Vad svensk expertis anser om Transportstyrelsen och om strukturell diskriminering

För några dagar sedan skrev jag, tillsammans med några

andra, en debattartikel som vi anser är av yttersta vikt.

Nu är den publicerad och resultatet se ni här i denna

direktlänk.

Jag ansåg det vara av stor vikt att den verkligt kunniga, 

medicinska expertisen fick komma till tals. Det är nödvändigt 

då man ska kunna ta ställning och verkligen debattera Transport-

styrelsens generella bedömning kring funktionsnedsättningarna 

Aspergers syndrom och/eller ADHD. 

Transportstyrelsen anser generellt att hela gruppen med dessa

funktionsnedsättningar är olämpliga för trafiktjänster som har 

med säkerhet att göra. Man hänvisar till att det finns möjlighet 

att söka dispens. Problemet är nu bara att man får ju inte dispens 

av myndigheten om man har Aspergers syndrom eller ADHD. 

Lite Moment 22 över det hela. Även när människor överklagar 

till förvaltningsdomstol, kammarrätt och dessutom får rätt 

enligt domstolarnas domar, så viker sig inte myndigheten. 

I dagarna har Transportstyrelsen överklagat ett sådant ärende till 

Högsta förvaltningsdomstolen (f.d. regeringsrätten och alltså högsta 

instansen). I syfte att få till ett prejudikat som stärker deras egna 

högst ensidiga och negativa syn på individers förmågor (med i detta 

fallet just Aspergers syndrom).

Man stänger idag av människor med funktionsnedsättningar från 

sin trafiksäkerhetsarbeten enbart p.g.a. deras diagnoser. Hemma sitter 

de nu och väntar på om Högsta förvaltningsdomstolen ska ta upp detta 

till resning eller ej. Ingen kommer in på en lokförarutbildning om man

har dessa diagnoser utan att dispens måste sökas (om de nu ens får 

någon sådan?). 

Hur kan man vara så säker på att jag inte blir en bra tågförare bara av att se mina 

funktionsnedsättningar på ett papper. Vi med funktionsnedsättningar 

är ju inte identiska. Det kan se mycket olika ut t.o.m. För tågföraren 

Torolf har de ännu inte på ett begripligt sätt kunnat förklara hur han 

kunde köra prickfritt i långt över 20 år innan han togs ur tjänst enbart

p.g.a. sin diagnos. Han sitter kvar hemma fortfarande och kommer så

sitta till dess vi får klartecken i hur man i svensk förvaltningsrätt ser på 

oss. Klart jag själv också sitter och funderar. Är vi verkligen inte värda 

att få chansen att få prövas på samma villkor som andra? Några kommer 

klara av det utmärkt och andra inte alls. Precis som de med bättre eller

sämre syn. 

Idag har vi dock inte ens chansen. Detta oavsett vad Transportstyrelsen 

försöker få det att låta som. För det ger oss ju inte dispenser än mindre

att man måste slåss i Högsta Förvaltningsdomstolen för det. Hur många

orkar det? Hur många fler sitter där hemma som har fått sluta sina 

arbeten, som inte orkat slåss domstolar?

Det handlar faktiskt om en strukturell diskriminering mot en 

stor grupp av människor. En rest av gammal politik och ett

både okunnigt och fördomsfullt synsätt som behöver ses över 

samt debatteras. Ännu märkligare är att ingen forskning ens

finns som stödjer myndighetens agerande. 

Ett stort tack till nedanstående personer som varit mig behjälpliga

i detta mycket viktiga ärende och arbetat fram artikeln tillsammans
med mig. Ett varmt tack till er från mig.

Henning Beier - specialist i psykiatri

Christian Bergbom - leg. psykologi

Annika Brar – specialist i psykiatri

Birgitta Dahl – f d talman, miljöminister och ordf. i Unicef Sverige

Gunilla Gerland - författare, ordförande Förbundet Autoimmuna Infektionsutlösta Neuropsykiatriska Sjukdomar

Christopher Gillberg – Professor, specialist i barnpsykiatri

Ylva Ginsberg - Med. dr, specialist i psykiatri

Niels Guldberg - specialist i psykiatri

Bo Hejlskov Elvén - leg psykolog

Anni Juhl Nielsen - specialist i barnpsykiatri

Anna Kettner - generalsekreterare f.d. trafiklandstingsråd, (egen diagnos)

Birgitta Kimber - Med. dr, speciallärare

Svenny Kopp - specialist i barnpsykiatri, Med. dr.

