TV4 Nyhetsmorgon - imorgon är jag med..

Avgör efteråt om det är bra eller dåligt.

Jag ska intevjuas av Tilde de Paula och
det kan ju bli rätt intressant. Beroende på
vad jag kläcker ur mig denna gång så får jag
väl antingen sträcka på mig eller gömma mig
efteråt.

Bäst är att bli sminkad iallafall. Slår högre än allt
det andra. Man blir sjukt snygg när proffsen
får jobba. I ärlighetens namn skulle jag kunna
vara med i nästan vilket program som helst
bara för att få ynnesten att bli sådär snygg...:)

Sist jag var med på SVT så gick jag omkring
hela dagen efter inspelningen och bara njöt av
faktumet att t.o.m. JAG tyckte att jag var
snygg...:)

Jag borde egentligen ha jobbat på TV kanske?
De kan väl ge mig nåt litet tramsprogram bara.
Jag kan prata om svampar, eller vad
som helst...

Jag kunde kanske bli den nya supernannyn
som INTE kör med bestraffningar
och mer ser till faktumet att människor utvecklas
bäst av positiv förstärkning och får hjälp med
förklaringar på hur man ska göra istället....

Tycker Ross Greene säger det bra...

"Människor gör inte fel för att de tycker det är kul...
...de gör fel för att de inte vet hur de ska göra rätt.."

Lotta

Bo Hejlskov

Kan bara rekommendera den mannen.
Han vet faktiskt vad han pratar om.

Kan du lyssna till en föreläsning av honom eller
läsa hans bok så gör det. Mycket intressant och
för mig också bekräftande. Delar av han föreläsning
var nästan kusligt identiska med min. Fast jag vare sig
hört eller ens läst något av honom.
Sådant är spännande...riktiga människor uppskattas..:)

http://www.hejlskov.se/

Med en aha-upplevelse rikare ska jag försöka
att sova tidigt nu. Glömde givetvis hämta ut medicin
i god tid så nu ska jag somna utan...Kan bli intressant
det med.

*Natti Världen*
Lotta

Ingen pratdag

Idag blir orden grötiga och meningarna konstiga och
ibland inte ens fullständiga. Jag får hålla all min
uppmärksamhet på exakt vad jag säger för att det
ens ska bli begripligt för andra.
.
Idag är ingen bra pratdag alltså. Jag är för trött.
Jag glömde t.o.m. bort ett möte med banken...
Så gör jag sällan idag men är det något som
faller så är det alltid just det privata.


Varför är det just sådana här dagar som hela
världen verkar ringa?


Pratade nyss med TV4 och jag lovar att jag
lät helt sjuk i huvudet. Kunde knappt få ihop
meningarna. Tur att jag sällan har det så här.


Jag vet att jag tog ut mig för mycket igår och
i förrgår. Stressades mer än normalt och då blir
det så här. Jag landade på Bromma igår (efter
att haft en ovanligt stressad resa och föreläsning
i Östersund) och hann dessutom med att åka
till ett möte på Söder och sedan åkte jag till
Sollentuna (kommunalt dessutom) för att lyssna
på min gamla kompis Åsa Gravander och Stefan
Widerlöv när de föreläste. Efter
hemresan åt jag dessutom en sen middag på
den lokala restaurangen med min son...


Nattens sömn blev upphackad och insomningen
problematisk och idag är jag knappt mig själv.
Ser fram emot att vara piggare imorgon. Inatt
blir det långsömn för det är det enda som funkar.


Tänk att så krångligt det kan vara med det
det som annars är så flödande...pratet.
Att behöva koncentrera sig på sådant
som jag normalt har svårt att stoppa.
Myntets två sidor.


Ikväll föreläsning med Bo Heilskov på
ABF-huset. Detta har jag sett fram emot
och man behöver inte prata själv då heller...


Som tur är...


Lotta

Vi är alla ett - Låt oss kommunicera på våra egna villkor

Till eftertanke


Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror hon kan hjälpa andra.
 För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör men först och
främst förstå det han förstår.
 Om jag inte kan det så hjälper det inte att
jag kan mer och vet mer.
 Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och
högmodig och egentligen vill bli beundrad
av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.
 Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

Sören Kierkegaard

Ibland förstår jag plötsligt och allt blir glasklart...

Har under flera veckor ältat för mig själv. Ja egentligen
under mycket lång tid. Det har handlat om att förstå.

Denna gång har det handlat om att förstå hur jag med
mina diagnoser kan vara så perceptiv in absurdum och
rent ut sagt vara extremt överkänslig samtidigt som jag
inte tolkar andra sociala situationer alls. Det är ju bara
andra sidan av kakan liksom...

Jag har magkänsla (ibland kallas det nej-känslor och
anses vara inlärt men det är inte bara inlärt)
och en del andra känslor som inte alla andra verkar
ha. Ibland tolkar jag klockrent. Där andra verkar blinda.
Ibland kan det ta flera år innan jag "får rätt" dessutom.
Påtagligt ofta har jag rätt just i sådana situationer fast
det kan ta TID innan andra ser och förstår vad jag redan
vet. Jag har utvecklat ett tålamod med er faktiskt genom
åren (liksom många säkert gjort med mig i de situationer
jag inte ser och förstår).

Jag har inte kunnat förstå hur jag inte verkar lära mig
att läsa vissa (de flesta då) situationer. Att jag inte har
koden. Det jag kan om normaltänkandes värld är det
mesta väl inlärt och kompenseras troligtvis också
mycket av mitt IQ.

Jag har letat och letat efter sätt att öka min förmågan
men inte funnit det jag letar efter. Samtidigt har jag
förmågan på ett annat märkligt sätt. Ett sätt som inte
alla verkar förstå eller kanske kan jag inte heller
beskriva det?

Jag letade på fel ställe. Jag glömde bort att nyckeln
finns hos mig själv. I hur jag faktiskt känner en massa
och även i kroppen men inte alltid de saker de flesta
verkar känna. Det handlar om andra känslor också.
Sådana som kallas intuition, magkänsla, fingertopps-
känsla eller "en del har det bara".

Nu förstår jag..jag kände t.o.m. i kroppen att jag
förstod. Den känslan i kroppen har jag ALLTID haft.
Så länge jag minns. Det ni...:)

Nu vet jag hur jag ska göra. Hur jag ska gå vidare.
Jag har egentligen alltid vetat hur jag ska göra men
det var inte det gängse sättet bara.

Jag lärde om?
Med katastrofalt resultat i så fall. Med min kognition
skulle jag kanske lärt annorlunda? Använt just de
delar just jag är bra på. Då kunde vi alla kunde samarbeta
i världen med våra olika styrkor och svagheter. Som ett.
I harmoni med varandra. Vi behöver varandra. Vi behöver
finna en delaktighet och förståelse TILLSAMMANS.
Inte i klickar av människor som förstår just oss.
Utan vi alla tillsammans.

Jag gör det annorlunda än ni men ändå har även alla
andra just denna förmågan också. Jag besitter inga
hemliga känslor, förstånd eller superkrafter.
Jag är osedvanligt träffsäker när jag är som bäst
(vilket märktes väl när jag arbetade som rekryterare)
men lika socialt blind i andra situationer..Jag tänker
och känner perceptuellt bara lite annorlunda. Detta
gör att jag ibland är så bra och ibland så komplett
usel avseende en liknande förmåga.

