätta tid för att göra nya matsedlar till veckan

därpå. Jag brukar göra det på söndagkvällar...framför TV:n.

Är ni på nu då?

Börjar ni göra egna rutiner hemma hos er nu?

Tisdagshälsningar

Lotta

Ska vi skapa bättre rutiner ihop?

Jag är så väldigt dålig på det där med rutiner.

Har alltid varit och därmed måste jag kompensera en hel del

för att livet ska fungera.

Eftersom det senaste året varit så händelserikt, och på många

sätt krävande, så har rutindelen verkligen blivit mindre

prioriterad. Jag föreläser ju om detta och borde vara mer

strukturerad än jag idag är. Jag kan men tyvärr har så mycket

annat tagit energi ett tag. Nu är det slut på det! Så kan jag

inte ha det. Inte om jag ska få till det i livet jag faktiskt vill.

Jag har däremot lyckats ordna förutsättningarna på ett

bättre sätt än tidigare. Jag fick mig en rejäl skrämseleffekt av

att få cancer och ansåg till sist att jag måste göra det mesta i

livet för att förebygga att den kommer tillbaka. En sådan sak

är att verkligen minska stressen. Jag visste ganska väl vad som

stressade mig och en sådan sak är ju att man har stora kostnader

som kräver inkomster som matchar de samma. Har man fler

utgifter än inkomster så är ju bara det en enorm stress och då

måste man kanske börja just där. Antingen tjäna mer eller

minska sina utgifter. En hyfsat fungerande ekonomi utan alltför

mycket press på att arbeta så mycket(när man inte orkar det)

är ändå faktiskt en förutsättning för att minska min stress.

Jag valde radikalt att flytta från Stockholm. Ut i landet till

Bergslagen och jag fick en helt annan månadskostnad p.g.a detta

då bostäder kostar betydligt mindre ute i landet. Jag fick även

möjligheten att faktiskt boi ett hus jag tidigare bara kunnat

drömma om. (huspriserna i Stockholm är ju astronomiska).

Jag vet att alla inte kan göra det men jag har ett jobb som

gjorde det hela möjligt. Var just jag bor är mindre viktigt

faktiskt då jag ändå reser i jobbet.

Jag är nära naturen och jag har köpt en hund.

Något jag längtat så väldigt länge efter.

En annan stressreducerande effekt är att med ca 5000

personer i hela kommunen så blir jag inte speciellt störd av

människor och de krav på social egenkontroll (som jag inte

har utan ansträngning) och jag slipper allt de ljud och intryck

som finns i en storstad

Jag har det väldigt bra på många sätt idag, helt enkelt.

Men eftersom jag flyttat så har jag behov av att återigen

strukturera upp både hem och vardagsrutiner. Det är ganska

mycket att göra och vill man dessutom passa på att göra en del

positivare förändringar så kräver detta lite tankeverksamhet

och faktiskt tid avsatt för detta.

Nu har jag tänkt klart. Nu återstår arbetet. Tänkte att ni skulle

få följa delar av det arbetet, ni som är intresserade. En av de

nya rutinerna är nämligen att att blogga minst 3 ggr i veckan.

Jag ska denna veckan göra rutiner till hemmet och så

småningom även andra samt arbetsrutiner. Dagens uppdrag är

att hitta vilka rutiner vill jag ha kring post/papper/räkningar

och städning. Jag tänkte börja medatt skriva upp vad jag anser

behövs göras. Kanske vill du pröva samma sak själv, avseende

dina egna post/papper/räknings-rutiner?

Det är det tråkigaste jag vet så därför börjar jag med det värsta.

Vad var det han sade Aschberg (nej, det heter INTE Aschbergs

syndrom) Häng med! Häng med på denna utmaning om även

du behöver bättre rutiner.

Lotta

Äntligen har dagen kommit...

...dagen då jag har tiden att kunna blogga igen.

Jag har längtat så länge efter att ha möjligheten att själv få reflektera mer

över vad som sker i mitt eget liv och i min omvärld.

Blogga är guld värt för mig.

Där reflektionen kan få komma, sägas högt, skrivas, växa,

i lugn och ro så ett frö som kan växa till vidare förståelser.

Inom mig.

Jag har flyttat från storstaden. Det fanns en lång längtan och tanke

med vadsom skedde. Inte ens en välplanerad sådan initialt

men väl drömd om under en lång tid.

Imorgon ska jag berätta om de mål och drömmar som

ledde mig till Bergslagen.

Det började en decembermorgon med ett hus...

eller egentligen redan i november 2010.

Tills dess...HEJ! Kul att se er igen.:)

Lotta Abrahamsson

Puss i påsk - Via sms?

När min ena son var liten så var det periodvis lite så. Man fick ibland vara glad för att man fick en puss eller kram till påsk. Långa perioder var han överhuvudtaget inte intresserad av kroppskontakt. Andra perioder klarade han av det som alla andra barn. Idag förstår jag att det naturligtvis berodde på hur stressad han var eller inte. Jag levde länge, länge på en kram.

Lika svårt var det att kommunicera med honom på avstånd. Att integrera två världar via en telefon var för det mesta svårt och ofta lade han helt sonika på luren. Sedan hände det.

Sms:en kom. Vilken revolution för år kommunikation. När han för första gången svarade mig utan motvilja (eller med en lur i örat), "Hej mamma! Jag har det bra. Kram H". Jag trodde knappt det var sant och minns hur jag studsade runt i lägenheten. Helt salig, som bara en förälder kan vara. Han svarade!!! En för de flesta föräldrar så självklart svar att få, var inte det för mig. Sedan så underlättades kommunikationen BETYDLIGT.

Idag finns Iphone och Ipad. I en sådan finns det mesta (eller i androider också vad jag förstått). Möjligheten att sms:a såklart men att även kunna surfa, chatta, (data-pratets fortsättning), Ha Facebook, G-mailappar, arbetsminnesträning, Kom-ihåg-applikationer, Mat- och sovklockor, spel, timstockar av alla dess format och ja banne mig ALLT. Jag har t.om. en svampguide i minså jag hittar tillbaka till fjolårets svampställen...