Ulf Lager – leg. psykolog

Eve Mandre - Fil. dr, speciallärare

Sylvia Mellfeldt Milchert – neuropsykolog

Eva Nordin-Olson - ordförande Autism och Aspergerförbundet,

distriktsläkare, skolläkare

Anki Sandberg – ordförande Riksförbundet Attention

Ann Simmeborn Fleischer - doktorand i handikappvetenskap

Anna Sjölund - KBT-terapeut, utbildare

Johan Westerholm – säkerhetskonsult (anhörig)

Ett extra tack också till Carina Pettersson som såg till att jag åt mat, där 

ett par dagar, och gick ut med hunden. Samt ett extra tack till Victoria 

Qvarnström som bollat idéer med mig initialt. Till Malin Bergendal som
hjälpte oss med språket. Tack! Samt till Torolf Jansson och hans familj, 
som orkat driva hans eget fall rättsligt. Till stor nytta för så många andra.

Lotta Abrahamsson

"Alla djur är jämlika men somliga är jämlikare än andra"

(Rubriken är ett citat ur "Djurfarmen" av George Orwell)

Den 8 januari har Transportstyrelsen aviserat och skickat ut ett förslag till ändringar i gällande "ändring av föreskrifter om hälsa för lokförare och övrig personal samt ändring av föreskrifter om förarbevis för lokförare". 

Remissvaren ska "påpassligt nog" vara inne redan den 8 februari. En extremt KORT remisstid då det handlar om ytterligare inskränknigar och utsorteringar av människor från både befintliga tjänster samt utbildningar.

Vi som följt historien om Torolf är förskräckta. Tågföraren som efter ett helt arbetsliv av prickfri tågkörning fick sluta som tågförare. Detta enbart p.g.a. sin diagnos Aspergers syndrom. Jag hade personligen aldrig kunnat drömma om att Transportstyrelsen ens skulle ha mage att vilja pröva detta i högsta instans. Hans ärende som nu passerat Förvaltningsrätten (f.d. länsrätt) och Kammarrätten med domar som utfallit till hans fördel gjorde att jag nu trodde detta var över för hans räkning. För oss alla med samma diagnos. Rättisa hade skipats. Men Transportstyrelsen valde nu häromdagen att försöka pröva ärendet även i Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare kallad Regeringsrätten). SAMTIDIGT som de tydligen mycket snabbt vill skärpa till det bindande regelverk som finns sedan tidigare. 

Vi vet inte hur det kommer gå men att man från Transportstyrelsens sida vill försöka få till prejudikatet, att Aspergers syndrom och ADHD generellt betyder att du är olämplig som yrkesverksam i s.k. trafiksäkerhetsarbeten, är en ganska given tolkning. Nu är jag orolig på allvar. 

När jag nyligen fick reda på ovanstående blev jag nästan stum. Sedan kom känslan av att vara totalt mindervärdig när det väl "kom till kritan". Detta trots att jag vet att jag klarat av arbeten som VD, projektledare, lärare, handledare, haft många anställda genom åren samt varit egenföretagare under många år. Jag har kunnat sitta i fullmäktige, byggnadsnämnd, socialnämnd, varit krigsplacerad och jag har varit säkerhetskontrollerad MINST två gånger av SÄPO (u.a. dessutom antar jag eftersom allt fick fortgå och min dåvarande partner en gång absolut fick arbeta år försvarsmyndigheten t.ex.).

Ändå känner jag mig värdelös. Hur hyllad jag än blir i mitt nuvarande yrke, som föreläsare, handledare och författare, så blir jag inte kvitt känslan av att jag faktiskt inte duger. Hur duktig jag än är så är jag inte "god nog". Jag är fel...varan är sekunda.

Jag känner mig faktiskt idag som en "sekunda vara". Jag känner mig med tiden allt mer utsatt p.g.a. mina diagnoser jämfört med vad jag gjorde för 10 år sedan. Då är jag ändå uppvuxen med orden att "Du är bra precis som du är och att t.o.m. att andra borde vara som jag. Men de orden räcker inte idag. De är inte skyddsfaktorer nog för att jag inte ska fara illa av det Transportstyrelsen m.fl, myndigheter gör. De sorterar bort mig. Långt och djupt in i min själ gör detta fasansfullt ont. Jag är inte normativ NOG. Trots att jag inga insatser, inga alls bidrag/ersättningar har eller på något sätt är beroende av samhället. Hur har alla de andra det egentligen? Hur illa har det inte blivit i Sverige för den grupp jag tillhör?