Så enkelt och varför skulle jag krångla till det?

Ibland är det magiskt livet. När sakerna dessutom faller
på plats för mig i ett logiskt, systematiskt mönster.
Då känner jag att det är rätt. Fast annorlunda...
Hur ska jag berätta en annan dag.
Jag vet att jag är på rätt väg nu.

Tills dess. Lyssna gärna på den här fascinerande
historien. Jag kan känna igen mycket. Jag har
ofta samma effekt på djur och barn...och min
första nära och villkorslösa vän som alltid fanns
där var min hund. Min hund hade jag aldrig svårt
att tolka. Mitt hemskaste barndomsminne var när
min vän dog av sjukdom. Jag överdriver inte när
jag säger att jag sörjde och grät i flera år.

http://www.horseboymovie.com/audio.php

Fascinerande ljudklipp och jag ska köpa boken imorgon.



Lotta (bilden är på en av mina katter - Vickan)

Så gick jag inte ut och dansade mer...

I går kväll gick jag ut. Att jag går ut händer ju givetvis.
Jag är inte helt asocial. Det brukar sträcka sig till en middag
ute och sedan går jag hem.

Vissa mer asociala år kunde jag gå ut och ta en öl
och lösa ett korsord eller två, helt själv, och ansåg
att jag faktiskt var social. Fast jag inte pratade med
någon ens. Jag var ju bland folk...Jag gick givetvis
alltid på samma ställe dessutom men jag var ju ute
bland folk iallafall.

Andra år har det sociala livet sett mer normalt ut.
Aldrig har det däremot varit ett konstant och kompetent
socialiserande tyvärr. Jag har ofta velat vara som alla
andra just i detta avseendet. Ibland har jag lyckats
riktigt bra men aldrig över tid.

Fast onekligen har jag en enorm fördel i att jag är kvinna,
ser hyfsat bra ut, att jag gillar musik och att dansa.
Jag brukar inte vara helt impopulär bland män när jag
går ut. Hehe de vet inte att med mig får man verkligen
inte vad man ser. Har en bekant hemma som just i helgen
lånar mitt gästrum. Hennes kommentar i morse var att
folk tror nog på allvar att du är normal för du verkar
så normal. Ja, hon vet ju sanningen och har varit med i
lägen när den så "normala" Lotta brister fullständigt. I
lägen där man bara inte gör det...

Nu är det så att även jag varit ung och sprungit på stan.
Jag älskar att dansa och kan vara en riktig teaterapa
dessutom på ett dansgolv. Förr gick jag ofta ut helt själv
t.o.m. Numera händer det ytterst sällan. Går jag ut så är
jag i sällskap men jag föredrar att vara hemma, trots allt.
Jag föredrar att äta ostbågar, se på TV och läsa forskning
 och litteratur om AS/ADHD.

Nu inser jag ju att jag behöver komma ut och normaliseras
ibland. Jag prövade en gång i somras med syrran med det
katastrofala resultatet att jag mest led...
Skam dock den som ger sig. Igår beslutade jag mig för
att prova igen. Eftersom jag så snällt erbjudits chansen,
och anser mig behöva socialisera som de flesta, så tog
jag den.

Efter mat- och vinintag (tapas och vitt vin) så bar det iväg
till Gamla Stan. Där finns det ställen som frekventeras av
även min åldersgrupp. Ja, gränsen går definitivt vid de
vattenhål där de yngre bratsen rör sig. Sådana ställen
orkar jag bara inte med. Dessutom spelas det techno
på sådana stälen. Huga...

Det spelades livemusik på stället jag gick till. Sådan musik som
jag både gillar och känner igen. Jag älskar ju att dansa men
eftersom vi nyss anlänt skulle vi ta något att dricka i baren först.

Jag hinner inte mer än ställa mig där så säger kvinnan bredvid
mig i baren att hon var på min föreläsning i tisdags....att hon
är psykolog och börjar prata om diagnoser. Jag trodde jag
skulle dåna...Dessutom fattar jag av hennes meningar att hon
är ganska kritisk, eller åtminstone okunnig, om diagnosen
Aspergers syndrom.

Tror någon på fullaste allvar att nu, nu när jag äntligen skulle
vara en helt normal kvinna på krogen och känna mig som
alla andra, att jag vill bli påmind om att det finns människor
som känner igen mig? Jag vill inte ALLS nörda in mig i
diskussioner om diagnoser just då. Det är ju det jag gör HELA
tiden annars och nu hade jag ju tänkt vara en riktigt normal
kvinna som festade loss som alla andra.

Att folk känner igen mig tycker jag faktiskt för det mesta är mycket
obehagligt. Lika obehagligt är det att se kort på sig själv i tidningar
et.c. Då det ändå har ett syfte, hjälpa någon individ i slutändan, kan
jag medvetet stå ut med et. Det gäller jobbet.

Mer obehagligt blev det när man dessutom druckit och försöker
vara ute på stan. När jag verkligen försöker vara bara JAG. Inte
en diagnos, inte en nörd. Bara JAG. Så jag bad henne maila mig
istället och på något sätt hoppas jag budskapet gick fram.
Jag vet inte om jag såg henne mer, eftersom jag aldrig känner igen
folk iallafall, men mig veterligen så gjorde jag inte det.

Resten av kvällen befann jag mig på dansgolvet. Jag älskar att
dansa så det gjorde jag. Onykter blev jag också (lagom onykter..
...Cola mellan alkoholintag är bra) och vinglade även till otaliga
gånger i mina superhögklackade stövlar. Jag dansade nog med
alla möjliga och sedan blev jag så trött att jag tog en taxi hem.

Väl hemma märkte jag att jag egentligen kände mig riktigt illa
till mods över detta faktum att bli igenkänd av kunder/åhörare
på stan. Jag kan bara tänka mig hur kändisar har det och jag
tycker oerhört synd om dom faktiskt.

Att gifta karlar flirtar och fånar sig det kan jag ta. Det händer
jämt och de kan jag avspisa rätt lätt. Även om det blir en del
prekära situationer nu och då eftersom jag inte fattat vare sig
mina egna och andras amorösa signaler...

Det är värre med kunder och åhörare. Bara tanken dessutom
på att folk känner igen mig och jag inte känner igen dom är
riktigt obehaglig. Det är baksidan med den där ansiktsblindheten.
Jag lyckas ofta stävja och glömma bort detta faktum.
Men det adderas faktiskt numera av att jag föreläser för
hundratals varje vecka...att jag inte är helt anonym längre.

Fasen också..så nu blir det ytterligare ett hinder för mig att
gå ut. Precis som om det inte är en hög tröskel dit ändå...

Vet ni....jag har ingen som helst lust att gå ut längre.

Lotta

Hur elever med neuropsykiatrisk diagnos upplever skoltiden

Hittade en intressant uppsats (kvalitativ studie) från
2009 av Rosita Brolin (Stockholms Universitet).
Läsvärd och fläckvis lite ruggigt att läsa.