Har den revolutionerat världen för oss som antagligen kommunicerar bättre på det viset? Javisst. Enormt. Det är ett nytt liv även för mig. Det är dessutom ett globalt sådant.

Jag ser bara en enda risk med denna internet-världen. Att vi slutar samtala på andra sätt. Att vi slutar mötas rent fysiskt. Å andra sidan. Vad är "riktigt"? Vem avgör värdet på de olika mötena? Vilket som är mest värt. Det som är mest värt torde vara upp till individen själv att avgöra. Men lite saknar jag telefonsamtalen. Mötena. Saknar de vanliga breven. Gör inte ni?

Så här när vi väntar på uppståndelsen så vill jag också påminna lite

om hur människor också kan vara mot varandra. Det du gör mot andra

gör du också mot dig själv. Vi bör försöka att vara lite snällare.

Låt oss, i allt tuffare tider för många av våra medmänniskor,

be en liten bön för varandra...eller "Say a little prayer for you.."

Natalie King Cole och Whitney Houston

GLAD PÅSK ALLA FINA MÄNNISKOR!!!

Lotta

Är i Expressen idag...

De startar en artikelserie om Aspergers syndrom och det känns
bra att de verkligen verkar ta oss med diagnos på allvar. Jag
är med i den första artikeln.

Jättetrevlig reporter och en fotograf som tog hundratals bilder.
Ändå ser jag så konstig ut..;) Men det tycker jag å andra sidan
med de flesta bilder på mig själv.

Det är tudelat detta att exponera sig så och t.o.m. finnas på
förstasidan (jag går INTE ut idag) men det är inte för min
skull jag gör det. Jag klarar mig. Det är för de andra
och framför allt för de nydiagnosticerade som ska få en mer
rättvis bild av vilken diagnos de har fått. Det sista året måste
de trott de var potentiella mördare om man skulle tro medias
inkompetenta uttalanden. Samt vissa mindre nogräknade
professionellas.

Människor med Aspergers syndrom begår INTE fler våldsbrott
än vilken vanlig medel-Svensson som helst. Inse!!
Om någon tvekar så finns faktiskt t.o.m. både dansk och svensk
forskning och artiklar om detta (se Anckarsäter, Heijlskov t.ex.).

Här är artikeln:

http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.expressen.se%2Fhalsa%2F1.2321814%2Fnar-jag-forstar-att-jag-sarat-nagon-blir-jag-forkrossad&h=815a2


God fortsatt tisdag

Lotta

Sömn och finurliga omedvetna beteenden

Som barn minns jag att jag kunde falla genom madrassen ibland.

Eller det kändes iallafall så. Som riktigt liten blev man ju instoppad
ganska hårt under överlakan och täcke, omsorgsfullt invikt och som
lite äldre hade jag ett mycket tungt äldre lapptäcke. Det hade jag ända
fram till dess jag flyttade hemifrån. Vinrött var det ytterst och med en
massa andra tyger ganska små lappar. I alla möjliga färger och mönster.
Man såg sällan täcket pga överlakanet och senare blev ju påslakan mer
populärt så det täcktes helt. Men det var MYCKET tungt och jag sov.
Oftast mycket bra även om jag ibland kunde ha svårt med insomning
då och då så brukade det lösa sig efter en Kittybok (ofta hela boken...
jag läste och läser mycket fort) och med fasta rutiner kring sänggåendet.
Men det var inte så stora problem som jag senare skulle få.

Redan som student i Uppsala blev det oerhört svårt med sömnen. Jag
hade redan i högstadiet och gymnasiet börjat dra mig för att gå till sängs
i tid (då man fick lösare regler hemma) och har hela livet tolkat det som
en stressreaktion av yttre stress. Nu som 46-åring insåg jag sambandet.
Det var en inre stress.
Att tunga täcken hjälper till med känslan i rummet vet jag ju sedan
länge men eftersom jag inte riktigt förstått vidden av min egen
problematik inom just detta område uteblev min egen kognitiva
förståelse. Jag trodde det handlade om bara ren livsstress och uteblivna
fasta rutiner ändå avseende mig själv.

Som ca 13 år hade jag en engelsk flicka på besök. Hon låg i min säng
och jag låg i en extrasäng mitt rum (så är jag uppfostrad, att vara
så artig). Jag hade ett annat täcke än normalt och jag upplevde känslan
av att fara baklänges. Jag blev rädd och både yr och lätt illamående av
rädslan om jag minns rätt. Jag frågade Debbie, som hon hette, om det
brukade vara så för henne också? Hon svarade väldigt bestämt nej och
jag begrep av hennes sätt att det jag sade inte var riktigt OK och inget
man ens skulle prata om. Hon var rätt tydlig så att säga. Hon tyckte
nog helt enkelt att jag var helskum och resten av vistelsen blev nästan
förstörd och hon höll sig på ett större avstånd från mig efter det.
Då lär man sig att sådant pratar man inte om. Jag gjorde några tafatta
försök att prata med mamma om det men blev inte ett dugg klokare
av det heller. Jag tror inte jag riktigt berättade helt och hållet ens pga
av min erfarenhet med Debbie. Men jag visste ju inte varför det inte
var OK. Så jag stoppade nog detta inom mig någonstans som icke
diskuterbart. Sådant som jag inte förstod och inte kunde göra någonting
åt kanske?

Vad som sker när man gör så med känslor (som t.ex. rädslor) är att de
får större makt över en än vad sanningen och en eventuell lösning fått.
Jag blev istället omedvetet rädd för insomningen och denna spiral har
hållit på i många, många år. Närmare bestämt i 33 år....