Jag ställs utanför flocken utan en egen önskan eller ens en egen talan. Jag ÄR verkligen en sekunda människa. En bortsorterad sådan. Var allt en lögn? Jag är ganska tuff. Jag kan bara drömma om hur andra med samma diagnos kan reagerar. Människor i total beroendeställning dessutom. Hur en ung nydiagnosticerad människa känner. Som är stor nog att förstå vad som står i tidningarna. För lägg till detta vissa medias rena rama lögner (med förhoppning om lösnummerförsäljning) om att vi skulle vara mer våldsbenägna än normativa personer. Något som forskningen säger inte stämmer avseende Aspergers syndrom och förstå att föräldrar inte är SÅ sugna på att deras barn ska diagnosticeras längre. Varför skulle de det? Även om vi VET att diagnoser är viktiga för en mycket stor grupp av oss. Diagnosen innebär kanske en förklaring på vem du är, en karta att fortsätta ditt liv efter (när du ingen tidigare hade)? Den kanske ger dig en medicin du behöver för att kunna arbeta eller avsluta dina studier (inte helt osökt att jämföra med en person som har diabetes) och dessutom genererar denna hjälp i att du troligtvis besparar samhället en MASSA pengar i slutändan? Samt mår bättre. Men vad betyder diagnosen också för en individ? I vissa sammanhang en TOTAL stigmatisering som en "sekunda människa"? 

Det finns inget fel i att människor är olika. Det är OK. Felet ligger hos de som generellt anser sig ha rätter att sortera oss i olika fack på ett enbart generellt sätt. Dugliga, pålitliga, önskvärda och så vi då....de som står för motsatsen? Men vem har rätten att så generellt bestämma sig för att jag är "sekunda"? P.g.a. min diagnos. Kan vi inte bättre som människor och som en av världens främsta demokratistater. Har vi kanske bara bytt ut orden för oss? Är jag dagens nya tattare, resande eller neger? Hade vi inte utvecklats mer än så, vi människor?

Det svåraste att smälta är att en myndighet i Sverige, år 2013, har sådana värderingar om människor. Det påminner mig om den rasbiologi jag trodde vi lämnat i detta land. Nog för att Uppsalas rasbiologiska institut länge var världsledande men jag trodde vi gått förbi sådana värderingar och utveclats som civilisation. I alla fall från den dagen institutet bytte namn på 50-talet från "Statens institut för rasbiologi" till "Institutionen för medicins genetik" (idag heter det Genetikcentrum)? Tyvärr hade jag fel...

Det finns dock fortfarande en möjlighet till att söka dispens om du är tågförare och redan har en diagnos. Men då bara hos Transportstyrelsen. Har jag en diagnos ska mitt ärende direkt föras dit och endast de läkarna får fatta beslut om jag ska få köra tåg eller ej (Detta gäller även tunnelbaneförare mfl. tjänster inom Trafiksäkerhetsområdet). Men till vilken nytta att söka dispens? Inte lär jag få någon dispens där, eller någon för den delen med mina diagnoser. En Transportstyrelse vars mål är att Torolf och alla med mina diagnoser ska sluta som tågförare för gott. TROTS Torolfs vitsordade och prickfria körning sedan 1983 är detta faktiskt vad som skett och idag sker. Vi har en Transportstyrelse (högst ansvarig är ju här Näringslivsdepartementet för övrigt) som inte anser vare sig han eller jag lämpliga nog. Den synen på människor är de dessutom beredda att slåss för till högsta domstolsinstans. De gör de dessutom.

Jag känner läkare med autism, höga chefer, forskare, lärare, psykologer, militärer och allsköns människor med alla möjliga varierande yrken med denna diagnos (men många vågar inte gå ut med det idag). Eller söka hjälp när de faktiskt behöver det. Vi är olika vi med. Många gånger väldigt olika. Precis som alla med synnedsättning, alla blondiner ja faktiskt alla människor. Svårighetsgraden varierar påtagligt och människor utvecklas dessutom med tiden. En generell bedömning kan omöjligt räcka för neuropsykiatriska diagnoser. Det är ett faktum och vad all vedertagen forskning säger oss dessutom.