Hennes sammanfattning:

"Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka hur elever med neuropsykiatriska funktionshinder upplever tiden i grund- och gymnasieskolan. Mina frågeställningar handlade om i vilka sammanhang eleverna upplevde svårigheter kopplade till funktionshindren, på vilka sätt skolan visade förståelse för dessa svårigheter, hur skolan löste de problem som uppstod, vad skolan kunde ha gjort mer samt vilka starka sidor hos eleverna som var betydelsefulla i skolan. Jag intervjuade sex ungdomar i åldrarna 18 – 21 år. Jag använde mig av halvstrukturerade intervjuer. Resultatet, som analyserades ur ett sociokulturellt perspektiv, visade att eleverna upplevde svårigheter i skolan i flera olika sammanhang. Stora klasser och störande ljud i klassrummet förvärrade elevernas koncentrationssvårigheter. Projektarbeten utan strikta ramar och att tvingas redovisa inför klassen utgjorde ett stort hinder för flera av eleverna, medan undervisning på för låg nivå ledde till bristande studiemotivation. Under högstadietiden upplevde eleverna stress och svårigheter att hitta till klassrummen. Annat som medförde problem var bland annat fobier, sömnstörningar och att delta i skolidrotten. Utanförskap och mobbing i elevgrupperna var vanligt förekommande. Även lärare utsatte eleverna för kränkande särbehandling genom utpekande handlingar, skuldbeläggande och bestraffningar. Eleverna upplevde att de oftast möttes av oförståelse och okunskap från skolan. Endast enstaka lärare visade förståelse. Skolans åtgärder sattes oftast in väldigt sent och lösningarna på problemen blev därför kortvariga. Vissa åtgärder gjorde till och med större skada än nytta. Eleverna berättade om sina starka sidor och menade att dessa hjälpte dem genom åren i skolan. Av resultatet framgick att mindre klasser, men också kunskap hos lärarna och förmågan att samtala med eleverna och lyssna på dem, är viktiga medel för att kunna ta tag i problemen på ett tidigt stadium och skapa en skola för alla."

Folk som pratar o pennor som rasslar

Lotta

Magkänsla och autismspektrumdiagnoser

Har arbetat en massa och kulmen är nog nu i november
som alltid är en hektisk månad. Denna vecka har jag
redan avverkat Vadstena och Malmö och Göteborg
väntar onsdag och torsdag.

Det är så fantastiskt att ha förmånen att både undervisa
och glädja människor. Man ska vara tacksam och inte
knota över resandet. Fast just det sistnämnda är
onekligen tufft för mig, och för alla egentligen, som
förflyttar sig längre sträckor i jobbet.

Fast det är värt det. Att möta alla jag får möjlighet att
möta och kanske kunna göra en verklig skillnad kanske
för några är värt det. Så är det bara.

Har funderat en del på känsligheten hos personer med
en autismspektrumstörning i samband med att kunna
känna en magkänsla. Har kommit fram till att
magkänslor har jag nog iallafall. Även om jag inte
alltid känner dom eller inte alltid känner igen dom.
Det sistnämnda problemet delar jag troligtvis med de
allra flesta människor.

Har man arbetat med personer med autism så vet man
att de ibland kan bedöma personer rätt väl. De känner
när någon inte fungerar som t.ex. coach eller lärare.
Graden av hur man uttrycker det kan variera. Från
ingenting eller till grava beteendestörningar till att
faktiskt kunna uttrycka det (om än ibland udda och
obegriplingt för vissa).

Vad är det vi märker? Jag hävdar att vi ser när detaljer inte
stämmer. När det blir ologiskt. Då brukar jag få den där
magkänslan. Den brukar vara korrekt dessutom. Jag hade
stor nytta av detta under alla år när jag rekryterade. Det var
dessutom en given form, tidsbestämd intervju och mallar för
hur intervjun gick till. Jag blev med dessa förutsättningar
klara en skicklig rekryterare.

Är det så att vi visst tar in men att det är tolkningen som
det fallerar mest vid. För om jag blir osäker över något du
säger (som verkar konstigt, ologiskt eller obegripligt) så
känner jag ju att det är just det samma. Annars skulle jag ju
inte fråga ens...

Problemet är att när människor sedan svarar tvärtemot det
jag känner DÅ blir det problem. Jag lyssnar hellre på det
konkreta som SAGTS än något diffust som en känsla. För
jämfört med vad som sägs så stämmer den ju inte. Folk säger
ju en sak men tycker en annan.

Skulle det kunna vara så att jag egentligen är rätt känslig
för människor. Att jag ser/känner "rätt in" men att det är er
fernissa (s.k. social kompetens) som krånglar till det för mig?
Övergav jag den förmågan jag hade? Kan jag öva upp den igen?
Lita på den mer.

Att det är svårt att tolka vet vi. Läsa av visuellt likaså.
Men tänk om vi egentligen är mer taktila och då också
känslomässigt begåvade än folk anar. Hisnande tanke.

Betänker man alla perceptionsstörningar som vuxna med
en autismspektrumdiagnos beskriver (och det är oftast värre
som barn) så blir detta ett spännande ämne som jag ofta
återkommit till de sista åren. Jag är inte så säker på att man
uppfattat autism 100% korrekt alla gånger.
Man kan jämföra detta med den empatistörning man beskriver
att vi har. Där har ju inte alla fattat hur det är egentligen
(i mina ögon.)

Vi är ju inte utan känslor utan har bara svårt att komma på och
automatiskt identifiera de samma hos oss själva samt att
komma ihåg och veta hur de ska kommuniceras. Det kanske är
samma sak med den där magkänslan. Magkänsla påstås vara
inlärd. Jag vete hundan om det är hela sanningen heller...

Hur som så hittade jag en intressant sida nyss om magkänsla.
Läs lite där och surfa vidare.

Lite kort om att träna sin magkänsla

Det där med magkänsla är intressant tycker jag OCH dessutom
tror jag det är viktigt.

Lotta

Lotta - En Social Error

Under mitt snart medelålders liv har jag haft problem med sociala
situationer. Det beror nog till stor del på mina diagnoser. ADHD
och Aspergers syndrom. Säkert på annat också även om jag inte
ens vet vad det skulle vara. Besvikelserna av att inte hantera ett
privat socialt liv har definitivt en emotionell påverkan.
DET är jag säker på.

Vad jag sällan pratar med någon om är sorgen och frustrationen
över att ständigt kritiseras, förlora vänner och inte veta hur
jag ska få kontroll över mig själv i sociala situationer.
Denna bloggen finns för att jag fritt ska kunna tala om
sådana tabun. Det är så här att ju mer avslappnad jag är
desto större sociala katastrofer inträffar. Jag har naturligtvis
ett behov att få slappna av. Men inte ens i umgänge med
personer med egna diagnoser går jag fri från kritik
(detta är värst avseende mitt privata liv alltså).

Ibland verkar jag ha större svårigheter inom just detta
området än många andra. Även om det inte syns ytligt
på mig. Inte syns direkt utan det krävs ett par dagar i
mitt sällskap för att man verkligen ska förstå?
(Jag är rätt kass på nätet också faktiskt).