Eftersom jag har ackumulerad stress i kroppen efter ett ganska tufft
år så var det ingen överraskníng för mig när min insomningsmedicin
sedan 10 år började förlora sin effekt. Enda lösningen var en doshöjning
men då mår man sämre i kroppen för dessa tabletter är starka även om
de är korttidsverkande. Jag missade en läkartid och det gjorde att jag
nyligen blev helt utan sömnmedicin i över en vecka. Jag måste alltså
byta preparat var min tanke. Till slut vill man inget hellre än sova då
man sovit dåligt en längre tid. Detta är basala behov och jag arbetar
faktiskt. Men eftersom jag var utan började jag titta på andra saker.
Då jag är inlärd i ryggmärgen nu mera att göra en analys (eller född
sådan kanske) så började jag notera vad jag gjorde. Hur jag drog mig
för att gå till sängs, hur jag mådde bättre om pojkvännen höll om
mig vid insomning. Hur jag sedan så länge jag kan minnas legas och
knipit fast den ena hälen mellan tårna på den andra foten och hållit
mig i madrassen på ett specifikt sätt inför en insomning. Plötsligt
förstod jag. Jag var ju rädd för att falla och tappa kontrollen över
var i rummet jag befann mig. Jag har nog alltid varit det.

I somras när jag varit så sjuk insåg jag hur stora problem jag
hade med den biten och under tiden sedan dess har det bekräftats
att jag reagerar väldigt mycket så vid stress som är svår vid just AS.
Jag började förstå min yrsel som jag tyckte dök upp så ojämnt och
kunde nu koppla den till stress. Nu förstod jag.

Min insomning handlade inte alls bara om stress idag eller om fasta rutiner
(sådana fungerar givetvis men sällan utan en förståelse varför och hur).
Det handlade om en ständig stress över att veta var jag befinner mig i
ett rum. Som även kan triggas av andra saker i sin tur. Ytterligare en
negativ spiral som kaka på maka är ju ganska onödig...

Plötsligt slog det mig. Känsla-Beteende-Tanke såklart... (tackade min
lyckliga stjärna över den begränsade KBT-kunskap jag ändå har av
Kognitiv Affektiv Träning som jag faktiskt både utbildar och certifierar
i). Jag hade bara inte fattat vad det handlade om. Jag hade Beteendet
klart för mig och Tanken...men inte Känslan.
För att använda ett favorituttryck så blev det inte "runt då".
Det gick inte hela vägen runt. Inte innan jag förstod detta kunde jag
slappna av. Jag somnade. Jag sov i tio timmar utan sömnmedicin.

Att det var så enkelt. Återigen handlade det bara om självkännedom
som så effektivt blockerats av att det jag beskrev som min verklighet
inte passade men "normens" och därmed blev hela min känsla felaktig
i min värld och måste gömmas undan. Illafall om man försöker vara
som alla andra måste den det.

Det ÄR viktigt att prata om sina känslor. Det ÄR viktigt att förstå att
de kan vara annorlunda. Att vi är annorlunda och att det är OK.
När man tar ut monstren ur garderober blir de verkligen inte lika
farliga i just detta avseendet heller.

Kom aldrig och säg till mig att vi inte ska prata om just dessa två saker.
Självkännedom och känslor. Kom igen efter egen 33 års grav
insomningsproblematik och säg det till mig...

Nu vet jag hur jag ska göra men det är ett helsike att hitta tunga
gamla lapptäcken som pssar i ett påslakan vill jag lova. Det är just
ett sådant jag vill ha. Inga bollar eller kedjor i täcker. Gammal tung
vadd ska det vara. Jag kommer säkert behöva hjälp med sömnen
ändå när jag reser och när jag är extra stressad men det bekommer
mig inte. För jag kom på vad det handlade om och jag behöver inte
vara rädd för känslan längre. Jag har en kognitiv förståelse.

Hemma kommer jag kunna sova bra.

Även om klockan är mycket nu (för jag ville delge er denna nya kunskap) så gör det ingenting för jag kommer sova. Mycket snart...och jag är inte omedvetet rädd längre. Jag medvetet förståndig. God natt alla säger jag för första gången på ett väldigt glatt och sorglöst vis. God Natt...:)

P.s. Saker är inte alltid som de ser ut och det går inte att lösa alla sömnsvårigheter om man inte förstår vad som triggar beteeendet...oavsett hur många böcker och forskningsresultat man läser. Man måste förstå sig själv. Man måste också kunna funktionsnedsättningen.

Lotta Abrahamsson



(Ovanstående tex är copyrightskyddat och får inte kopieras och användas utan tillstånd)

Nytt År - Nya Mål

Nu när jag äntligen äntrat den fantastiska 2011 så var det dags för årets nya målformuleringar. Om man gör dessa skriftligen så brukar de ha en avsevärt bättre effekt faktiskt. Att verkligen tänka till är nyttigt. Är målen bra för mig? min omgivning? och för hela världen? är viktiga frågor man också måste ställa till sig själv. Är det värt det? Visualisera dina mål. Hör de, se dem, lukta, känn och smaka på dem. Se dig själv vid målet. Lägg ner lite extra tid på att verkligen se dig där, känn känslan och njut.

Well..here it goes (en del kanske är något överdrivet men drömmar är bra att ha - en del slår nämligen in).

I år har jag som mål att ge ut två böcker. Den ena är en fortsättning på "Tänk om". Arbetsnamnet är "Tänk om - en gång till...". Den handlar om hur man arbetar med människors styrkor "på riktigt" samt hur man visualiserar det där osynliga sociala kittet som t.ex. sociala hierarkier.

Den andra boken handlar om vikten av ett mindre socialt nätverk på nätet. Om dess betydelse för en grupp människor under över 10 års tid. Den heter "Babbel - på liv och död". Den sistnämnda skriver jag inte själv utan vi är flera inblandade.

Jag ska även presentera två sorters föreläsningar under detta året. Den ena är en uppfräschning (och en kombination av mina tidigare) "Hjälp! Hur gör man"-versioner och den nya heter "Hur får man en kompis då? De ska bli det bästa jag gjort på en scen. Det kommer hända nya, bra och helt oväntade saker för publiken i år.