Klart det är OK att man gör generella bedömningar. Det är faktiskt även nödvändigt. Om man samtidigt kan garanteras en förutsättningslös och  individuell prövning när man kan anta att behov kan uppstå så är det helt OK i mina ögon. I det fallet är jag helt med. Finns det risker behövs skyddsåtgärder. Men hur stor är någon med Aspergers syndrom (autismspektrumdiagnos) eller ADHD får en sådan ärlig chans till en individuell bedömning?  När en Transportstyrelse (som är de ENDA - och enbart deras egna läkare är de om får göra denna bedömningen) samtidigt gör ALLT för att Torolf inte ska få utöva sitt yrke. Bara för att han har just Aspergers syndrom.

Som grädde på moset kan jag nämna att unga med diagnos idag inte kan söka till Tågförarutbildningen (då det kräver att du uppfyller hälsokraven det med). Detta förekommer inom fler yrken dessutom. Sedan LÄNGE... Bara att just idag handlar det om tågförare i denna blogg. Detta är Sverige 2013. 

Var det så här vi ville ha det?

Om jag kommer lämna det så. Aldrig. Nu agerar jag. Inte ofta jag välkomnar media men nu gör jag det. Välkomna att kontakta mig på lotta.abrahamsson@gmail.com eller på 070-4022055. Är det upptaget, skicka ett sms så återkommer jag. Om du kan och vill hjälpa till på något sätt är jag tacksam. Jag återkommer också här i bloggen, i ärendet.

Jag är inte en slätstruken eller medioker människa (även om jag alltid önskat att jag var det). Jag är annorlunda. Ibland är jag mycket bättre än de normativa. Ibland sämre. Det är OK. Jag är OK. Därför har jag rätt att prövas på samma villkor som andra, om jag vill det och dessutom uppfyller andra formella krav. Om jag inte uppfyller sådana eller inte klarar av t.ex. tester som generellt ska vara godkända för en tågförare så ska jag heller inte bli t.ex. tågförare. Om jag lyckas uppfylla dessa. Då kräver jag fortsättningsvis en mer förutsättningslös och individuell prövning än Sverige erbjuder sina medborgare med neuropsykiatriska diagnoser idag. Skämmes banne mig!!!

Läs gärna även dessa inlägg i ämnet: 

http://bloggmalplace.wordpress.com/2013/01/10/npf-taget-mot-diskriminering/

http://bloggmalplace.wordpress.com/2013/01/10/vi-ar-de-nya-utstotta/

Lotta Abrahamsson

Svensk media - Lär lite av CNN

Ser hon våldsam ut? Nej, för det är hon inte heller.
Temple Grandin är professor och har utformat
en mer human djurhållning för boskap än någonsin.
DET är autism/Aspergers syndrom.

Idag länkar jag helt enkelt upp något från CNN.
Jag hoppas det lär många hungriga människor i nyhetsbranschen något.

Många stora studier med barn som har autism visar att dessa barn är MINDRE
våldsamma mot människor än normala barn.

Läs gärna hela artikeln här som är MYCKET bra.

Gör om. Gör rätt, tack! Läs på INNAN ni skriver.


Lotta Abrahamsson

Årskrönika 2012

Lotta Abrahamssons år 2012 

2012 var på många sätt ett arbetssamt år. Fast även så väldigt bra samtidigt.
Jag har sällan haft så mycket jobb och träffat så extremt många människor.
Tack till er alla. För att ni finns och berikar mitt liv på så många olika sätt.
Utan er, mina åhörare, kunder, läsare, familj och vänner är jag ingenting.
Det mesta sker i mötet med er.

Privat är jag lika lycklig som tidigare (med min Johan, mina nu två vuxna
söner Hampus och Carl-Philip, hunden Skip och kattorna). Alla mår bra.
Inga större nyheter på den fronten egentligen. De är alla fyra lika begåvade,
söta och framgångsrika, som vanligt..:) De är grunden jag står på och det
är tryggt och kärleksfullt. De är dem jag älskar allra mest.