Det verkar bero på hur duktiga dessa personer med
egen diagnos är på att mentalisera? Hur mycket de
tolkar mig, om de har förmågan att faktiskt tänka så
långt att jag kanske menar någonting med det jag säger.
Vilket jag inte menar...om jag inte uttryckligen sagt det.
Jag menar YTTERST sällan annat än just det jag säger.
Om någonsin? Det finns inget bakom orden för det allra,
allra mesta... Jag tänker nämligen inte så långt själv.

Är detta så svårt att förstå? Ja, det är det faktiskt. Det
har jag faktiskt lärt mig under mitt nu snart 45-åriga liv.
Den hårda vägen...Jag blir dessutom rädd när folk blir
arga eller ledsna. Ofta vet jag inte vad detta kom ifrån
och jag tycker det var så plötsligt.
Om jag t.ex. avbryter dig så innebär det INTE att jag
inte respekterar dig. Eller att jag inte tycker om dig
eller att du inte är viktig för mig. Det kan t.o.m. finnas
olika orsaker till det. Tänkte jag skulle nämna några.
Jag hoppas du kan förstå.

Jag kanske impulsivt avbryter p.g.a.:


1. En bristande impulskontroll?

2. Jag kanske har så "slow processing" i hjärnan
att jag bara hör vad du säger men det har inte blivit
förstått ännu. Ibland köper jag tid genom att be dig
upprepa vad du sade...för att jag ska få tid på mig att
förstå och ibland är det så att jag kanske aldrig förstår
eller kanske inte förrän om 1-2 veckor) Ibland kan jag
återkomma flera veckor efteråt för att jag plötsligt
förstått vad du sade sist (jag har då spelat filmen i
mitt huvud om vad vi upplevde..om och om igen).
De som känner mig väl har nog alla varit med om
detta. Jag har inte ens prestige i sådana lägen och
kan t.o.m. erkänna om jag haft fel...

Detta brukar förvåna en del. Inte mig...jag är rätt van
så att säga.. Jag är faktiskt ovanligt benägen att ändra
mig om jag tycker en annan åsikt är bättre och mer
logisk än min tidigare.

3. Jag inväntar min egen förståelse innan jag reagerar
och eftersom jag har svårt att visa vad jag egentligen
känner så uppfattas jag som ignorant? Jag ser antagligen
helt blank ut och opåverkad ut i dessa lägen? Egentligen
är jag troligtvis mest förvirrad. Jag har tolkat
fel så ofta att jag blivit rädd med tiden. Blivit rädd för
feltolka alltför mycket. Detta har blivit värre med åren.
Värre efter varje gång jag misslyckats socialt men varje
situation är ny och jag vet iallafall inte hur jag ska göra
just i den jag befinner mig i. Bara kanske märker att du
plötsligt blir arg. Eller inte märker något alls.

4. Jag tror inte jag reagerar alls ibland p.g.a. att jag inväntar
mer information eller att du ska berätta mer. Får jag ingen
så frågar jag kanske något som du finner vara helt
irrelevant. Kanske vet jag inte vad jag ska säga...då styr
jag konversationen genom att prata om vad som helst.
I tron att jag har kontroll. Det har jag ju inte ändå. Eftersom
jag ändå uppfattas som ointresserad eller ännu värre ignorant,
elak eller kanske ointresserad?

5. Jag kanske är så detaljtänkande att jag måste
fråga dig om någon detalj. För att jag ska förstå
vad du menar. (Jag behöver många detaljer och
dessutom behöver jag förstå ALLA dessa detaljer
för att jag ska komma till någon slags helhet
även i tankarna och förståelser.

6. Jag har ett dåligt inre språk. Jag tänker högt
och i viss mån dirigerar och självkorrigerar jag
mig själv på detta vis som alla andra gör tyst i
huvudet. Ni råkar bara ha en bättre utvecklad
inre röst. Jag upplevs som ett ego som dessutom
avbryter. Egentligen kanske jag bara tänker högt.

7. Jag har svårt att komma på att du inte vet
vad jag tänker. Att du har egna tankar som kan
vara helt annorlunda än mina dessutom. Jag tror
ärligt att folk vet hur jag menar...jag vet idag att
det inte är så men jag verkar ändå inte ha
automatiserat den tanken. Alls...

8. Jag känner inte av att du blir irriterad ens när
jag avbryter förrän du kanske skriker..eller blir
tydlig på ett vis jag känner igen. Jag förstår inte
heller hur min egen monolog irriterar. Jag kanske
inte ens märker att jag har en förrän någon påpekar
det

Det gör så väldigt, väldigt ont att inte hantera detta.
Jag försöker hitta strategier men det är mycket svårt.
Även för mig. Trots att jag är välutbildad
Jag tror jag är nära att hitta en. Men den är inte optimal
men kanske det enda jag kan göra. Ha FULLSTÄNDIG
kontroll på mig själv i alla sociala situationer. Jag
måste ha sådan koll att jag antingen pratar eller inte pratar.
Jag har sällan ett mellanläge mer än en kort stund nämligen.
Det här gäller alla lägen. Även på nätet t.o.m.

Jag skissar på hur jag ska göra. Jag har många strategier
jag använt mig av som inte fungerar. Denna gång är jag
noggrann. Jag återkommer när jag vet hur jag ska
kompensera detta. Jag hoppas jag kan. Motivationen är
enorm. Bara lösningen som denna gång inte är den lättaste.
Jag har funderat ett helt liv...

Kom gärna med tips om du erfarit något liknande och löst det.


Lotta Abrahamsson

Det är för människorna jag gör det...

Varför reser man land och rike runt?
Varför envisas jag år efter år att försöka
förmedla kunskap som inte ens alltid tas
emot (även om den oftast gör det).
Varför går jag ganska ofta över mina
egna gränser för andras skull?

Jo...för att jag bryr mig. För att jag ibland
inser att jag gör någon slags nytta. För att
jag tror att det är viktigt. Varje vecka tvivlar
jag igen. Hjälper jag verkligen? Är det rätt
information jag ger. Är det så viktigt då?
Det just jag har att säga. Kan människor
förstå vad jag vill förmedla?

Kan de känna värmen, för dom, inom mig?
Trots att jag inte alltid har förmågan att visa
den utåt. Jag har svårt att spela berörd och
för att det ska synas måste jag verkligen ligga
kvar i känslan länge. Det innebär inte att jag
inte är berörd.

Jag är mycket berörd.

Berörd av alla individer som inte mår bra.
Både personal och elever/patienter/klienter
samt givetvis familjerna.

Alla frågor jag får där jag förstår att man
letar lösningar och inte alltid funnit dom.
Bakom varje fallbeskrivning, bakom varje fråga och
bakom varje utvärdering finns verkliga människor.

Det är för människorna jag gör det.
Ni är alla lika viktiga. Bara så ni vet...om jag inte
alltid förmedlar det.


Lotta Abrahamsson

Hösthälsningar

Det är ett fantastiskt höstväder ute och jag har

precis blivit frisk och smittfri från min influensa.

På onsdag kör det igång ordentligt och sedan är jag

mest på resande fot fram till i början av december.

Vi ses därute i föreläsningssalarna....:)

Hösthälsningar

Lotta

Bra med bokningar i höst

Tycker att jag borde ha mer att skriva än om dagens
bokningsläge (rätt trist ämne egentligen). Fast efter en vecka med
influensa finns inte mycket kraft kvar. Har nog inte varit så här
förkyld sedan jag var under 15...Den bet denna influensan kan
jag lova.