Andra mer personliga mål är att jag ska få ett privatliv som både är friskt och fyllt av kärlek tillsammans med min partner. Jag kommer även få se mina söner må bra och själva kunna formulera sina livsmål. Därmed kommer de prestera vad helst de önskar.

Jag kommer helt enkelt ha ett väldigt bra år!

Julhelgen och Nyåret kommer 2011 att spenderas på Kuba. Ingen julstress kommer infinna sig alls och julklapparna skippar vi detta år. Man kan ge gåvor när man känner för det faktiskt. Om man nu har den möjligheten. En värdefull gåva kan faktiskt vara en sten (diamanter är också stenar). Jul är nog rätt tramsigt egentligen nu när barnen är så stora och faktiskt föga intresserade.

Jag avser att inte bränna ut mig någonsin mer och kroppen blifver bara vackrare och vackrare för var dag.

Världen terrorister tar sitt förnuft till fånga och börjar meditera istället. Världens makthavare slutar att bara se pengar och makt som sina enda drivkrafter och satsar istället på socialt företagande.

Världens befolkning inser under året att de du gör mot andra gör du

egentligen mot dig själv. Vi är ju att bara en liten del av samma sak.

Hur svårt kan det egentligen vara att skona vår miljö och behandla andra som du vill bli behandlad själv? Inte så svårt..så 2011 gör vi det.

Har du något emot ovanstående så ombedes du skriva till gnallspik@lottaabrahamsson.com istället för att förpesta kommentatorsfältet.

Gott Nytt År

och ha ett himla bra sådant!!!

Gott Nytt År! - En nyårsbetraktelse

Detta året var ett av de mer turbulenta i mitt liv.

Med en sådan där himlastormande kärlekstid till en partner som raskt gick över till tiden kring min mammas stroke. Att ha en fantastisk och en enormt stor publik under året (varmt tack ni min publik, mina läsare, mina kunder..utan er vore jag egentligen ingenting), att min bok äntligen gavs ut i november och att den andra är på väg. Att den dessutom sålt oförskämt bra kryddades med lite cancer till en total utmattning efter höstens förvärv. Lysande recensioner och utvärderingar varvat med en rejäl dödsångest och därmed lyckan av därmed inse vilka fantastiska vänner jag har. Till att uppleva en ännu mer intensiv kärlek under årets senaste månad (samma man jadå..*s*). Egentligen hände det ännu mer men jag väljer faktiskt att inte gå in i fler detaljer just nu.
Ja, jag kan inte säga annat än att det var turbulent...

Det var himla tufft periodvis men samtidigt så himla bra i andra avseenden så jag har nog egentligen inte har ord för att beskriva det. Mer än att det till slut blev lite som "året då Lottas liv till slut blev mellanmjölk". Sammanslaget rätt beige alltså men i sina toppar och dalar vansinnigt bra och dåligt. Händelser som jag knappast ens kunnat påverka dessutom.

Det är därför rätt skönt att nu kasta ut det gamla och glida in i det nya fräscha 2011. Jag ser verkligen fram emot ett nytt år denna gången. Om jag gör...

Vad har jag då lärt mig detta året? Jo, att jag visst kunde älska och bli älskad ÄNNU en gång i livet. Detta hade jag nästan gett upp om och trodde inte ens på längre. Till min glädje hade jag ovanligt mycket fel denna gången. Jag lärde mig också att man överlever det mesta trots dåliga odds. Både i livet och i ett verkligt kärleksfullt förhållande.

Jag lärde mig också att alla omkring dig inte är de du tror. En del man tror står dig bi inte finns alls och en del du inte har en blekaste om att de finns där för dig förvånar och gläder ditt hjärta.

Jag lärde mig skillnaden mellan att inte orka leva och vilja dö. Det är ingen erfarenhet jag rekommenderar någon alls och som tur var varade den känslan bara en kort tid. Det är vad som kan hända när man ofrivilligt kommer för nära döden och får dödsångest. Något jag gjorde alltför ofta detta gångna år. Men nu förstår jag skillnaden och den erfarenheten kommer för jag alltid att bära med mig och förhoppningsvis kan den hjälpa någon framledes. Någon dag, någon gång...men jag hoppas faktiskt att den aldrig behövs.

Ja, en stor lärdom var också man faktiskt inte vet vad som händer imorgon. Att allt kan bli både fantastiskt och hemskt plötsligt. Att ibland finns det faktiskt inget du kan göra för att påverka skeendena i livet. Men du kan välja hur du hanterar dem.

Det är därmed faktiskt viktigt att uppskatta NUET. Att vara här och nu är en konst. Att kunna njuta av nuet är en ännu större konst. De tu är nämligen två ganska skilda ting. Att var i nuet har ju aldrig varit mitt problem även om det är en förutsättning för att kunna njuta av det. Det är det senare jag haft problem med (och till viss del fortfarande faktiskt). Iallafall att njuta fullt ut av det. Egentligen bör jag också göra mycket mer "just nu" till och med. Varför vara så präktig och vänta år på att göra, säga saker eller tycka en massa? När man kan vara död imorgon. Carpe diem!

Så årets sista tankar blir helt enkelt bara det.
Carpe diem - Fånga dagen!

Det var den viktigaste lärdomen jag gjorde i år. Jag som faktiskt trodde att jag kunde det. Fånga dagen. Nej, jag visste inte hela innebörden. Nu vet jag.

Så ha ett alldeles fantastiskt år nu 2011 och försök att "carpe diem". Det betyder mer än man tror.

GOTT NYTT ÅR!!!
ÄLSKA IDAG OCH LEV IDAG

Kram Lotta

Facebook - Är det bra?

Ja, för mig är det ju det.

Idag hade jag en diskussion med en en närstående (som inte läser mina FB-inlägg så frekvent som jag kanske önskar) och en person till.