Periodvis fick jag i år dock kämpa mer än normalt och på fler sätt
än ett. Sådant som inte alltid ses utåt.Under våren fick vi t.ex.
beskedet av hudläkaren att ännu ett (redan borttaget födelsemärke)
behövde en utvidgad operation. Cellerna var atypiska (inte normala)
och typisk blev istället reaktionen. Rädsla och skräck över att det
skulle vara en fullt utvecklad cancer igen? Beskedet kom i slutet av
våren (efter ytterligare ett fult ärr i urringningen), att man gjort
operationen i tid och att det inte alls var någon fara på torpet. Men
 innan dess var jag inte lika lugn. Har man haft malignt melanom,
och inser faran med just den cancerformen, så är man inte så kaxig.
Men man lär sig att uppskatta livet och inser att man inte kan ta
ynnesten att få leva för given. Man uppskattar än mer stunden just
här och nu. Man blir tacksam för att man ännu kan ha ett helt liv
framför sig på jorden.

Semestern började fint med att vi firade Johans 50-årsdag i
Istanbul. Hur jag lyckades få de muslimska männen att hantera
griskött och ge oss en födelsedagsbrunch (bacon bl.a.) på
balkongen (den ni ser ovan) var för mig en gåta.
Men jag lyckades. Den frukosten var en av de trevligare vi haft.
Istanbul är en fantastisk och brokig stad. Mest minns jag
Galata-bron där vi åt middagar. Middagar under alla dessa
fiskerevar som ständigt for upp med fångst till fiskespönas
ägare ovanför oss.

Fast med den våg av mer extrem religiositet som nu sveper över
vissa länder gör att jag kommer tänka tänka till både en och två
gånger, innan jag far till en del länder igen (jag upplevde samma
sak i december 2011, i Egypten). Jag kan inte, trots Johans
enorma intresse för mellanöstern-regionen, tycka att t.ex.
kvinnosynen i många länder är något jag på något sätt vill bidra till. J
ag tycker även det är direkt obehagligt att bli behandlad som en
"sekunda vara" väl där på besök och att man knappt tittar på mig
(ibland tittades det..och då av rent förakt). På grund av mitt kön?
Beroende på hur jag klär mig (läs! normal svensk klädsel för
kyrkobesök i Sverige). Av vilket skäl tillåter vi och faktiskt
underblåser vi att kulturer får vara så barbariska? Jag bara undrar.
Kan vi människor inte bättre?

Rent politiskt och sett på hur vår värld ser ut är jag lika orolig
som alltid. Inte utan att filmerna "Why poverty" tillsammans med
"Total recall", som jag sett under min helgledighet, blir mer än
skrämmande. Politikerna gör sitt jobb utrikespolitiskt. Kanske
kan det även betecknas som ett bra sådant? Men inte är det
trevligt, det som sker. Vad är syftet med att underblåsa att
vissa länder ska vara kaotiska? Att människor svälter och
mördas helt i onödan. Någon styr genom att söndra länder
eller varför inte också exploatera dem och sno alla deras
naturrikedomar, så snart tillfälle finnes. 2012 var året jag
slutade tro på politikens makt och fullt ut insåg var den
verkliga makten befinner sig. Fattigdom och svält går att
lösa år 2012. Frågan är väl mer om politikerna så önskar?
Eller snarare de som finansierar politikerna. Miljöförstöringen
oroar mig och att ekonomin globalt håller på att rasa totalt
är ett faktum för mig. Klart vi måste förändra vårt sätt att
både leva och hantera vår jord.

Jag skräms av extremers ökning och att Sverige-
demokraterna får så höga resultat i de opinionsmätningar som
görs. Har människor glömt? Sverigedemokraterna har rötter
i "Bevara Sverige Svenskt - BSS) och rörelser som finansieras
av nazister/fascister. Människor som inte för så länge sedan
ansåg att sådana som jag borde gasas ihjäl. Det är människor
i dess ledande kretsar som idag vill ha kontroll över våra
svenska riksdagsledamöters ras. För att de ska vara svenska nog?
 Det som skrämmer mig allra mest är att jag vet att många av de
som sympatiserar med det detta parti inte alls är vare sig,
rasister, fascister eller nazister. De är bara missnöjda.
Om man ska lösa ett sådant inrikespolitiskt problem så vore det
bra om man hade analysen klar för sig. Hur tänker och känner
en person som röstar på SD? Hur känner sig en invandrare från
Somalia idag i Sverige? Först när analysen är gjord anser jag att
politikerna ska börja agera. För det som gjort detta parti så stort
är att politikerna - under lång tid dessutom - glömde detta vitala.
Bry sig om vad Sveriges befolkning känner och tycker. De
beskriver en verklighet som ingen längre känner igen.
Gör om, gör rätt!! Det ni gjort hittills får man väl (med resultatet
i hand) ändå anse vara ett ganska dåligt resultat.
När Sverigedemokraterna har 10% av alla våra framtida valröster...