Det är någon slags influensa har man konstaterat. Man testar
ju inte mig i onödan eftersom jag inte tillhör någon riskgrupp.
Däremot har jag fått beskedet att jag har en "virusinfektion
av influensatyp"..skratt...tror det är svininfluensa jag då jag
haft alla symptom och har dessutom nyss varit utomlands.
Helt säker kan jag ju däremot inte vara... Det kändes inte
helt rätt att åka hem med buss efter läkarbesöket.

Nåväl, oavsett vilken influensa jag än haft så får jag väl
troligtvis aldrig just den igen iallafall. Fast har man nu haft
svininfluensan så kan det ju kännas rätt onödigt att
vaccinera sig för den....

Bokningsläget var det ja...FANTASTISKT bra och tydligen
i topp jämfört med kollegor i branschen. Otroligt roligt och
det allra roligaste i höst är att fler och fler börjar bli såpass
utbildade att jag utmanas oftare och oftare av åhörare.
SÅDANT gillar jag..:) Dels för att bättre kunskap hjälper
så många till ett bättre liv men faktiskt också för att jag
triggas positivt av mer frågor och undringar av åhörarna.

Så sammantaget ska jag vara mycket nöjd...eller hur!!
Någon kris har jag faktiskt inte riktigt känt av än på
det sättet jag förstått det slår för många andra.

Ta det som ett gott betyg på god kvalitet skrev en
facebook-bekant. Ohhh törs man det, tänkte jag...
Jag har ju fortfarande så mycket mer jag vill lära mig och
kunna delge andra....så jag tycker att jag vill ge MER.
Jag sitter också ofta på kunskap som jag aldrig hinner
delge. Tiden räcker ju inte..:)

Det kommer, det kommer...Ju högre folks kunskapnivå
blir desto högre nivå kan även jag ha på mina utbildningar.

Nu ska jag krya på mig och hoppas ni alla har en fin helg.

Lotta Abrahamsson

Människor förvirrar

Ibland blir jag sådär fundersam igen.
Jag tycker folk är underliga bara. Jag begriper mig
fortfarande inte på det där med sociala koder. Eller
vilka konstiga saker som verkar "normala".


Jag har inga problem med jobbet. Det är privat det
idag uppstår problem. När jag bara ÄR. Jag orkar
faktiskt inte vara socialt korrekt eller normativ även
privat. Vad jag ofta märker är...att vara som just jag
fungerar inte. Jag blir inte förstådd. Jag förstår inte
andra. Det fungerar inte...


Nu har jag som 44-åring kommit mycket långt med
min egen självkännedom men det känns iallafall alltför
ofta att jag saknar den där sista pusselbiten...att klara
av det privata. Att naturligt veta HUR man gör i de privata
relationerna. Hur flyktiga eller nära de än må vara så
uppstår det alltid situationer jag inte bemästrar. För ofta
egentligen för att det ska kännas hälsosamt.


Att klara av att ha en partner eller riktigt nära vän
men samtidigt fortfarande kunna vara helt mig själv.
Att få känna mig som en självklar del i något sammanhang
som INTE är direkt jobbrelaterat.


Kanske är det en utopi? Kanske har ingen det så faktiskt?
Jag vet inte. Vet ni?


Kanske är det helt enkelt dags att skaffa hund igen?




Lotta Abrahamsson

Imponerad av kunder

Utbildade just i två dagar. En skola för elever med Aspergers
syndrom. De var så kunniga att jag nästan baxnade.. och det
var ljuvligt att utbilda dom.

Det torde innebära att kunskapen för nfp generellt ökar
markant för kunderna blir banne mig bara kunnigare och
kunnigare. De här sista var banne mig outstandig!!!

Gissa om jag gläder mig??...:)

Lotta

Svamprapport och höstens föreläsningar

Om någon nu skulle missat att jag är hysteriskt intresserad av svamplockning
så kan jag nu iallafall meddela att så är fallet.

I Uppland finns det rätt gott om gula kantareller. En hel del Stensoppar börjar
jag också hitta nu. Fläckvis kan man se att den röd-gula trumpetsvampen är på gång
men inte så värst många trattkantareller har kommit än. Ser fram emot den säsongen.

Planerar nu det allra sista av höstens aktiviteter och kan säga att jag kommer föreläsa en hel del. Nytt för i höst är att jag förutom den vanliga metodföreläsningen och den mer privata erbjuder två helt nya föreläsningar. En tillsammans med leg. psykolog Ulf Lager och den föreläsningen handlar om bemötande och en annan som jag håller själv om ADHD och kreativt tänkande/företagande.

Lägger upp datumen strax men tills dess kommer lite allmän information om hur man hittar biljetter och så.

Alla föreläsningar kommer att kunna ses och bokas via:

http://www.biljettplatsen.se/
samt
http://www.medalgon.se/


VÄLKOMNA!!!!!

Stockholm Pride

Det var mycket tankeväckande att gå på Pride just i år.
Då jag bor precis bredvid parkområdet har jag deltagit under
många år. Allt ifrån när det bara var ett litet arrangemang
till dagens stora (ibland även populistiska spektakel).

Så mycket som är likt avseende utanförskapet vare sig du är blå, svart,
svensk, invandrare, kvinna, homo/bi eller har ADHD/AS eller bara är kvinna.

Temat i år var heteronormen. Skulle lätt kunna översättas för mig
till "normaltänkandes syn på hur man bör bete sig".

Ja, gränsöverskridande människor behövs sannerligen.
Hur skulle annars världen se ut?

Vi har mycket att lära av gay-rörelsen.
MYCKET!!!

Lotta

Vad hände med allt tid i sommar??

Ja.. den ägnades åt att tänka mycket, mycket. Jag har också vilat
en hel del och inga större traumatiska saker har inträffat.
En ovanligt lugn och skön sommar. En sommar för reflektion
blev det. Ovanligt och bra för mig.

Just nu funderar jag mycket kring framtiden och vad jag
ska göra när jag blir "stor". Jag har en del oförverkligade drömmar
kvar. Kanske dags att förverkliga dessa nu innan man blir för gammal?

Under hösten kommer jag fortsätta att föreläsa som vanligt.
Hur våren ser ut, däremot, det är jag inte helt säker på än...

Så tills dess jag funderat klart...Lev väl och ta hand om varandra.

P.s. Nu är det svampsäsong igen...det är liiite för torrt i marken
bara så lite regn skulle inte skada (trodde aldrig jag skulle skriva
just det där sistnämnda..).

Lotta

Nya foskningsresultat

1. Citalopram verkningslöst vid autism (för repetetivt beteende).....
Länk: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19487623?ordinalpos=1&itool=EntrezSystem2.PEntrez.Pubmed.Pubmed_ResultsPanel.Pubmed_DefaultReportPanel.Pubmed_RVDocSum

Mer kommer....