Eftersom jag ofta kommunicerar bättre på FB än rent verbalt så blir jag irriterad när denne inte läser vad jag de facto säger (skriver alltså). För i mina ögon så PRATAR jag då. Har man inte läst vad jag skriver så missar man egentligen väsentliga delar av mig. För det är INTE så säkert att de kommer verbalt i samma veva. När man inte läser mina tankar (det skrivna) så är det lika oroande för mig som om man inte lyssnar på vad jag säger med ord, i verkligheten.

Någon kom med den ljusa idén att man kanske ska undvika sms eller skriftliga tankar delar av tiden i en av våra diskussioner. Jag fick nästan panik och tänkte att människan måste skämta, medvetet provocera eller också har hon inte fattat hur viktig skriftlig/visuell kommunikation är för personer med Aspergers syndrom? Eller var hon verkligen så okunnig?

Det skriva ger mig en ytterliga en möjlighet med en alternativ kommunikation, en möjlighet till delaktighet och gemenskap på MINA villkor. Villkor JAG hanterar bäst.

På Facebook "finns" ni på riktigt (ofta med kort och allt)..ni är inte abstrakta och jag måste inte föreställa mig er. Ni finns helt enkelt. Tyvärr gör ni inte alltid det annars. För jag får inte ihop det faktum att jag känner er, att ni finns just nu och att jag kanske ska höra av mig, gratulera er, använda er som ett nätverk (mina kunder riskerar ju ingen merförsäljning direkt) eller att ni faktiskt ens finns att tillgå som resurser/vänner.

Jag slipper också se på er och krångla med ögonkontakt (värst med er som jag inte känner så väl). Sedan kommer det riktigt häftiga. När jag skriver något så reflekterar jag. Jag drar slutsatser jag annars sällan gör. Jag går vidare i mina tankar även kring min egen emotionella förmåga och hur det kan se ut för andra. Saker jag sällan ens kommer på annars. Att andra kan ha egna eller andra tankar av det jag säger eller gör (eller överhuvudtaget). Facebook blir som en reflektion på schema.

Sms och Facebook HAR revolutionerat mitt liv. Jag läser och kommunicerar ut vad jag tycker/känner. Jag kommenterar, skriver och framförallt både lär mig och reflekterar så MYCKET lättare. Annars är jag egentligen ganska dålig på detta med en automatisk och ha regelbundna reflektioner.

Ni känner kanske igen läget där man kommer på saker när man säger dem. Plötsligt så har man en lösning när man uttalar något högt. Men när man inte ens kommer på att man ska säga saker till folk eller reflektera så blir just sådant svårt. Framför allt avseende sociala situationer. Allt blev så fantastiskt mycket lättare när Facebook kom.

Jag förväntar mig inte alltid omedelbar respons men jag förväntar mig en respons vad det lider av de som står mig nära (av andra förväntar jag mig faktiskt ingen alls.) För det jag skriver är precis lika viktigt ibland som det skulle sagt verbalt.
Däremot blir det ofta i form av tankar och är inte gjutet i sten därför. Man kan säga att det i viss mån ersätter mitt rätt svaga "inre tal". Hur säker jag än låter när jag både talar och skriver (för det gör jag tydligen) så finns det alltid ett utrymme för utveckling och omprövande av mina tankar.

Men nu till det jag egentligen försöker uttrycka. Kan man inte acceptera att jag kommunicerar i viss mån annorlunda än de flesta så har man inte fattat mycket om mig egentligen. Ge er då inte på problemlösningar utan att ha förstått vad mitt beteende handlar om. Det kan bli väldigt fel då...

Till slut vill jag bara dela med mig av en personlig liten anekdot. Min son hade ju stora svårigheter med sin kommunikation som yngre och tillhörde de barnen som aldrig berättade NÅGOT om sin skolvardag. Skulle man få reda på hur han mådde så fick man "leka tusen frågor" och formligen "dra" det ut honom. Han fattade inte ens varför han skulle kommunicera ut saker verbalt och detta var ju bekymmersamt i många lägen. Men jag glömmer aldrig när han fick sin första mobiltelefon. Han måste varit runt 9-10 år då.

När han inte var hemma så tyckte han mest det var obehagligt om jag ens ringde och kunde inte alls integrera mig och livet hemma med t.ex. livet hos mormor eller pappa (när han var där). Men med mobilen kom vår första ömsesidiga konversation i ett sådant läge (normalt lade han helst på om jag ringde och tyckte att jag störde..). Likaledes kunde han lyfta på luren hemma och säga till främlingar "Du stör!" och lägga på (utan att veta vem det var ens).

Jag frågade iallafall då på sms (för första gången) hur han hade det och han SVARADE. Han svarade "Hej mamma! Jag har det riktigt bra. Kram H.."

Jag vet inte om någon kan förstå den lyckan när ens barn äntligen KOMMUNICERAR ÖMSESIDIGT när de de facto inte är på samma ställe som du själv. Känslor dessutom....:) Då förstod jag. Eller jag började iallafall förstå vikten av en alternativ kommunikation.

All sorts kommunikation är viktig och det är viktigt att vi lyssnar på varandra. Det kan bara se lite annorlunda ut. Vi får inte lägga en värdering i vilken sorts kommunikation som är det "rätta". Vi kan undervisa i nyttan med olika sorters kommunikation och lära ut varför det ser så ut. Men en människas grundläggande kommunikationsstil har vi faktiskt ingen rätt att ens försöka modifiera. Bara att optimera.

Innan Jul-tankar
från Lotta

Ska bli ekonomisk...som specialintresse?

Har god lust med det nämligen.

Jag ska börja med att begära tillbaka pengarna för denna resa som försenats snart 5 timmar med SJ. Varenda sekin ska jag ha tillbaka (för det påverkade de få timmar jag hinner vara med han jag vill vara med mer samt tvingas avboka en röntgen imorgon vilket inte är sååå bra när man har cancer...om än med 95% goda odds from oktobers mitt...:)

Men hur det påverkar morgonsdagen, hur jag frös, fick betala äcklig pizza i Alvesta (som knappt gick att äta o.s.v.) och annat får de banne mig ersätta mig för.