Året var också det år jag lärde mig hur verklig intolerans
ser ut avseende just invandrarfrågan. När jag också började
förstå hur och varför det gror ute i landet. Man lär sig en del
av att flytta till en mindre ort och jämföra det med boendet på
det mer "privilegierade Södermalm" (där jag bodde på t.o.m.
april 2010) är som natt och dag. I min bygd skapades
medborgarden och det är även min obehagliga plikt att berätta
om de "bärplockare" vi hade i just "min" skog. Bärplockare vi
aldrig såg plocka vare sig bär eller svamp. De bestod mest av
ytterst vältränade män som förde tanken mer till gamla militärer.
Jag såg ett par kvinnor ibland med de var i klar minoritet. Inga
barn såg jag heller, och jag såg en hel del av dessa bärplockare.
Mig jagade de från vårt kommunala elljusspår (när jag ensam
gick dit för att se om de behövde hjälp) och skrämde mig rejält
med deras springande efter mig samt inte så snälla blickar.
Men från det till Medborgargarde? DET är det mest skrämmande.
 En oönskad utveckling, minst sagt.

Ja, jag tror folk är bra trötta på asylsökande, papperslösa och
nu även "bärplockare" i den här bygden. Att ingen vill SE
deras verklighet och att bärplockarna i media utmålades som
enbart "små stackare" blir till sist för mycket för den som har
 egna ögon att se med. När sanningen är att de flesta kom hit
för att fly en fattig situation i Bulgarien (det är extremt fattigt
där) och som EU-medborgare får man det. Frågan är hur får
de bete sig när de kommer hit? Där har vi lite att jobba med.
Var det så bra det där med relativt fria gränser inom EU?
När inte alla länder tar samma ansvar som Sverige. Hur mycket
mer klarar Sverige av? Har vi inte också ett primärt ansvar för
att på ett schysst sätt inkludera och ta hand om de redan nästan
100.000 invandrare, som vi redan beviljat uppehållstillstånd,
bara i år?

Under sommaren hade jag det mest bra här i Kopparberg.
Jag ser ingen som helst anledning att flytta mig från Villa
Lugnet och dess fantastiska omgivningar, i onödan, en
sommar. Speciellt när vi hade behov av just vila den här
sommaren. Möjligtvis till havet då i Furusund som ger ett
annat scenario av naturens krafter än ett inlandsklimat ger.
Vi har verkligen det bästa av två världar, jag och Älsklingen.
Havet och klipporna i Furusund och skogen med sitt syre och
gröna och fantastiska, mossa i Kopparberg. Nu var det ju en
lustig sommar med mest regn vi tyvärr fick och D-vitaminerna
intas därmed sedan dess frekvent. Midsommar firades däremot
traditionssenligt och med mycket nöje hos familjen Högberg i
Vimmerby.

Annars var sommaren mer fylld av trevliga besökare
 i Kopparberg. De var många, som vanligt, men främst
 minns jag kanske när min egen Facebookgrupp hade
gruppträff här. En hemlig men tajt grupp som jag startade
precis i början av 2012. Det är fascinerande vad en trygg
och begränsad grupp på nätet kan få för positiva effekter,
på bara ett enda år. Jag vet redan effekten den skulle
kunna ha framöver och den är magisk.

Hösten präglades av ännu mer arbete än under våren och i år var jag närmare en total utmattning än jag varit på många år. Det var dags att boka vårens uppdrag glesare, insåg jag efter denna hösten. Jag fick mig en rejäl läxa. Även om man vill mycket så är mitt yttersta ansvar att främst ta hand om mig och min närmaste. Vi är grunden jag står på och som förutsätter att jag är i stånd att hjälpa någon egentligen.