Pressmeddelande från Uppsala Universitet

Mobbning och stress vanligt bland barn med ADHD
2009-05-07
Pressmeddelande från

Uppsala universitet

Barn med ADHD har oftare än andra ont i magen, sömnsvårigheter och känner sig trötta. De är också oftare involverade i mobbning, visar Kirsten Holmberg som har undersökt fjärdeklassare i Sigtuna. Avhandlingen, som granskas vid Uppsala universitet den 7 maj, visar även att ett nära samarbete mellan skolan och skolhälsovården är viktigt för att i ett tidigt skede upptäcka ADHD-symtom hos yngre barn.
Kirsten Holmberg vid institutionen för kvinnors och barns hälsa har studerat drygt 500 fjärdeklassare i Sigtuna kommun. Föräldrar och lärare fick lämna information om barnens beteende och inlärning, dessutom besvarade eleverna själva en hälsoenkät med frågor om bland annat huvudvärk, magont, sömnsvårigheter, trötthet och mobbning.
- Barn med ADHD-diagnos hade dubbelt så ofta ont i magen, sömnsvårigheter och kände sig trötta jämfört med andra barn. Det här kan tolkas som ett tecken på betydande negativ stress i skolmiljön, berättar hon.
Forskarna fann också starka samband ADHD-diagnos och barnens svar på frågor om mobbning. 14 procent av eleverna rapporterade själva att de hade varit involverade i mobbning, något som få av deras lärare eller föräldrar kände till. Det var tre gånger så vanligt att barn med ADHD mobbade jämfört med barn utan ADHD. De här barnen hade ofta beteendeproblem av ADHD-karaktär redan i årskurs 1, vilket talar för att ADHD-symptomen var en bidragande orsak till mobbningsbeteendet.
Barn med betydande ADHD-symptom blev också själva utsatta för mobbning i betydligt större omfattning än andra - det var hela tio gånger så vanligt som bland barn utan ADHD. Dessa barn hade inte mer beteendeproblem än andra vid skolstarten. Det här kan, enligt Kirsten Holmberg, tyda på att den mobbning barnen utsatts för har bidragit till eller förstärkt deras ADHD-symptom.
- Barn med uttalade ADHD-symtom är en särskilt sårbar grupp. För att skydda också dem behövs effektiva förebyggande insatser mot mobbning i hela barngruppen i skolmiljön. De skolbaserade anti-mobbningsprogram som finns utnyttjas inte tillräcklig. Här har elevvården en viktig uppgift att se till programmen får en större spridning, säger Kirsten Holmberg.
- Då man utvärderar den medicinska behandlingen av barn med ADHD bör man också utvärdera behandlingens effekt på kamratrelationer och kroppsliga stressymptom. Skolhälsovården kan spela en mer aktiv roll som länk mellan behandlande läkare och skolans personal.
Kirsten Holmberg har också kartlagt den språkliga och motoriska utvecklingen hos en grupp 4- till 5-åringar respektive 7-åringar, för att se om det är möjligt att identifiera ADHD-symptom innan eller i samband med skolstarten. Avvikelser i utvecklingen och beteendeproblem var visserligen vanligare bland de barn som senare utvecklade ADHD, men inte så mycket vanligare att de kan användas för att identifiera ADHD.
- Det här talar för att man istället för screening behöver ha ett nära samarbete mellan skolans lärare och skolhälsovården, så att de här eleverna kan identifieras och få stöd. Skolan behöver generellt mer kunskap, bättre kompetens och klarare strategier för att möta dessa problem. Om stödet i skolan inte är tillräckligt behöver barnet få neuropsykiatrisk eller barnmedicinsk kontakt och eventuellt medicinsk behandling, säger Kirsten Holmberg.
En modell för ett sådant arbetssätt har utvecklats i Uppsala kommun, den så kallade VITS-modellen.
För mer information, kontakta Kirsten Holmberg, 073-992 13 84, e-post: Kirsten.Holmberg@kbh.uu.se

Sömnlöshet kan göra dig psykiskt sjuk...

Googlade runt lite idag och fann forskning som säger just detta.

Ääälskar när foskningen kommer fram till helt självklara saker.
Klart som korvspad att man blir knäpp av att inte sova. Trodde
någon något annat???

Varför behandlar man inte primärt sådana saker som sömnlöshet?
Det har jag aldrig fattat. Först se till att folk har bostad, sömn och mat...
Sedan får man väl se var personen befinner sig och agera därefter...

Sunt förnuft kommer man långt med. Kanske psykiatrin ska ta efter det
med tanke på att jag så frekvent hör att folk inte få hjälp med sin sömn??
Precis som de skulle må bättre av att inte sova.....???

Tackar gudarna för en vettig läkare som förstått att jag måste ha hjälp
men att sova (insomningen).Utan sömn vete tusan var jag befunnit mig idag??
Ja inte hade jag jobbat iallafall...

Lotta

Personer med autism tar mer rationella beslut...

http://http://www.scientificblogging.com/news_releases/more_thought_fewer_emotions_autistic_people_less_irrational_says_study

Det har jag alltid hävdat...:)

Lotta

Elevernas rätt att få hjälp stärks i ny lag

Läs det här och gläds med mig.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/elevernas-ratt-att-fa-hjalp-starks-i-ny-lag-1.888102

Jag ser fram mot en ny lag där elevers rätt till särskilt stöd
garanteras bättre än idag (den beräknas träda i kraft 2011).

Där rätten finns till överklagande på ett mer "bitigt" sätt
än vad en anmälan till skolverket är.

Än viktigare är att det garanterar att EFFEKTIVA
åtgärdsplaner SKYNDAMT kommer till stånd.
Tiden går fort och jag tycker följande ord är enormt viktiga.

Effektiva och skyndsamma åtgärdsplaner som dessutom kan överklagas...:)

Lotta Abrahamsson

Star Trek

Det var en ljuvlig och fantastisk kväll på bio.
Star Trek är favoritserien genom hela mitt liv...
I morgon ska jag till Falun....Tänk att kunna
säga #Beam me over Scotty#....istället för att
åka tråk-intercity.....*s*

Undrar hur långt våren kommit i Falun?

Lotta - towards the final frontier....

Lika vård för alla?

De som känner mig vet att jag inte är något större
fan av medicinsk tandvård. Jag har bytt från den
allmänna vården för en otrooligt mycket bättre
sådan på Narkoskliniken i Stockholm. En specialist-
klinik för tandvårdsrädda där man även söver.

Jag har varit tandvårdsrädd länge men Medicinsk
Tandvård i landstingsregi gjorde tyvärr min tand-
vårdsrädsla värre. Det är min uppfattning iallafall.
Samt de som följde med mig dit och bevittnade
eländet. Olika personer vid olika tillfällen också...

Idag har jag en bra tandläkare. Som fattar vad det
handlar om faktiskt. Jag har dessutom nu fått
påbörja en KBT-terapi för samma rädsla.
Liiite roligt i sammanhanget är det att just den
betalar landstinget liksom större delen av min
tandvård men själva bemötandet krävs en
privatklinik för att klara av.
Lite spännande....(ironiii).

Samma kompetenta KBT-behandling hade de inte
ens där jag gick innan. Där arbetade de dynamiskt....
och INTE kognitivt...*suck*. Det är bra med
evidensbaserade metoder eller inte tydligen tyckte
Medicinsk tandvård?