Jag SKA försöka bli en mer ordentlig och kanske lite grinigare tant. En tant som inte är så mesig utan tar tillbaka det jag faktiskt ska ha. Pratade med Com hem idag också och märkte att DE var skyldiga mig 1200 kronor. Njutningsfullt att begära en utbetalning på det, tackar!!!

*Morrar*

Ty en väntan från 20.40 ända till 01.10 i Alvesta var INTE kul. Inte ett dugg... Kaxig konduktör har inte vågat närma sig mig något mer efter påstigningen och mina "svarta" blickar (jag sägs kunna få svarta ögon..???). Han utbrast nämligen några tämligen ONÖDIGA och tykna kommentarer om jag faktikt inte kunde fövänta mig mat jag redan betalat för...när vi klev på. BAAAD move mot en omedicinerad tant med AS/ADHD.....jag behövde inte säga något...Han dröp bara av av blicken... Klockan är 04.24...tåget är inte frmme än...Vi ska vara där ca 05.00....(fint..01.10-05.00 blev det och jag skulle varit framme 23.39!!!!!!)

They will pay for this. SJ...akta er!!! Jag ska skriva klagobrev som aldrig förr för NU är jag grinig...

SJ är verkligen uselt sedan ca 1,5 år tillbaka....Riktigt uselt. Egentligen åker jag hellre tåg men det fugerar inte längre. Man vet inte om man kommer i tid då dit man ska. är det inte totalt snökaos så är flygen både billigare, snabbare och bättre

För övrigt har jag köpt en lägenhet och lånat flera miljoner....*hick*.

Vad har jag gjort???? Läskigt ju....

Lotta - Börjar likna elak tant i skogen som kastar sten på barn...

Hur svårt kan det vara att åka buss?

Idag var jag så duktig. Planerade våren med
Medalgon, skrev under ett banklån, handlade t.o.m.
på en ICA-affär och tänkte att DÄR, där är ju en buss.
Den går förbi där jag ska köpa en ny almanacka och
sedan nära hemmet.

Perfekt! och kände mig jätteduktig (och ingen satte
sig bredvid mig)...tills dess jag insåg att jag hamnat
i bortre delen av Hammarbyhamnen. Den resan kostade
155:- istället för 30:-...

Det värsta är att så här är det jämt och har alltid varit.

Det är väldigt dyrt att ha AS/ADHD.
Väldigt....

Iallafall om man ska förflytta sig. Tack gode gud för
taxibilar och nära och kära med bil och körkort.
Jag har (med nöd och näppeden ekonomiska
möjligheten just nu att ibland ta taxi. Fast
egentligen borde de pengarna gå till en buffert.
För som ägare till en bostadsrätt MÅSTE man ha en
sådan då saker som t.ex. kyl och diskmaskin faktiskt
går sönder Vad händer den dagen jag inte tjänar lika
mycket pengar? Blir jag sittande hemma då igen?


Jag har varit där. Jag vill inte dit igen...
Jag måste försöka lära mig köra bil igen.
Jag måste!!!! För annars kommer inget att fungera
när jag blir äldre och inte orkar jobba lika mycket.
Eller den dagen jag inte kan planera mitt jobb
efter just mina förutsättningar.


Lotta

Stagediving är ingen bra idé utan mottagare...

Jag var aldrig rockartist och har således ingen vana av stagdiving. Den bör dock troligtvis vara planerad och man ska INTE falla utan att ens märka det själv. Ingen tog ju inte ens emot och det hela gick blixtsnabbt...;)

Plötsligt bara for jag nedåt (sceen är ganska hög). Ont gjorde det ockaå och eftersom automatiseringen, liksom en del annat inte är på topp än så tog jag heller knappt emot mig. Jag faller handlöst. Jo, en del blåmärken och sår finns som minne.

Men nu till frågan. Direkt sedan ställer jag mig upp och fortsätter föreläsa (efter jag bett någon inhandla strumpbyxor..de gick sönder) och hittat den svarta whiteboardpennan jag behövde (tack för lånet du deltagare..).

Hur hade ni reagerat i samma läge?

Snart en minisenester med Mannen i mitt liv och jag har t.o.m. ätit lunch och middag. Det gåt framåt...:)

I ärlighetens namn..är det så onormalt att göra så???...att ställa sig upp och bara köra på (trots en klar smärta resten av föreläningen men ändå en hanterbar sådan..ont på en 7:a ungefär.) Men inget var ju brutet direkt..


"LottasTankar"

Skolforum och boksignering

Idag var det dags. Den stora läskiga dagen...
Både boksignering av boken Tänk om!
och seminarium (med uruselt ljud och tyvärr
utan slingor för hörselskadade).
Men det gick bra ändå till sist. Man får göra det
bästa av situationen, helt enkelt.

Någon koll på dagen har jag egentligen inte haft men
jag fick en massa fina blommor och presenter och nu
är det dags att kolla på korrigeringar till upplaga
två. Samt fortsättnigen av ett ev. skrivande.....
Det finns ju mer att förtälja faktiskt. Eller också
blir jag något helt annat. Telefonist kanske? Vem vet?

Denna boken var ju mest avsedd som en introduktionsbok
för de som kanske inte vet så mycket om
autismspektrumtillstånd och ADHD.
Det finns mycket mer att berätta.

Dagen är över. Jag är tämligen snurrig själv och
har nog noll koll just nu avseende in egen insats
men tycker mitt förlag iallafall gjort ett primaa jobb.
http://www.epago.se (Gleerups).

Tack alla som kom och tack för alla fina presenter!!!
Jag blev jätteglad för jag hade glömt att man kunde få
sådant vid ett sådant här tillfälle.

Så här såg det ut idag vid boksigneringen....