Under hösten, tillsammans med min Älskling (och några fler fina själar) lyckades jag även renovera 3 barnrum - i det ideella projektet "Barnrummen" (en idé jag fick). Inte för att vi vet hur vi gjorde det men efter bara några dagar över en helg så hade 4 barn fått 3 nyrenoverade rum, ny organisation i stora delar av hemmet i övrigt samt nya kläder och leksaker. Tack till alla som donerade. Inte en gnutta publicitet fick ni ens. Men det var lite meningen. Att hitta det där järngänget som kunde göra saker för att de just kunde/ville. Snarare för att göra en insats och faktiskt rent praktiskt ge några barn skyddsfaktorer i en annars tuff värld, präglad av barnfattigdom. Dessa barn hade inte tiden att vänta in vare sig val eller att "fina ord" av "de som bestämmer" och som eventuellt skulle realiseras i en framtid. Inget snack utan verkstad alltså.

På den vänskapliga fronten har jag haft det trevligare än på många år. Närmast mig har, som vanligt, mina Annor varit. Hos den ena kände jag det som jag var på SPA hos under några dagar, när hon tog hand om mig när jag var som tröttast. Hos den andra vilade jag både ut samt var på riktigt SPA med i Estland i december. Det är häftigt med människor i sitt liv som är så ovanligt bra som mina Annor. Den ena Annan och jag skriver också boken som kommer ut i år. Den med arbetsnamnet "Sociala boken". De är de personer jag samtalar mest med, om alla mina funderingar.

Ja, på det hela taget så var det väl egentligen ett himla bra år. Tänk bara hur bra nästa år kommer att bli. När jag planerar bättre och med tanke på vilka bra människor jag faktiskt har i mitt liv. Jag känner mig starkare än på länge inför 2013.

Väl mött därute under detta året. Jag kommer göra mitt yttersta för att kunna hjälpa er även 2013. Både från scenen, med handledning, med en bok och mer privat.

För vi människor kan bättre.

Gott Nytt År
&
God Fortsättning


Lotta Abrahamsson

Modifierade foster - vår framtid?

Läser lite om den här studien från University of California, San Diego School of Medicine. Blir som alltid lite tveksam över det där med hur medicinens snabba marsch framåt ibland verkar glömma bort etiken. Som om ivern i vetenskapmännens upptäckter lätt gör dem fullkomligt tunnelseende.

Det är ju därför vi har etikprövningsnämnder. Som ska säkerställa att vi enbart tillåter forskning som vi anser är etisk. Deras uppdrag i Sverige omfattar forskningsansökningar på ”levande personer, men också forskning på avlidna och på biologiskt material från människor samt forskning som innebär hantering av känsliga personuppgifter. Även all forskning som innefattar behandling av s.k. känsliga personuppgifter ska etikprövas, oavsett om forskningspersonen lämnat sitt uttryckliga samtycke eller inte”. En ytterligare utvidgning av lagens tillämpningsområde är att även ”forskning som utförs med en metod som innebär uppenbar risk att skada forskningspersonen ska etikprövas”.

Men jag är inte så säker på att de alltid är så ”etiska” över hela jorden, dessa nämnder. Även om jag nog litar på de svenska. Alla har ett pris, sade någon och läkemedelsbolagen betalar BRA! I alla led av processen. Från idé till färdig och godkänd läkemedelsprodukt. En produkt som givetvis innebär en bra vinst för berörda ägare. Vilka de nu är?

Hur som så visar denna studien på vad som kan tros orsaka defekter såsom autism. Men är autismspektrumdiagnoser ALLTID en defekt? Vad är i så fall en idealmänniska och vem bestämmer hur en sådan idealmänniskas hjärna ska se ut? Ska vi snart börja modifiera små foster så de blir en idealmänniska? Var går gränsen när ett foster ska modifieras eller ej?

Bara stilla tankar man får när man följer forskning. Skrämmande tankar ibland…

Nu är det självklart så att kan man öka någon livskvalitet så vill man väl gärna göra det. Men återigen. Var går gränsen? Vi måste börja fundera mer på dessa frågor. Ständigt debattera dem. Vem får leva? Vem ska eventuellt aborteras? Vem ska modifieras som människa? Vad är livskvalitet?

För vetenskapen utvecklas i en rasande fart just nu avseende den mänsliga hjärnan. Speciellt med hjälp av de nya scanningteknikerna för hjärnans aktivitet.

Dessa funderingarna lämnar jag er med den idag. Nu hoppas jag att fler än jag fick något att fundera på?

Lotta Abrahamsson