Hur som så har en tand gått av på hälften mellan två
behandlingar av den.....
Jag har sedan en vecka nu haft en hiskelig tandvärk och
svullnade upp som en boll på ena kinden.
Antibiotikan jag fått klarar av den värsta
infektionen (d.v.s. bollen är borta iallafall) men har inte
tagit fullt ut.

Jag är alltså med andra ord rätt medtagen,
har lätt feber, gått ner i vikt och mår inte bra. Infektionen
är kvar och jag är fortfarande rejält svullen i munnen, runt
käken och har fortfarande ont. Tanden måste ut men
helst oinfekterad och under narkos anser tandläkaren.

Jag väntar på narkostid....de växer inte på träd....men
egentligen bör infektionen vara borta först....så man inte
riskerar att infektionen sprider sig igen eller mer.

Jag har fått uppsöka akuttandläkare under denna tid
(lö, sö och måndag) vilket gått bra (privat givetvis....
TV i taket hade de också...) men som sagt infektionen
vill inte ge med sig.

Jag äter antibiotika (Dalacin), full dos, sedan i lördags
(det är torsdag nu,,). Det finns bara ett annat preparat
att ta till (eftersom jag tidigare reagerat på penicillin).
Flagyl hette det och det fick jag i lördags och det
spydde jag som en räv av....d.v.s. jag var tvungen att
upphöra med det preparatet men äter ff det andra.

Jag kan inte ens jobba just nu. Kul i jul.....

Tandläkaren skriver ut en remiss. Jag landar idag på en
käkkirurg på Södersjukhuset. MYCKET nervös fick jag som
brukligt vänta bra länge (men bara ca 1,5 timme så det var ju
överkomligt men har man ADHD är bara det svårt). Det finns
väl ingen sjukvårdspersonal som kan tala om HUR länge man
ska få vänta...det är en akutmottagning och där vet de ju
INGENTING...som vanligt.... Ni känner igen det...

Nåväl jag sitter där (utan att ens irritera personalen om
HUR länge jag ska vänta...vilket jag normalt brukar göra.
(Jag fick ur en sköterska i förbifarten att jag nog skulle
hinna äta sushin jag fått med mig upp iallafall.....det fick
duga ansåg jag... man kan tugga på barahöger sida av
munnen har jag märkt...*s*). För övrigt hade de tidningar
där och jag hade förberett med en bok.

Till sist släpps jag in och får gå längst ner i en korridor och
veja för någon bår (smaalt) och sköterskan lägger händerna
ryggen på mig som för att leda mig rätt eller något. Jag är så
stressad redan,..Väntat länge, har ont, är svullen och orolig
över att infektionen inte gett med sig på SJU dagar samt är
JÄTTENERVÖS.

Jag är TANDLÄKARRÄDD och får behandling
för detta vilket jag också informerat om när jag skrevs in.

På remissen och min bifogade journal står att jag har ADHD
(i remissen) samt i journalen står även Aspergers syndrom.
Det står även att jag genomgår behandling för tandvårdsrädsla
och att ingen borttagning av tand ska ske utan sedering (MED
STORA BOKSTÄVER). Sedering betyder väl i normala fall
droga ner....eller söv....avseende en sådan som mig.

Jag reagerar STARKT på att sköterskan tar i mig (plötslig
oväntad lätt beröring vid stress är bland det värsta jag vet)
men håller mig och klarar av att be sköterskan att vara
snäll och låta bli att ta i mig eftersom jag har svårt för det.
Hon svarar inte men tar inte mer på mig iallafall. Hon fnös
mest och tittade konstigt. Hon skulle leda mig rätt i korridoren
begriper jag men det är jobbigt för det med beröring.

Jag leds in i ett rum till sist (dålig info om hö/vä, vilket rum
o.s.v. men vad fasen jag kom fram). Hon försvinner in i
ett hörn av rummet där hon verkar ha en arbetsplats (bakom
en vägg).

Väldigt snabbt sveper en kort man in och frågar
varför jag är där. Han presenterade sig så snabbt att jag inte
ens uppfattade det. DÅ jag är mycket stressad av
hela situationen (ja det räcker med att vara tandvårdsrädd
egentligen) och över att vara hänvisad till att sitta i en
tandläkarstol (modernare variant som jag inte ens kände
igen sedan tidigare i ny miljö) så säger jag till honom...
Läs i journalen!

Inte med den blidaste stämma p.g.a. extrem stress men inga
otrevliga ord eller höjd röst eller så alltså. Då säger han
SURT att han vill höra mig berätta. I denna situation ÄR
det inte lätt för mig att berätta. Vare sig prata normalt eller
alls ELLER att vara socialt begåvad.

Varpå jag iallafall svarar (stressat) att jag är här för en
infektion som man inte kunnat komma åt med medicinering,
som det står i remissen och att jag är tandläkarrädd.
Då säger mannen åt mig att jag måste "bete mig" om de ska
kunna hjälpa mig. Bete mig säger jag, Jag är rädd och jag
är dålig OCH tandläkarrädd.

Nu börjar jag få nog. Han påtalar igen att jag måste skärpa mig
och har en skarp otrevlig ton., Bra mycket värre än min vill jag
lova och nu får jag panik. Han sänker stolen bakåt snabbt fast jag
t.o.m. PÅTALAR att jag vill veta vad han gör innan han gör det.
Jaa...säger han och börjar skjuta stolen bakåt iallafall.....

Då säger jag att nu går jag. Jag tänker inte bli behandlad på
detta viset och tänker anmäla honom. Jag tänker fasen INTE
bli mer rädd för tandläkaren mer p.g.a. folks dåliga bemötande
och uppenbara ovilja att vilja förstå var jag befinner mig i denna
situationen.

Då svarar han hånfullt. "Var ska du anmäla det..?"
Jag svarar inte utan ber om min remiss tillbaka och går.
På vägen ut HÅNSKRATTAR sköterskan. Jag vänder och säger
att DET tänker jag också anmäla varpå karln PUTTAR ut mig
genom dörren. Då fick jag riktigt nog och gick.
Chockad och utan att få hjälp för det jag behövde.

DÄR går fan gränsen.
JAG har vare sig rört vid någon eller varit det minsta mer
otrevlig än han själv och jag ska PUTTAS ut genom en dörr.
Nåväl...det var i ärlighetens namn en liten putt men bara gesten
och att jag faktiskt steppade snett. Får läkare putta sina patienter?
Antagligen lika lite som att jag får putta honom.

varför hade de inte ens försökt ge mig lugnande innan en
undersökning? Eller frågat om jag behövde det?
Gränssättning är föga framkomlig metod vid vare sig AS/ADHD
eller tandvårdsrädsla....behöver de en metodföreläsning kanske?

Tror han att han är GUD? Tror han verkligen att man får bete
sig hur som helst. Namnet var inte svenskt (han var inte svensk)
och namnet var inget jag lade på minnet så lätt p.g.a. att det var
utländskt och så snabbt sagt...dessutom var jag stressad.
Jag ska få ut journalen imorgon med BÄGGES namn och denna
gången ANMÄLER jag.

Oavsett namn...
Oavsett orsak.

Det kan finnas flera orsaker till deras beteende.
Jag har nu funderat på detta i snart fem timmar och kommit
fram till följande..