Nu är det sovkoma och lite städning imorgon innan jag
föreläser om vänskaps- och kärleksrelationer på en
konferens i Göteborg på torsdag.


Lotta - trött men glad att jag klarade dagen iallafall..:)

Författare Lotta Abrahamsson - Tänk om!

(Smakprov på boken kan läsas på www.smakprov.se, (Sök på Tänk Om!, Lotta Abrahamsson)


Det låter lite märkligt att även kunna tituleras som författare men nu är det ett faktum. Den 1 november står boken i Gleerups monter på Skolforum på Älvsjömässan. Det står mitt namn på den dessutom...

Inte för att jag haft full koll i mitt liv direkt så att jag äntligen skrivit en bok är ju egentligen ganska fantastiskt. Fast inte har det varit utan hjälp. Gleerups fackboksavdelning www.epago.se med Fredrik, Ewa, Lisbet och Elisabeth var de som faktiskt gjorde det möjligt...och det tog FEM år. Nu vet jag däremot hur man gör så nästa kommer fortare än så...;)

Mellan 14.00 - 15.00 är det boksignering i Gleerups monter och mellan 15.30-17.00 håller jag ett större seminarium på Skolforum om boken och hur man kan få bättre koll som lärare på hur man arbetar med dessa elever. Grundtanken är en gedigen kunskap om funktionsnedsättningarna, att förstå en annorlunda kognition (även perception) och hur man gör en gemensam ritpratad problemlösning och hur vi utökar vår verktygslåda för att vi ska kunna hjälpa alla elever. Detta är oerhört viktigt då vi nu satsar på en integrerad skola för ALLA normalbegåvade barn.

Boken vänder sig till dig som kan behöva den i ditt arbete, Den speglar min syn och är väl ingen absolut sanning men de som läst den påstår att den är riktigt bra. Bara att hoppas att den kan hjälpa många. Kanske kan även föräldrar och personer med egna diagnoser känna igen sig i delar av den också?

Att förstå hur olika vi kan tänka, men ändå vara ganska lika ändå, är grundtemat i boken liksom allas lika värde. Samt att alla människor behövs.

Den är skriven för att rädda liv. För att den var nödvändig att skriva. Jag har gjort så gott jag kan. Håll tillgodo!!!

Boken kan för företag/organisationer beställas via:

http://webbshop.gleerups.se/gleerups/se/kompetens-utveckling/kompetensutveckling/?ew_15_p_id=53450&product_category_id=1122&groupdetail=true

På mina föreläsningar har jag med ett litet antal böcker också...

För privatpersoner via:

www.bokus.com
www.adlibris.com
www.cdon.com
www.lycknis.se
www.kulturbutik.se
www.bokextra.se
www.bokia.se

Hösthälsningar från
Lotta Abrahamsson

Jag tänkte ta bort min AS-diagnos - Jag hade fel....

De senaste två åren har jag hävdat att nu kunde jag nog
egentligen ta bort min Asperger-diagnos. Jag ansåg att
även om jag visste att jag en gång uppfyllt dessa
kriterier så gjorde jag det inte längre.
Dessa symptom skulle inte återvända nu när jag nu var så
medveten, välkompenserad och dessutom har jag ju
anpassat hela mitt liv efter just mina förutsättningar.
Jag har ju ändå tillhört den yttersta grenen av de
nästan-normala Aspergarna har jag resonerat...

Det var var jag trodde ja.... Ända till dess jag fick
cancer i somras. Jag hade ju oturen att få just ett
dumt litet malignt melanom som visade sig vara elakare
än vi trott från början. Operationer, både mindre och
större blev min sommar. Ovisshet och väntan. Cancer är
en evinnerlig väntan och en ständig ovisshet faktiskt.

Något stöd eller ens erbjudande om att tala med en
kurator för mig eller någon av mina anhöriga erbjöds
aldrig. I oktober frågade vi (för tredje gången)om
sådant inte fanns och fick ett kort till en kvinna på
sjukhuset som visade sig vara psykodynamiker med
sexproblem som sin sexualitet...Eh???

Juli-oktober är en lång tid...
under den tiden höll alla relationer jag hade på att
rasa, barnen hade givetvis en stor oro, partnern var
slutkörd och orkade inte mer och jag hann förlora fler
släktingar ur mitt liv än under hela min livstid...
pga att jag inte kunde kommunicera vettigt eller alls
faktiskt vid vissa tillfällen.

Samtidigt hade jag själv en dödsångest som var
allvarlig. Min halvsyster dog av cancer (och
troligtvis samma sort dessutom) i december förra
året. Efter att ha sett henne
ligga som en mager fågelunge på hospice blir man rädd.
Att se min morfar dö långsamt och vidrigt i Parkinson
och att idag se min mormor nu ligga helt utelämnad
utan vare sig tal eller rörelseförmåga på ett
äldreboende (där de dessutom lyckats bryta hennes
arm allvarligt 2 ggr dessutom på 6 månader utan
att någon vet hur..??) samt se min egen mamma få
en stroke i januari så var dödsångesten och rädslan
för slutets lidande inte långt borta. Var det min
tur nu? Ångesten var förlamande många dagar.

Om man har Aspergers syndrom och ADHD när man får en
allvarig cancer så tycker väl jag så här i efterhand
att bara de diagnoserna borde omedelbart göra att man
får en kontaktperson/terapeut med kunskap om just
funktionsnedsättningarna (INTE psykodynamisk) och hur
människor/nätverk påverkas av cancer. Det finns
tydligen om man har bröstcancer. Det är bra men
skillnaden är att har ett malignt melanom spridit
sig förbi lymfan så beräknas man ha en överlevnad
på 2 år. Vid full spridning ca 2 månader... De flesta
tunna melanom är inga problem alls. Man tar bort dem
och sedan är det över. Mitt var lite krångligare bara.

Malignt melanom (en värsta formen av hudcancer) är ingen
lek!. Risken vid en spridning är betydligt värre och jag
hade en högre sådan risk då mitt melanom gjort att
cellförändringarna befann sig ytterst nära fettlagret
(0,3 mm ifrån bara).