Ett är att de bara inte kan hantera tandvårdsrädda personer.
(Jag har under sista veckan varit hos min vanliga tandläkare
...senast idag tog hon en röntgenbild)
samt varit hos 2 akuttandläkare under helgen utan problem.
Detta KAN omöjligt bero bara på mig. Den ena tandläkaren
tillät jag t.o.m. göra saker i min mun som hade varit en
omöjlighet för en vecka sedan. Han fick borra bort en sak
i tanden som är infekterad....rensa kanaler i den (den är död
tanden så inget känns...smärtan och det oförutsägbara är
det som skrämmer mig mest...)

Denne man på tandkirurgen kom inte ens in i min mun.
Jag satt inte ens ordentligt i stolen.
Vad säger det om bemötande?? Vilket förtroende han
skapade....inte.

Skulle jag använt KAT-Kitt och en VAS-skala så
hade jag sagt att jag upplevde hans bemötande
på MINUS 57. Ytterst oproffsigt!!!
Hos en akutvård dessutom.
Spånnande att jag utbildat kollegor till honom på
andra platser i landet.
Han behöver nog en fortbildning kanske? Samt sköterskan.

Själva mottagningspersonalen var väl inte jordens trevligaste
de heller men de gick aldrig över några gränser för vad jag
ansåg vara anmärkningsvärt faktiskt. De var bättre på bemötande
alltså. De möter troligtvis fler rädda personer i smärta än läkarna
och har en större vana. men jag kan inte låta bli att undra vad de
har för handledning totalt sätt avseende bemötande. Jämfört med
Narkoskliniken och City Tandakut är skillnaden milsvid....
Jag MENAR det...MILSVID!

Den andra anledningen kan vara att man sett på min funktionshinder
och ansett att jag var lite "bakom flötet". Jag harit varit med om
den situationen i sjukvården förr tyvärr... Kanske tror man t.o.m.
att det går att "gränsa" personer med ADHD/AS. Vara lite sträng
liksom....Håhåjaja....De har mycket att lära sig i så fall avseende
bemötande.

Det kan ju finnas en anledning till. Att jag var kvinna och inte skulle
"mopsa upp mig" och ställa krav. Det var en karl och inte svensk heller.
Kan det ha haft en avgörande betydelse? Det hoppas jag verkligen inte.
Men har samme läkare fått tillsägelser om liknande tidigare så skulle
det kunna vara en orsak.

På TV säger de dessutom att kirurger "är speciella". Gudar på
avdelningarna. Men inte kan de väl ha rätt på TV alltid heller?

Ja gudars vet vad orsaken var. Men det ska utredas.
Sanna mina ord! Jag hoppas det är så enkelt som okunskap
i bemötande. För det kan man nämligen lätt göra något åt
för en ledning av denna klinik.

Är det så att funktionshinder ligger till grund för deras bemötande
så kommer DO ha fullt upp med detta fallet. Kanske dags att pröva
den lagen då. DET lär jag kunna utläsa av journalen.
Ibland är det bra att jornaler hinner skivas innan läkare VET
vad man avser göra med dom...(jag är ARG ja....och jag kan vara
riktigt clever är jag sätter den sidan till och är fokuserat arg!)
Det är väl inte för inte vi ibland liknas vid paragrafryttare och
rätthaverister vi som har AS. Det är så enkelt att vi ofta tror
på riktig rättvisa och människors lika värde. Vi räds inte
heller auktoriteter. Faktiskt! Vi går ut från sådana läkarrum
som jag var i idag...om vi har turen att komma på det just då.

Den allmänna sjukvården och folktandvården tillika är LÅNGT
ifrån bra. Man behandlar folk som jag inte vet vad....

Om jag inte upplevt denna situationen flera gånger skulle jag
inte reagerat så här. Men nu har jag fått NOG!
Ordentligt.

Inte bara för egen del men för alla personer som har just AS/ADHD.
Om detta inte var orsaken så gör jag det för alla tandvårdsrädda
personer. Tror man heller inte att tandvårdsrädsla är något att
ta på allvar så kan man ju undra varför landstinget betalar en
KBT-behandling för det samma åt mig samtidigt....

Man hade inte vett att erbjuda mig annan läkare, klinikchef fanns
inte på plats (jag frågade i receptionen) så jag gick därifrån med
en infektion som varat 7 dagar utan att den svarat på behandling.

Nu råkar jag ha en bra tandläkare som kan tipsa om bra privata
tandkirurger...jo sådana finns som svarar direkt dessutom.
Jag har RÅD att betala dom dessutom just idag. DET har inte alla.
Jag fick rätt hjälp inom en timme.

Det är något sjukt med det system vi har i vården idag. Det systemet
behandlar inte människor som dom har lika värde. Idag ska man ha
resurser/pengar för att hamna rätt...Jag tycker det är hemskt.

Lotta

P.s.
Hade något erbjudit mig en annan läkare så hade jag kanske övervägt
att pröva igen (man är rätt motiverad efter 7 dagars värk och svullen
såpass mycket)...men DET gjorde man inte heller.
Patienter ska väl "gränsas".

Vad som står i remisser om rädsla är heller inte relevant...

Värdegrundsarbete "hörrni" på Käkkirurgin är MER än några
ord på ett papper. Det är ett LÅNGSIKTIGT och VIKTIGT
arbete som jag undrat om ni börjar med ens.
Eller innefattar det inte all personal? Blev det något man MÅSTE
göra men inte tog på allvar.

YES!!!!

Nu sitter den nya metod-föreläsningen.

Efter Göteborgsföreläsningen är jag säker.
Göteborg var underbart varmt för övrigt. Det var lite kallt
att komma hem till Stockholm i jämförelse. Allt hade slagit
ut där nere...Undrar hur många veckor före, avseende våren,
de är?

I Göteborg fick jag för övrigt årets högsta snitt 4.85 av 5.0
möjliga och näca 160 deltagare varav merparten lämnade
utvärdering. NU är jag nöjd. Jippie!!!!
Jag har aldrig fått så fina kommentarer i utvärderinga som
just denna kväll så jag grät en liten skvätt på hotellrummet
när jag läste dom...NU minns jag varför jag föreläser. Nu minns
jag varför jag orkar. YES!!!!

Idag är det Valborg och jag ska tillsammans med sambon umgås
med en ASpie-bekant. Vi ska gå på Skansen och ha picnic.
Jag har aldrig varit där på Valborg tidigare så det ska bli
intressant att se hur det är. Känns lite traditionsenligt iallafall.
En miljon människor kanske.. men det klarar vi nog vi bägge
Aspisar. Vi har ju inte total social fobi liksom....och jag har sovit
gott (12 timmar) inatt så....Jag ser fram emot eftermiddagen/kvällen...:)

Jag ska försöka att inte tänka så mycket på AS och ADHD just
idag. Utan på våren.....och Valborgsfirande *s*. Hmm samnbon kanske
skulle uppskatta att jag gullade lite med honom också...
Barnen...ja de är ju inte hemma och inte kan jag lägga mig i vad
ungar som är 20 och 21 i år gör heller....då blir man bara FÖR
mycket,,som de säger...:)

Ha en underbar Valborgshelg alla ni som läser denna blogg.
Vårvädret är äntligen här!!!!

Lotta