Vad hände då? Jo, jag fick tillbaka symptom som jag
inte haft sedan barnsben. Jag bokstavstolkade så grovt
att det var löjligt. Jag automatiserade så dåligt att
det tog timmar att äta en måltid (det är fortfarande
svårt om jag är det allra minsta trött).

På sjukhuset satt jag tappert och åt 3 potatisplättar
och ett halvt glas mjölk och det tog en timme och 20 ¨
minuter.Då började jag faktiskt att gråta... Den hårda
knäckebrödsmackan som låg på brickan jag fått var en
utopi att jag ens skulle klara av att tugga...fast
jag egentligen ville äta den. Jag blev så ledsen av
att se symptomen återvända att jag inte kan beskriva
hur hemskt det var.

Jag förlorade även rumsuppfattningen så grovt att jag
vinglade, blev yr och det kändes som jag skulle falla
bakåt i madrassen när jag låg ner under hela sommaren
fram till oktober. Så har jag inte känt sedan jag var
12 år...Jag t.o.m. sluddrade när jag pratade mer än
jag gjort någonsin. Jag drev läkarna till vansinne
och i detalj lärde mig tyda cytolog/patologsvar och
kunde saker och ifrågasatte saker som en normal patient
inte håller på med. De lär sig inte allt i detalj och
ifrågasätter var gränsen går vid en dysplasticitet
och undrar varför t.o.m. patologerna har olika syn
på sådant när både cell- och strukturatypier finns
(bara ett nördigt exempel av vad jag pysslade med..)
Hur kul blir det till slut för mig på en skala?
Minus 768 ungefär... Jag kan lova att man inte blir
populär iallafall.


ADHD:n blev värre och jag blev rörigare än på länge.
Jag var nog rätt outhärdlig t.o.m. periodvis och
samtidigt egentligen var jag ju så rädd, så rädd
och så outhärdligt ledsen. Samtidigt som allt detta
hände skulle alla slutkorrigeringar göras på min nya
bok. Jag vete tusan vad jag skrev egentligen på slutet.
Allt blev bara en röra i huvudet.

Nyligen fick jag det goda beskedet att cancern inte ¨
spridit sig till lymfan. Man opererar bort körtlar
för att kolla sådant (med en lymfskada som resultat
tyvärr i vänster arm som kan ta tid innan den går
över och att jag ser för gräslig ut med stora ärr men
det är ju en baggis i sammanhanget). Så från dåliga
odds för spridning är jag nu nere i ganska små och
mer hanterbara. Nu bara ca 5% chans för spridning och
då i blodet vad jag förstått. Får veta mer på måndag
antar jag då jag ska träffa kirurgen igen. Men allt
idag mycket bättre ut. Klart positiva besked!!

Men nu börjar det lätta....jag är bara hemskt trött.
För med det positiva resultaten kom kom också
tröttheten som accumulerats sedan juli samt sorgen
över de jag förlorat i mitt liv.

Flera av mina symptom av framför allt Aspergern är
fortfarande så påtagliga att det är en stor sorg att
se dem. Idag skulle jag UTAN TVEKAN uppfylla alla
kritetrier för AS igen. TROTS att jag är kvinna
och snart 46 år. Det kommer bli bättre men nu vet
jag också hur de kan förändras drastiskt över tid...

Jag är fortfarande inte helt ikapp med känslorna
och har nog inte riktig fattat allt av vad som hänt
(under så kort tid också) men det är på väg åt rätt
håll nu. Jag lär nog inte dö iallafall...

Men en sak vet jag. Aspergern växte jag inte ifrån.
Den är i högsta grad kvar. Jag klarade min systers
död och min mammas stroke utan större symptom mer
än tillfälliga och mer normala stressymprom.
Men denna gången gick det inte. Jag blev så autistisk
periodvis att det kändes löjligt. De gånger jag själv
märkte det...

Ett exempel. Jag har ringt min läkare för jag
inväntar ett speciellt provsvar (CT-scan av hjärnan).
En liten stund senare ringer det:

Han säger: "Tjena det är Peter!,..det var inget."

Jag svarar: "Jaha..ringde du fel?"

Han forsätter:" Det var inget.."

Jag svarar:" Varför ringer du då?"

Då svarar han: "Lotta, det var inget på CT-scannen,
du har inga metastaser i hjärnan."

Lotta: "Jahaaa..(Dåååå kopplar jag först..).vad bra...
vad glad jag blir...


Bara ännu ett tragiskt exempel på att AS växer
inte bort. Vad hade hänt om de på avdelningen när
jag var inlagd inte vetat om min AS? (På hudmottagningen
verkar de ännu inte ha fattat (med tanke på terapeuten
de till slut erbjöd förra veckan...man bara suckar över
deras okunskap) men på kirurgen fattade de iallafall.

De gjorde precis det som jag behövde där och underlättade
för mig (iofs glömde de ge mig en broschyr om
avdelningens rutiner som blev lite jobbigt) men de
gjorde så mycket annat bra som övervägde.

Men om jag tagit bort diagnosen då? Hur hade det blivit då?
Inte hade jag fått ett eget rum och samma hjälp och
förståelse över mina matbesvär, kommunikationsbrister,
bokstavstolkningen och kroppsupfattningens vinglande.
De hade nog bara tyckt att jag var en sådan där
vidrig patient (som läkare ofta tyckt om mig) och bivit
irriterade. Som vanligt när folk inte förstår.

Jag har fortfarande problem jag inte haft så tydligt
sedan många år men nu ser jag ljuset i tunneln igen.
Jag jobbar på, för då mår jag allra bäst ändå, men det
ÄR jobbigare med resorna t.ex. och igår grät jag på
vägen hem från Jönköping av trötthet och sov sedan i
17 timmar...

Jag hade fel. Den diagnosen ska vara kvar. Punkt!

Lotta